5 aug 39
39.
Det kändes kallt, tyckte han. Inte bara för att det var december och rått i luften. Han tog av sig sina promenadskor och väntade en stund med att ta på sina sandaler. Det vanliga snöslasket hade börjat, det var fuktigt av morgonens vinterdimma och även om han gick hastigare än vanligt blev det ändå kyligt. Behöver nya vinterhandskar, tänkte han, får ordna det på lunchen om vädret ska bli så här framöver.
Kylan spreds även från kommunalrådskorridoren. Bengt Gudmarsson hade otvivelaktigt stärkt sin maktposition efter valet. Moderaterna hade blivit större på de andra borgerliga partiernas bekostnad och i det egna partiet hade han effektivt kväst all opposition. Det jävliga var att utifrån såg de flesta på det positivt. Moderaterna hade länge nog varit internt splittrade, men nu hade en äntligen en stark man förmått att ena det tidigare sargade partiet. Utåt såg det, som sagt, bra ut, men inåt var man väl medveten om att enandet till stor del byggde på att det flesta var rädda för Gudmarsson. Visst kände man till att Gudmarsson var tuff men den som råkat ut för det och eventuellt tordes knysta om hans metoder visades ingen barmhärtighet. Hårdheten var en myt som han gärna själv odlade. Som politiker fick man tåla det och ibland fordrades faktiskt lite hårda nypor om det ska bli något gjort och så vidare. På Kuriren var man synnerligen bekant med hans osympatiska sidor, hans presskonferenser kunde vara rätt påfrestande för journalister som ställde frågor som han tyckte det var onödiga, men det hade inte hindrat dem från ett helsides idolporträtt av Gudmarsson efter valet.
Han ruskade på sig, där han satt och funderade på dagens arbete. Två kortare avstämningsmöten på förmiddagen och inget inbokat för eftermiddagen. Det betydde att han kunde ta lite samtal med dem på kontoret om en del andra pågående projekt. Han skulle höra med Hillevi om hon kunde ta en promenad med honom bort till södra centrum. Det var några frågor han funderade på. Sen behövde han planera lite för nästa år. Medarbetarsamtalen tänkte han hinna med under februari och mars. Med trettiosex medarbetare på kontoret tog det ändå lite tid.
"Bengt, jag har Teresia Gonzalez i telefon, du vet hon SSU- aren, som sitter i fullmäktige", Sonja stod i dörren. "Hon vill prata med dig, är det OK? Vad tänker du på förresten? Något är det, det ser jag."
"Det går bra, du kan koppla in henne till mig. Julklappar", sa han, "Vad jag ska ge Edit i julklapp. Det är sådant som är viktigt, till skillnad från en del annat."
"Javisst, det förstår jag du tycker är viktigt. Men jag hoppas du räknar in oss här i vad som är viktigt."
"Det är klart att jag gör. Någon julklapp ska det väl bli här också. En liten byst på Gudmarsson hade kanske varit något, till all personal. Nej, jag bara skojade. Vad tycker du Sonja. Jag har nästan glömt bort det. Vad tror du om en ask choklad, det är kanske väl vanligt, men jag tror nog egentligen uppskattat bland de flesta. Och så mycket blir det ju inte för en hundring."
"Jag ska fundera, men vi får bestämma något snabbt, dagarna rinner iväg. Men nu får du prata med Teresia, annars tror hon väl att jag glömt bort henne."
"Ja, Bengt Gunnarsson."
"Hej, det är Teresia Gonzalez. Jag vet inte om du vet vem jag är, men jag sitter i kommunfullmäktige för socialdemokraterna, sen är jag ledamot i kulturnämnden också."
"Jodå, jag vet visst vem du är. Jag brukar gå på fullmäktigemöten rätt ofta så jag känner nog igen de flesta av våra ledamöter där."
