anderstell

4.

Sex månader senare.

Morgonproceduren var avklarad.

Sonja tittade in på rummet.

"Bengt, nu har Stenforss ringt igen. Han ville se på handlingarna om Strandpromenaden. Jag har gett honom allt, men han vill absolut ha dina kommentarer också."

"Det är bra Sonja, jag ska ringa honom", sa han.

"Han är så förbaskat misstänksam alltid", fortsatte Sonja. "Blir trött bara jag hör honom. Det verkar som om han alltid tror att det är något lurt med saker och ting."

"Jag vet Sonja, men ge pressen vad pressen vill ha. Vi har inget att dölja, det vet du ju".

Han funderade en stund. Det hade varit en lång process med Strandpromenaden och den skulle bli längre. Ett kulturskyddat område längs ån som skulle bebyggas. Först hade han varit tveksam, för att inte säga skeptisk, men efterhand hand som han tänkt igenom förslaget allt mer positiv.

Staden måste leva med och förändras när människors liv och förutsättningar förändras, tänkte han. Det var en spännande idé att ta tillvara miljön längs ån för moderna bostäder och en tillgänglig strandpromenad, ett nytt offentligt rum för stadens invånare och besökare. Han var övertygad om att det här skulle gå att genomföra utan att stadens karaktär förändrades.

Länsantikvarien, tänkte han och suckade. Det skulle bli fler möten med länsantikvarien och hennes medarbetare.

"Hej, det är Bengt Gunnarsson. Du hade sökt mig".

"Jag har några frågor", sa Mattias Stenforss.

"Jag ska besvara dina frågor så gott jag kan", sa han.

Jo, nog hade han läst på Stenforss. Varenda jävla yttrande från Länsstyrelsens byggnadsantikvarier om det olämpliga i projektet hade han sugit i sig. Hur kunde kommunen efter vad denna expertis sa fortsätta hävda att Strandpromenaden inte skulle påverka den "ånära medeltida bebyggelsens karaktär"? Han visste vad som väntade den här frågestunden.

"Tycker du inte det är underligt", frågade Stenforss, "att länsantikvarie Berit Strandell uttalat sig positivt om planerna för Strandpromenaden?"

Underligt, tänkte han. Vad fan då underligt?

"Som jag uppfattat det har hon uttryckt sig på ett mycket klokt sätt. Det finns svårigheter med det här projektet, som har att göra det med den mycket värdefulla kulturmiljön. Samtidigt uppfattar jag en i grunden positiv inställning till att utveckla den här staden på ett sådant sätt att vårt gemensamma kulturarv lyfts fram och tas tillvara." Han grunnade på sitt ordval. Ville inte gärna stöta sig med Berit Strandell nu när han tyckte att de äntligen nått en konstruktiv ton i samtalen. "De samtal vi har nu bygger helt och hållet på att det finns en ömsesidig respekt mellan oss och det vi egentligen båda vill uppnå".

Stenforss tog sats igen: "Länsantikvarie Berit Strandell sa i gårdagens intervju i Mittnytt att hon, och jag citerar: Stadens projekt med Strandpromenaden känns modernt och framsynt och som kan komma att komplettera den ånära medeltida bebyggelsen på ett väldigt intressant sätt. Slut citat. För ett år sedan när frågan behandlades första gången av Länsstyrelsen uttryckte hon sig så här, och jag citerar ur Länsstyrelsens yttrande: Projekt Strandpromenaden är ett projekt som helt och hållet för alltid kommer att förstöra den medeltida kulturmiljön vid ån. En byggnation av den storleksordningen som Strandpromenaden är tänkt att bli kommer att bli det helt dominerande inslaget i en miljö som idag tillhör en av Sveriges mest unika medeltida stadsmiljöer. Eftersom den här bebyggelsen och miljön är ett riksintresse ser Länsstyrelsen inga förutsättningar för att kunna realisera ett projekt som Strandpromenaden. Slut citat. Den här skrivelsen är undertecknad av Berit Strandell, länsantikvarie, den 14 mars 2005.  Hur förklarar du, stadsarkitekt Bengt Gunnarsson, den förändrade synen från Länsstyrelsens sida?"

Han suckade tyst. "Från kommunens sida ser vi mycket positivt på att vi i konstruktiva samtal har haft möjlighet att beskriva det här projektet och dess syfte. Jag är mycket glad för de samtal vi för nu." Han lät naturligtvis som en trist byråkrat, men i samtal med Stenforss fanns inte utrymme för något annat. Vartenda ord kunde återges i Kuriren och då var det bättre att verka snustorr än förses med citat som kunde tolkas som lättsamma och oseriösa. Han hade första gången han blev intervjuad av Stenforss hållit en ledig och lite personlig ton, kostade till och med på sig något skämt, och inte tänkt så noga på hur exakt han vägde orden. Han mindes fortfarande med en rysning rubriken i tidningen dagen efter. "Brorivare Gunnarsson" och i texten " Stadsarkitekt Bengt Gunnarsson säger med ett leende på läpparna: Jag river gärna den gamla bron. Den är förvisso byggd på 1400- talet men den är mest i vägen. Vi kan väl inte gärna ha en gammal stenbro som hejdar modern båttrafik bara för att pensionärer ska stå där och mata änder".

"Men du Bengt Gunnarsson måste väl ändå fundera över den så radikalt förändrade uppfattningen hos länsantikvarie Berit Strandell?" Stenforss fortsatte med sitt malande.

"Jag är, som sagt mycket glad över den här utvecklingen. När det gäller Länsstyrelsens och Berit Strandells uppfattning kanske det ändå är bättre att du vänder dig till henne och ställer de här frågorna". Det var samma som alltid, ett evigt upprepande av samma fråga. Lika bra att stoppa nu. Han hade inte mer att säga.

Stenforss lät sig bevekas och tackade, artig var han alltid, för samtalet, men tillade att han skulle återkomma om han önskade fler synpunkter eller kommentarer i den här frågan. Han brukade avsluta så.

Han reste sig, tog några steg och ställde sig framför fönstret. Han suckade. Han tyckte egentligen mycket om sitt arbete. Han älskade sin stad. Det tog tid att komma igen efter Gunnels död, ett par år, innan han fungerade helt normalt igen. Men arbete och kollegor hjälpte till. Däremot kände han av en trötthet han inte känt förut. Ett samtal, som det med Stenforss, gjorde honom alldeles matt. En skitsak egentligen, men han blev mer berörd än han rimligen borde bli. Han skakade av sig olusten och gick ut till kafferummet. Arne och Hillevi satt redan där med varsin kopp kaffe.

"Hej, och kaffe finns det?" konstaterade han.

"Det finns till dig också", sa Hillevi generöst, "du ser ut att behöva en kopp".

"Pratade med Stenforss på Kuriren nyss. Det är fan vad han är tröttsam! Han får allt vad han vill ha, men han är aldrig nöjd. För honom finns inte normal vardag och hederliga och uppriktiga människor".

"Jo, så är det. Men det är inget som är värt att grubbla på. Hörde du om branden i natt förresten?", frågade Arne, "hela Högelund har brunnit ner."