14 aug Som vanligt igen
Ja, nu är det slut, mitt sommarprojekt. Är det händelsevis någon som har lust, så är jag naturligtvis glad för recensioner på min följetong. Frågan är: Slutade den positivt?
Sommaren är kort, sjöng Thomas Ledin i sin bästa låt någonsin. Jag tycker den på ett utmärkt sätt fångar den melankoli som är så typiskt svensk. Samtidigt som vi försöker glädja oss år något, kan vi inte låta bli att tänka på att det snart är över. Varför gör vi så, undrar jag.
Sommaren har inte varit kortare än vanligt, men jag känner det alltid så efteråt. Något ligger det väl i det, att det kan upplevas så alltså, eftersom några sommarmånader är en allt mindre del av den totala livslängden ju äldre man blir. Alltså upplevs somrarna, och åren också för den delen, som allt kortare ju äldre man blir. Tiden går på det sättet snabbare med stigande ålder.
Snart är det ett år till valet också. Jag tycker inte det är länge sen vi slet i valrörelsen 2006. Men nu är det alltså dags att ta sats igen. Å andra sidan ska socialdemokraterna, för att göra anspråk på att vara en folkrörelse, vara ett närvarande parti i människors vardag. Vi ska finnas med på arbetsplatser, där vi bor och när vi träffar släkt och vänner och stå upp för den rörelse som skapat det moderna Sverige. Vi ska alltid vara närvarande, inte bara när det är valrörelse.
Jag vet inte om läsare av den här bloggen har noterat att det på Kristianstadsbladets ledarsida pågått en historierevision under sommaren. Man har anlitat en Timbroskribent som anfört att det egentliga lyftet för Sverige ägde rum mellan 1870 och 1920. Sen har det bara gått utför. Det är klart att det var enklare då utan rösträtt, arbetsrätt, barnbidrag, lagstadgad semester och andra pålagor som drabbat näringslivets kreativitet och utveckling. Dock kan jag erkänna att jag för min del inte delar den historiesyn som man på Timbro försöker torgföra. Jag tror inte heller att mina far- och morföräldrar, om de levat nu, hade hållit med Timbro i deras beskrivning.
Ett annat intrressant ämne där Timbro för övrigt gjort sin stämma hörd, bara för någon vecka sen, är att de uppmanar kommunerna att endast ägna sig åt kärnverksamheten. Deras förslag var, som jag uppfattade det, att inga extra statliga pengar skulle betalas ut till kommunerna förrän man lagt ner sina kulturnämnder! Där flödar sannerligen kreativiteten. Den fria tanken tycks inte ha hämmats av vare sig allmän rösträtt, där kreti och pleti får rösta som de vill, eller folkbibliotekens dystra, kollektiva, våta filt. För min del vill jag klart deklarera att jag ser kultur som en kommunal kärnverksamhet. Jag är beredd att slåss för det!
Idag såg jag till min glädje att en av Kristianstadsbladets krönikörer avvek från den enkelspåriga demagogin som annars är känntecknande för ledarsidan. Det var Bo Pellnäs som refleketerade över de ökade klassklyftorna i Sverige, apropå de motorcyklar och fina bilar som passerar utanför hans fönster denna sommar. Där råder inte någon fattigdom, konstaterar han, men måhända i köerna till de stora förorternas socialkontor och för de som lämnar in sina stämpelkort till A- kassan. Jag fick det bestämda intrycket av att Bo Pellnäs inte gillade det här. Och det är nog så, det finns rätt många människor i det här landet som inte gillar de ökande klyftorna. Kanske rent av de allra flesta?
Jag kan säga att jag inte är partiegoist, men nedrustningen av den generella välfärden måste stoppas! Nu! Den generella välfärden ska utvecklas! Och det är bara socialdemokratin som kan åstadkomma en sådan förändring, det är min slutsats och övertygselse. Därför är jag också socialdemokrat.
Sommaren är kort, sjöng Thomas Ledin i sin bästa låt någonsin. Jag tycker den på ett utmärkt sätt fångar den melankoli som är så typiskt svensk. Samtidigt som vi försöker glädja oss år något, kan vi inte låta bli att tänka på att det snart är över. Varför gör vi så, undrar jag.
Sommaren har inte varit kortare än vanligt, men jag känner det alltid så efteråt. Något ligger det väl i det, att det kan upplevas så alltså, eftersom några sommarmånader är en allt mindre del av den totala livslängden ju äldre man blir. Alltså upplevs somrarna, och åren också för den delen, som allt kortare ju äldre man blir. Tiden går på det sättet snabbare med stigande ålder.
Snart är det ett år till valet också. Jag tycker inte det är länge sen vi slet i valrörelsen 2006. Men nu är det alltså dags att ta sats igen. Å andra sidan ska socialdemokraterna, för att göra anspråk på att vara en folkrörelse, vara ett närvarande parti i människors vardag. Vi ska finnas med på arbetsplatser, där vi bor och när vi träffar släkt och vänner och stå upp för den rörelse som skapat det moderna Sverige. Vi ska alltid vara närvarande, inte bara när det är valrörelse.
Jag vet inte om läsare av den här bloggen har noterat att det på Kristianstadsbladets ledarsida pågått en historierevision under sommaren. Man har anlitat en Timbroskribent som anfört att det egentliga lyftet för Sverige ägde rum mellan 1870 och 1920. Sen har det bara gått utför. Det är klart att det var enklare då utan rösträtt, arbetsrätt, barnbidrag, lagstadgad semester och andra pålagor som drabbat näringslivets kreativitet och utveckling. Dock kan jag erkänna att jag för min del inte delar den historiesyn som man på Timbro försöker torgföra. Jag tror inte heller att mina far- och morföräldrar, om de levat nu, hade hållit med Timbro i deras beskrivning.
Ett annat intrressant ämne där Timbro för övrigt gjort sin stämma hörd, bara för någon vecka sen, är att de uppmanar kommunerna att endast ägna sig åt kärnverksamheten. Deras förslag var, som jag uppfattade det, att inga extra statliga pengar skulle betalas ut till kommunerna förrän man lagt ner sina kulturnämnder! Där flödar sannerligen kreativiteten. Den fria tanken tycks inte ha hämmats av vare sig allmän rösträtt, där kreti och pleti får rösta som de vill, eller folkbibliotekens dystra, kollektiva, våta filt. För min del vill jag klart deklarera att jag ser kultur som en kommunal kärnverksamhet. Jag är beredd att slåss för det!
Idag såg jag till min glädje att en av Kristianstadsbladets krönikörer avvek från den enkelspåriga demagogin som annars är känntecknande för ledarsidan. Det var Bo Pellnäs som refleketerade över de ökade klassklyftorna i Sverige, apropå de motorcyklar och fina bilar som passerar utanför hans fönster denna sommar. Där råder inte någon fattigdom, konstaterar han, men måhända i köerna till de stora förorternas socialkontor och för de som lämnar in sina stämpelkort till A- kassan. Jag fick det bestämda intrycket av att Bo Pellnäs inte gillade det här. Och det är nog så, det finns rätt många människor i det här landet som inte gillar de ökande klyftorna. Kanske rent av de allra flesta?
Jag kan säga att jag inte är partiegoist, men nedrustningen av den generella välfärden måste stoppas! Nu! Den generella välfärden ska utvecklas! Och det är bara socialdemokratin som kan åstadkomma en sådan förändring, det är min slutsats och övertygselse. Därför är jag också socialdemokrat.
Kommentarer
Trackback