"Jo, det är så att vi från SSU skulle vilja fråga om du har möjligheter att komma till ett medlemsmöte för våra medlemmar. Vi planerar ett möte i slutet av januari eller början av februari, men det beror när du kan i så fall. Vi brukar ha våra medlemsmöten på måndagar, så det är klart bäst om du kan en måndag. Det vi vill diskutera med dig är hur du ser på det här med södra centrum. I SSU är vi rätt kritiska mot dom här planerna med mer och mer handel, mer och mer kommersialism. Men sen var jag på ett seminarium där du pratade, det var på museet, vi var rätt många från kulturnämnden där, det var i våras, i april har jag för mig, och jag tyckte att du pratade om det här med hur man kan arbeta med olika värden som handel, kulturarv, utveckling och, ja demokratifrågor - staden är till för alla, på ett väldigt intressant sätt. Tror du att du har möjlighet att komma till ett medlemsmöte och prata om det?"
"Jag måste säga att det gläder mig mycket att ni är intresserade av sådana här frågor. Jag kommer gärna på ett möte hos er. Jag kan nog säga redan nu att jag kan, ska vi se, den sista måndagen i januari, alltså den tjugonionde. Det skulle passa mig bra."
"Det passar oss alldeles utmärkt! Jag tycker själv det är väldigt intressant just med hur vi kan bevara det gamla, och inte bara riva när det ska bli något nytt. Jag skulle tro att vi blir sådär tolv femton personer, så många brukar komma på mötena, så jag hoppas det blir det nu också. Jag kan maila vart vi ska vara någonstans. Förmodligen är vi i partiets lokal, vi har ingen egen bra, för våra möten."
"Ja, hör du av dig om det. Ett alternativ skulle förstås vara att ni hade mötet här, på stadsbyggnadskontoret, vi har ett bra rum som vi kan vara, ja i alla fall upp till tjugofem personer i, där byggnadsnämnden brukar ha sina sammanträden. Om ni är intresserade så kan jag visa er kontoret, ja, det är väl inte så spännande i och för sig, men vi har en väldigt fin utsikt här. Det ligger högst upp i stadshuset. En fördel kan vara att jag kan rigga en bra bildvisning över planerna för södra centrum. Vi har gjort en presentation i 3D som ger en rätt bra bild av hur det är tänkt att se ut. Maila mig gärna lite frågeställningar också, så hinner jag fundera på det ni undrar över mest när vi träffas."
"Jättebra, det tycker jag skulle vara trevligt. Jag kan väl höra av mig, vi ska ha styrelsemöte på måndag så jag hör av mig efter det. Tack för att du vill ställa upp! Hejdå!"
"Tack själv! Jag ser verkligen fram emot att få träffa er. Då väntar jag bara på besked om plats och så lite frågor från er. Hejdå!"
Han kände sig riktigt upprymd efter samtalet. Det finns hopp, tänkte han. Ska bli riktigt trevligt att träffa lite engagerade unga människor. De ska uppmuntras!
"Sonja", sa han. "Jag känner mig riktigt glad! Den yngre generationen vill höra mina åsikter, trodde det annars var kört för en snart sextioårig gubbe. Hur gör vi nu med julklapp till oss här? Kan vi inte inhandla någon fin choklad?"
"Du har ju varit mager och eländig länge, så du kan nog behöva lite choklad, men när du ser dig omkring, tycker du vi andra behöver det också?"
"Men det behöver ju inte vara så mycket. Vad är det den heter, den där lilla butiken med sötsaker, Isabellas chokladfabrik, där tillverkar dom egna chokladpraliner. Dyra är dom, det vet jag för jag köpte en liten presentask där en gång. Det blir inte så många för en hundring så det kan nog dom flesta klara av viktmässigt. Tror du inte det kan bli bra?"
"Det blir bra", sa Sonja. "Vill du att jag ska beställa någon lagom stor ask? Jag kan gå dit i eftermiddag och se vad dom har."
"Tack, Sonja. Du får gärna göra det. Eller förresten jag kan gå med. Så kan vi provsmaka."
Hösten hade annars, bortsett från den iskyla som Gudmarsson spred, varit bättre än på flera år. Det tilltagande höstmörkret brukade annars förvärra hans depression, men tack vare täta kontakter med Pia och hennes familj och även med Olle hade han ändå känts sig bättre. Och nu till jul väntade julfirande hos Pia. Edit, tänkte han, ska få en och annan julklapp.
