anderstell

Det har varit en fin helg som något fördunklas av raset i opinionen för socialdemokraterna, i en av de många opinionsinstituten. Som flera kommenterande sagt så kan man naturligtvis inte dra några slutsatser av en mätning, det är trenderna man måste följa. Klart är att den borgerliga regeringen, läs moderaterna, vunnit i opinionen enda sedan senhösten. De har vunnit på krisen och på den bild de skapat av  sin krishantering. Det är skickligt och ett helt annat agerande  än den förra borgerliga regeringen 91-94. De bemästrade inte situationen och känslan bland de flesta var förmodligen att kris rådde även i regeringskansliet

Men de stigande opinionssiffrorna för regeringen har inte bara med krisen att göra. Reinfeldts tråkiga och synnerligen torra framtoning tror jag på sitt sätt även är förtrondeskapande. Borg är en skicklig pedagog. Vad de säger och vad som är deras budskap tycks spela mindre roll. Eller också är det det som spelar roll. Det kanske finns en bred opinion för skattesänkarpolitiken och urholkningen av den generella, gemensamt finansierade välfärden?

Men det räcker inte heller med det som förklaring till den stigande populariteten för Reinfeldt och Borg. För det är dem det handlar om, de andra borgerliga partierna har inga framgångar alls. Det handlar naturligtvis också om socialdemokraternas agerande och hanterande av politiska sakfrågor.

Myckt fokus har riktats mot Mona Sahlin. Partiledaren är viktig, det går aldrig att komma ifrån det. Partiledaren ska ha förmåga att formulera det som människor upplever och känner på ett trovärdigt sätt. Partiledaren måste visa medkänsla, visa att han eller hon förstår det som händer i folkdjupet, särskilt nu när det är kris och oron sprider sig och många vill ha något som känns tryggt att luta sig mot. Dessutom måste partiledaren visa ledarskap i det offentliga samtalet, i debatter och TV- nyheter. Det får inte finnas någon tvekan om att partiledaren, när han/hon blivit statsminister, är den som bäst företräder mig här i Sverige och landet i internationella sammanhang som i till exempel  EU eller FN.

Sen är det socialdemokratiska partiet större än sin ledare. Stöd för partiet beror också på vilket förtroende vi, alla som företräder partiet i olika sammanhang, vi förmår att skapa för oss. Just nu är vi en förtroendekris. Det handlar om att vi inte lyckats formulera ett tydligt alternativ till regeringens politik och det handlar om att ledande företrädare varit slarviga när de gått in i roller där de verkat enligt den så kallade marknadens principer.

Det vi måste vinna tillbaka nu är trovärdighet!

Det betyder följande:
- Våra ledare måste ha fokus på att skapa trovärdighet i frågor som är avgörande för landet, nu i den kris som pågår. Vi upplevs, tror jag, som slagordsmässiga i för stor utsträckning. Stickspåret med bonusdebatten i riksdagen var inte bra, speciellt inte nu.
- Vi måste se till att upprätthålla viktiga ideologiska grundprinciper även i sammanhang där våra företrädare sitter med, och ska sitta med, i organ som inte direkt vägleds av arbetarrörelsens ideal.
- Vi som är politiskt och fackligt aktiva lokalt måste nu stiga fram på ett tydligt sätt överallt där politiska frågor berörs och kommenteras.

På det här sättet tror jag det är möjligt att återvinna förlorat förtroende.
Vi måste visa att vi är en samhällskritisk kraft, men också att vi är en kraft  som är beredd och rustad för att ta ansvar. Det är det jag tror att de flesta människor förknippar socialdemokratin med och bristerna i både en välformulerad samhällskritik och förmågan att ta ansvar är det som ifrågasätts nu av många i detta land.