anderstell

45.

Pia hade bara positivt att säga om den förfrågan han fått. Och något annat hade han i ärlighetens namn inte väntat sig. Han uppfattade att hon snarast såg det som en välbehövlig nystart för honom, och så var det kanske också. Femtionio, javisst var han det, men det var fortfarande år kvar att arbeta och för tidigt att tänka på pension. Med Gudmarsson som kommunstyrelseordförande skulle det bli en långsam nedräkning till slutet av hans yrkesbana, med Ines förslag till honom kunde de åren istället fyllas med ett meningsfullt och stimulerande innehåll.

Han ringde.

"Ines Uusman "

"Hej Ines, det är Bengt Gunnarsson. Min betänketid behövde inte bli så lång. Jag tackar ja på din fråga. Det känns nästintill omöjligt att säga något annat. Jag känner mig hedrad och smickrad, det ska du veta, att du tänkte på mig i ett sådant här sammanhang och jag ser fram emot att under några år få arbeta med det här projektet. I övrigt har jag inte funderat på "hur", och det behöver jag fundera på en hel del, i första hand kanske tillsammans med dig."

"Tack Bengt, det gläder mig verkligen att du vill ta ansvaret för det här projektet. Någon bättre kan vi knappast få. Du ska veta att det är fler än jag som gläds åt ditt beslut. Och visst finns det en hel del vi behöver gå igenom, så det ska vi börja med så fort det blir möjlighet till det. För dig innebär det väl en avvecklingsfas nu och det behöver ju sin tid. Jag förstår om det kan dröja ett par månader innan du kan ta dig an det här på heltid. Vad tror du om tidsperspektivet?"

"Jag har inte funderat på det ännu. Har man bestämt sig för att sluta och talat om det brukar det vara bra om någon ny är på plats så snabbt som möjligt. Själv blir man tämligen ointressant den tid man är kvar. Men jag vet inte hur styret här agerar. Det finns kompetens på kontoret, som kan ersätta mig, det vet jag. Jag har åtminstone två medarbetare som har den kompetens som behövs, som jag bedömer det. Men, som sagt, jag vet inte hur politikerna ser på det. Det är borgerligt här, sen valet tvåtusentvå, och ska jag vara riktigt ärlig så är det annorlunda, även om jag varit väldigt noga med att inte agera partipolitiskt. Men man vet ju var sympatierna finns, ja det har vi ju pratat om, vill jag minnas.

Men det är en sak jag vill be dig om. Även om jag nu tackat ja skulle jag önska att det inte blev offentligt förrän efter den fjortonde april. Jag håller just på att lägga sista handen vid ett större planärende som jag ska redovisa i kommunstyrelsen den fjortonde. Det har varit rätt mycket diskussioner om det här och jag skulle med all kraft jag har försöka argumentera för vår slutprodukt. Det finns delade meningar inom majoriteten, vet jag, och jag tror att det finns goda förutsättningar att få igenom det här. Jag har lagt mycket av min trovärdighet i det här förslaget och tack och lov är det fortfarande en del politiker som lyssnar på mig. Tyvärr kan jag nog säga att det äventyras om jag imorgon talar om att jag ska sluta.

Men jag kommer gärna ner till Karlskrona när det passar dig, så kan vi prata mer. Det är massor jag behöver veta. Och det formella kan vi kanske ordna under tiden?"

"Du är välkommen Bengt, det var precis det jag tänkte föreslå. Har du möjlighet att boka två dagar, det vore bra, så hinner du få en grundlig genomgång och så ordnar vi en del praktiska frågor också. Du ska naturligtvis få träffa några av dem du kommer att ha med att göra. Någon chef för samhällsbyggnad kan du inte träffa nu eftersom han redan slutat, men eftersom vi håller på med rekrytering räknar jag med att en ny ska vara på plats efter sommaren.  För min del är det inga problem att vänta till efter den fjortonde med att offentliggöra det här, om du vill det."

"Det låter bra. Jag har några dagar i slutet av mars som skulle passa mig, till exempel tjugofemte tjugosjätte. Hur har du det då?"

"Jag kan nog inte svara direkt på det, men jag ska meddela dig inom ett par dagar. Förmodligen går det bra, jag är i alla fall i Karlskrona då, men det är ett par personer till som jag vill ska vara hemma då. Är det OK?"

"Javisst är det det. Hör du av dig när du vet. Det här ser jag fram emot. Du vet, Ines, jag har annars mentalt påbörjat nerräkningen, men det känns riktigt gott att stanna den klockan."

"Trevligt att jag kunde bidra med att hålla dig vital några år till. Det är verkligen slöseri med resurser att ha dig att gå och räkna ner. Men då hör jag av så fort jag kan. Ha det bra till dess! Hejdå!"

"Hej, hej!"

Mitten på mars nu. Om två veckor, förmodligen, prat om annat arbete i Karlskrona och om en dryg månad var det dags att säga upp sig. Det här hade han aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig när han vaknade i går morse.

Han ringde Pia och berättade att han tackat ja och det hörde på henne att hon var riktigt glad för hans skull. "Du måste berätta så fort du fått veta mer om projektet, sa hon. "Du får helt enkelt komma hit en helg, det är dags för det igen, tycker jag." Han lovade att både berätta och komma dit en helg så fort han visste mer.

Han ringde Olle och sa att han behövde fira med någon och därför undrade om Olle hade möjlighet att gå ut och äta en bit efter jobbet. Det hade han, men frågade samtidigt om en forskarkollega från Berlin kunde få gå med, Sofia Schiller, hette hon. Hon var med Olle på institutionen under några veckor. Trevligt, sa han, det är klart att det går bra. Han föreslog Strandkrogen, som vanligt. Klockan sju.

Olle funderade. Planeringen löpte på. Lena drog det tunga lasset, men de hade behövt hjälp med en del av logistiken. Han hade kommit att tänka på Sofia Schiller som han träffat när han var i CERN. Sofia hade en oerhörd kapacitet när det gällde partikelfysik, men hon var också en brinnande antifascist, som, visade det sig, hade erfarenheter från kampen i Tyskland. Han hade föreslagit de andra en kontakt med henne för att höra om möjligheterna att hjälpa till. Med tanke på hennes forskningsområde var det heller inte alls märkligt att hon skulle tillbringa en tid i staden. De andra sa ja till hans förslag och frågan ställdes också till centrala, som efter en vecka också bejakade förslaget. Därefter kontaktade Olle Sofia, som omedelbart tackade ja efter en snabb introduktion i frågan, och hon var snabbt på plats. Hans far skulle förmodligen se Sofia som något mer än forskarkollega, men han hade kommit underfund med att han nog inte hade något emot det. Undrar förresten vad det är han vill fira, tänkte han, kom inte ens på att fråga. En viss stress kände han inför vad som väntade dem.