1 aug 35
35.
Det blev tyst, där de satt i vardagsrummet.
"Tack, pappa, för att du berättade", sa Pia efter en stund. "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är i alla fall väldigt glad för det. Även om jag är bekymrad också, för hur du har det och så. Eller vad säger du", sa hon vänd mot Olle.
"Det är klart att jag också förstått att du har det jobbigt på något sätt", sa Olle. "Du hörde av dig mycket oftare, bara för något år sen. Men jag har ju inte heller varit så bra på att höra av mig till dig. Det har nog Pia varit bättre på."
"Ja, så här är det och nu vet ni det", sa han. "Ingen av er behöver känna det minsta dåliga samvete för min skull, det ska ni verkligen veta. Men ni betyder väldigt mycket för mig."
"Men, pappa", sa Pia, "det känns så ledsamt det här med Matilda. Jag tänkte nog att det var något mellan dig och henne, men jag tyckte inte det var något konstigt med det. Men jag ville inte fråga något om det. Jag tänkte nog mest att jag inte hade med det att göra. Just då mådde jag väldigt bra igen och hade fullt sjå att umgås med mina vänner och gå i skolan. Jag hade så mycket att ta igen. Jag funderade nog egentligen inte så mycket på dig och Matilda, hade liksom inte tid med det."
"Olle", sa han. "Hur upplevde du egentligen den där tiden när du nästan fick se till så att jag kom upp på morgnarna och till och med fick ordna mat till oss? Du var ju bara tolv år"
"Jag begriper ju nu att det var ett för stort ansvar för en tolvåring, men jag upplevde det ändå inte så just då", sa Olle. "På något sätt kändes det så självklart att hjälpa dig och jag förstod väl på en tolvårings sätt att du var väldigt ledsen. Det var väldigt konkret och jag tänkte nog inte djupare på det. Sen blev det ju ändå bättre. Och jag var nog också mer orolig för Pia när hon inte kom på kvällarna. Sen blev jag väldigt rädd när hon kom och jag såg hur eländig hon såg ut, med trasiga kläder och blek och mager. Glad var hon inte heller. Det bekymrade mig allra mest. Sen när Pia blev som vanligt igen kändes allt nästan som vanligt, fast med den skillnaden att mamma inte fanns längre. Det verkade ju som att du blev som vanligt också. Jag tyckte Matilda var väldigt trevlig. Jag var ju sådär sexton sjutton då och var väl inte dummare än att jag också förstod att det var något mer än jobb mellan er. Men inte ville jag fråga om det. Jag blev nog mer fundersam när jag förstod att ni slutat att träffas. Det du berättade nu, om att Matilda ville ha barn, ja det känns så sorgligt alltihop. Men det är klart att jag förstår att du funderat en hel del på det. På varför du gjorde som du gjorde."
"Ja, fy fan, om ni ursäktar uttrycket", sa han, "det känns alldeles bedrövligt, nu när jag tänker på det igen. Jag har väl lyckats förtränga det under några år. Jag har grävt ner mig i annat istället och tankarna på mamma har jag i huvudet hela tiden. Det känns förbanne mig inte riktigt sunt. Men nu känns det verkligen bra att prata om det med er. Det borde jag kanske ha gjort för flera år sedan. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte ni ska känna er för tyngda av mina bekymmer. Det vill jag absolut inte att ni ska bli! Ibland tänker jag att jag kanske borde ta kontakt med Matilda igen, men jag tror det har gått för lång tid, vi kanske inte skulle ha något att säga varandra. Det blir bara en någon slags barnslig dröm om något som var en gång. Nej, det är nog bättre att jag låter bli. Men jag skulle gärna vilja prata lite mer om mamma. Står ni ut med det? Och orkar? Pia, jag kan ta hand om Edit i morgon bitti. I så fall, kan vi inte titta på lite gamla kort en stund innan kvällen är slut. Är det OK? Trevligt! Då går jag och letar reda på den gamla diaprojektorn, det var länge sen den var framme."
