30 aug På tisdag är det....
På tisdag är det 70 år sedan andra världskriget började. Den tyska armén marscherade in i Polen den 1 september 1939 och ockuperade halva landet, medan Sovjetunionen, som slutit en icke- aggressionspakt med Tyskland, ockuperade den andra halvan. (Polen har för övrigt en tragisk historia. Se till exempel Peter Englunds bok "Den oövervinnerlige", en bok om Karl X Gustav, som var kung åren 1654- 1660 och under de åren hann skövla, mörda och plundra Polen så att det tog decennier, eller kanske ännu längre tid, för landet att återhämta sig.) Storbrittannien och Frankrike förklarade Tyskland krig och så var vansinnet igång igen. Det vansinne som Europa sett växa fram i Tyskland under 20- och 30- talen.
Vems fel var det, kan man fråga, om det nu är till någon nytta. Att säga att det är någons fel kanske inte är meningsfullt, men att analysera orsaker och samband måset vara riktigt. Möjligtvis kan det leda till att förödande missgrepp undviks i framtiden, men säkert är det definitivt inte.
Tyskland straffades hårt efter första världskriget. Landet dömdes till en underkastelse som lade grunden för den revanschism som banade väg för Hitler och nationalsocialismen så småningom. Till det kan fogas depressionen, den då ganska nyvunna demokratins svaga ställning och ett syndabockstänkande som gjorde det enkelt att måla ut judarna som folkets fiender. Ingredienser som inte var unika då utan som dessvärre återfinns också här och nu.
Amos Oz skriver i "En berättelse om kärlek och mörker" om sin farbror som bodde i Vilnius och som stannade kvar där när övriga familjen emigrerade till Palestina på 30- talet. Han vägrade tro på att galenskapen skulle segra utan trodde på förnuftet och den högststående europeiska kulturens kraft mot våld och förtrtyck. Han stannade alltså och blev med hustru och barn naturligtvis mördade, liksom alla andra miljoner som trodde som han. Få kunde ändå föreställa sig hur den totala galenskapen under nazismen skulle döda allt det man vill förknippa med mänskliga värden.
Ingredienserna som startat krig förr finns, som sagt, i högsta grad närvarande också här och nu. Det är upp till oss att inse det och agera emot mänsklig snålhet, främlingsfientlighet och klassklyftor.
Det bästa värnet mot all brun sörja är sannolikt att se till så att det i ett samhälle råder så lika förutsättningar som möjligt för medborgarna, att resultat fördelas rättvist, att de som behöver lite mer stöd än andra får det, att det finns goda möjligheter att påverka sina livsval och äga makten över sitt liv, att möten mellan människor med olika bakgrund främjas och att arbetslösheten motarbetas med all den kraft ett civiliserat samhälle borde ha.
En lärdom av seklers krigselände är bildandet av EU. Själv hoppas jag att EU ska bli en av de krafter som släcker nationalistiskt hat och istället bidrar till att lyfta fram alt det som är positivt med alla våra olika kulturer och som gagnar oss som lever här i Europa. Här instämmer jag gärna i Jan Hammarlunds ord i "Jag vill leva i Europa":
"Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här.
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär.
När jag tänker på hela Europa
och på oss som hör hemma här."
Vems fel var det, kan man fråga, om det nu är till någon nytta. Att säga att det är någons fel kanske inte är meningsfullt, men att analysera orsaker och samband måset vara riktigt. Möjligtvis kan det leda till att förödande missgrepp undviks i framtiden, men säkert är det definitivt inte.
Tyskland straffades hårt efter första världskriget. Landet dömdes till en underkastelse som lade grunden för den revanschism som banade väg för Hitler och nationalsocialismen så småningom. Till det kan fogas depressionen, den då ganska nyvunna demokratins svaga ställning och ett syndabockstänkande som gjorde det enkelt att måla ut judarna som folkets fiender. Ingredienser som inte var unika då utan som dessvärre återfinns också här och nu.
Amos Oz skriver i "En berättelse om kärlek och mörker" om sin farbror som bodde i Vilnius och som stannade kvar där när övriga familjen emigrerade till Palestina på 30- talet. Han vägrade tro på att galenskapen skulle segra utan trodde på förnuftet och den högststående europeiska kulturens kraft mot våld och förtrtyck. Han stannade alltså och blev med hustru och barn naturligtvis mördade, liksom alla andra miljoner som trodde som han. Få kunde ändå föreställa sig hur den totala galenskapen under nazismen skulle döda allt det man vill förknippa med mänskliga värden.
Ingredienserna som startat krig förr finns, som sagt, i högsta grad närvarande också här och nu. Det är upp till oss att inse det och agera emot mänsklig snålhet, främlingsfientlighet och klassklyftor.
Det bästa värnet mot all brun sörja är sannolikt att se till så att det i ett samhälle råder så lika förutsättningar som möjligt för medborgarna, att resultat fördelas rättvist, att de som behöver lite mer stöd än andra får det, att det finns goda möjligheter att påverka sina livsval och äga makten över sitt liv, att möten mellan människor med olika bakgrund främjas och att arbetslösheten motarbetas med all den kraft ett civiliserat samhälle borde ha.
En lärdom av seklers krigselände är bildandet av EU. Själv hoppas jag att EU ska bli en av de krafter som släcker nationalistiskt hat och istället bidrar till att lyfta fram alt det som är positivt med alla våra olika kulturer och som gagnar oss som lever här i Europa. Här instämmer jag gärna i Jan Hammarlunds ord i "Jag vill leva i Europa":
"Jag vill leva i Europa,
jag vill älska och sjunga här.
Jag vill skratta och gråta och dansa,
jag är yr och förlorad och kär.
När jag tänker på hela Europa
och på oss som hör hemma här."
Kommentarer
Trackback
