11 feb Den orangea revolutionen...
...brukar man väl kalla demokratirörelsens seger i Ukraina häromåret. Det kan man däremot inte kalla det orangea budskap som idag landat i min brevlåda. Det är snarare den "orangea reaktionen" där det berättas om hur man lyckats med sina aktieplaceringar för att få en så bra pension som möjligt någon gång i framtiden.
Själv minns jag med viss nostalgi det decennium, 70- talet, som lade grunden för min vision om hur jag önskar att samhället ska se ut. Det handlade om solidaritet, det handlade om den gemensamma välfärden här hemma och stödet till förtryckta folk runt om på Jorden. Börsnoteringar visste vi knappt vad det var och knappast var man hittade dem. Har för mig att de lästes upp på radions program två, där dessa samsades med andra smala inslag.
Sen hände något. Vänstern förlamades av inre splittring och entusiasmen och glöden dog ut. När 80- talet började hade högern och deras ideologer formerat sig. De började prata om individens frihet som betydde frihet från solidaritet och gemenskap. De tillskansade sig det så kallade problemformuleringsinitiativet där skatter blev problem och kollektivet ett hot mot individens frihet. Sakta men säkert, steg för steg har ett annat synsätt än solidaritetens blivit det som kommit att dominera.
Nu sitter vi här och bevakar våra premiepensionsfonder och tittar på börsens upp- och nergångar dagligen på helsidor i tidningarna. Vi har blivit en del av det kortsiktiga tänkandet där vi uppmanas att vara aktiva och byta fonder om det blir för lite plus på det ena stället. Vi sitter här och drunknar i valmöjligheter av elbolag och telefontjänstleverantörer. Vi sitter här och bevakar våra egna positioner och går ur facket för att vi inte begriper vad det är till för. Vi sitter här och tackar och tar emot när Reinfeldt pratar om välfärd och sänker skatterna för de som redan har mest. Kanske är det ändå bäst att köpa en försäkring nu när den offentliga sjukvården inte räcker till och salarna är överfulla på sjukhusen?
Man kan prata om frihet, men det var väl inte det här vi menade med frihet. Inte vi som gick i demonstrationstågen på 70- talet iallafall.
Själv minns jag med viss nostalgi det decennium, 70- talet, som lade grunden för min vision om hur jag önskar att samhället ska se ut. Det handlade om solidaritet, det handlade om den gemensamma välfärden här hemma och stödet till förtryckta folk runt om på Jorden. Börsnoteringar visste vi knappt vad det var och knappast var man hittade dem. Har för mig att de lästes upp på radions program två, där dessa samsades med andra smala inslag.
Sen hände något. Vänstern förlamades av inre splittring och entusiasmen och glöden dog ut. När 80- talet började hade högern och deras ideologer formerat sig. De började prata om individens frihet som betydde frihet från solidaritet och gemenskap. De tillskansade sig det så kallade problemformuleringsinitiativet där skatter blev problem och kollektivet ett hot mot individens frihet. Sakta men säkert, steg för steg har ett annat synsätt än solidaritetens blivit det som kommit att dominera.
Nu sitter vi här och bevakar våra premiepensionsfonder och tittar på börsens upp- och nergångar dagligen på helsidor i tidningarna. Vi har blivit en del av det kortsiktiga tänkandet där vi uppmanas att vara aktiva och byta fonder om det blir för lite plus på det ena stället. Vi sitter här och drunknar i valmöjligheter av elbolag och telefontjänstleverantörer. Vi sitter här och bevakar våra egna positioner och går ur facket för att vi inte begriper vad det är till för. Vi sitter här och tackar och tar emot när Reinfeldt pratar om välfärd och sänker skatterna för de som redan har mest. Kanske är det ändå bäst att köpa en försäkring nu när den offentliga sjukvården inte räcker till och salarna är överfulla på sjukhusen?
Man kan prata om frihet, men det var väl inte det här vi menade med frihet. Inte vi som gick i demonstrationstågen på 70- talet iallafall.
Kommentarer
Trackback
