2 aug 36

36.


Han mådde inte bra, hans far, det kunde Olle konstatera när han gick hem efter en helkväll med sin far och sin syster, och det hade han väl egentligen redan gjort för länge sen, även om han försökt intala sig att det nog bara var en tillfällig svacka. Det var det här ständiga pratet om mamma som gjort att han nästan slutat att själv kontakta honom. Det blev tröttsamt att lyssna på varenda gång de pratade med varandra. Han var tolv när hon dog, nu var han tjugofyra. han kunde också tänka på henne med saknad ibland, men det var länge sen han kom över sorgen efter henne. Nog hade han sörjt, men hans far hade haft så jobbigt med sig själv att han inte märkt sin sons sorg. Och Pia var ju inte att räkna med då, så han hade i huvudsak fått klara sig själv, fast han bara var tolv. Den ventil han hade haft var skolsköterskan. Hans lärare såg och förstod att han hade det rätt tufft och ordnade så att han fick komma till skolsköterskan. Det hade varit bra, tyckte han. Han fick en pratstund i lugn och ro och hon lyckades locka fram vad han egentligen känt och upplevt när han mamma var sjuk och sen dog. Om han blivit en annan människa efter att hans mamma dött visste han inte, men han hade förstått att hans far såg det så och klandrade sig själv för att han inte varit ett tillräckligt stöd under den tiden.


Men om han bara visste, tänkte han. AFA kom han i kontakt med när han gick sista året på gymnasiet. Han hade aldrig varit direkt aktiv eller med i någon rörelse, men vid några tillfällen hade han blivit involverad i diskussioner på skolan om invandrare och flyktingar. Han visste egentligen inte varför, men för honom hade det varit självklart att alla människor var lika mycket värda och att det i Sverige fanns utrymme för att ta emot de som flydde på grund av förföljelse, krig och nöd. Sverigedemokraterna hade inte fått sitt stora genombrott, men allt mer hörde man talas om dem och han kände en djup avsky mot det som de stod för. Det fanns en del andra högerextrema rörelser också och även de som kallade sig nationalsocialister lät då och då höra tala om sig. När han var sjutton och gick andra året på gymnasiet skedde morden i Malexander. Mördarna var nazister och han hade efter det blivit fruktansvärt upprörd och blivit ännu klarare om sin egen uppfattning om vad som var viktigt att bekämpa. Han gick med i manifestationer till minne av kristallnatten och hjälpte till att ordna antirasistiska möten i skolan. Om det här hade han aldrig pratat hemma. Det hade inte blivit så och det fanns ingen särskild anledning till att han inte tagit upp frågan. Det var väl bara någon enstaka gång när de tittat på teve som han gett uttryck för någon åsikt i sådana här frågor.


I samband med en manifestation som han varit med och ordnat när några flyktingar attackerats och misshandlats kom han för första gången i kontakt med AFA. Ja, han kände till dem tidigare, men hade inte träffat några aktivister. Tidigare hade han inte känt någon större sympati för deras metoder, men det fanns en sida, visade det sig, där han trodde sig kunna bidra. Det fanns en öppen sida av organisationen och en sluten. Den slutna ägnade sig åt något som närmast liknade underrättelseverksamhet. Han blev efter en tid kontaktad och tillfrågad om intresse av att arbeta med underrättelsedelen. Han fick också veta att det kunde vara förenat med direkta operationer, riktade mot personer eller egendom. Hans tilltagande hat mot nazister och andra högerextremister, där han sett hur de både misshandlade och till och med mördade, gjorde att han inte såg några hinder för sin egen del om det han tillfrågades om också skulle innebära aktioner riktade mot personer. För hans del var nationalsocialistiska, fascistiska eller andra allmänt människofientliga budskap som spreds av diverse rörelser något av det viktigaste som fanns att bekämpa, de var reella hot humanism, demokrati och människovärde. Han såg egentligen inga begränsningar när det gällde metoder att bekämpa de här företeelserna.


När han bestämt sig för att acceptera den förfrågan han fått slutade han med de utåtriktade aktiviteterna, det var en av förutsättningarna. Det tog emot ibland att låta bli att delta i någon manifestation, men det var nödvändigt. För hans omgivning verkade det som om den allvarlige unge mannen i fortsättningen helt kom att ägna sig åt sina studier


Han funderade på vad de pratat om i cellen tidigare i veckan. Nassarna hade något på gång. Det fanns uppenbarligen ett nätverk som arbetat under jord i ett par decennier. Så många kunde nu väl inte de vara, men ett antal nyckelpersoner på strategiska positioner kunde åstadkomma rätt mycket skit. Han förmodade att det handlade om att i första hand destabilisera, skapa oro och ta fram syndabockar. Lyckades det skulle man antagligen fortsätta med att misskreditera demokratin och visa på dess misslyckande för att skapa ordning och trygghet i samhället. Han hade en känsla av att det nu skulle komma att krävas betydligt tuffare tag från deras sida. Han väntade sig att de i cellen skulle få mer och bättre information än vad de hittills fått om hur välorganiserade de var. Det fanns en fördel med nassar, tänkte han, de är så jävla fyrkantiga. Deras tro på hierarkier, starka ledare och disciplin gör dem så förbannat rigida och fantasilösa. Därför är det i allmänhet bäst att slå mot ledarskapet och det är väl det vi måste göra, tänkte han.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0