15 juli 18

18.


Bara några veckor efter konferensen, i mitten av maj, hörde hon av sig, Matilda. Hon ringde honom när han var på jobbet och sa att hon veckan därpå skulle vara i närheten av staden i ett ärende på uppdrag av ministern. Hon undrade om han hade en stund över framåt seneftermiddagen på onsdag i nästa vecka. Hon tänkte sig sen att övernatta på Stadshotellet innan hon for vidare till Bryssel på en konferens.


"Jo, visst" sa han, "onsdag eftermiddag passar mig alldeles utmärkt. Du är hjärtligt välkommen".


Hon räknade med att vara där vid tretiden och de kom överens om att hon skulle komma till hans kontor på Stadshuset. Han lovade att ha eftermiddagskaffet klart när hon kom.


Klockan hann bli nästan halv fem innan hon kom. Stressad, efter en inte helt angenäm diskussion med några S- kommunalråd i sydvästra delen av länet, som ansatt henne hårt om vikten av att regeringen tog just deras situation på allvar och insåg betydelsen av statliga satsningar som stöd för kommunerna i ett område som drabbats av stora strukturomvandlingar. Deras uppfattning var att partiet måste nu måste visa att man inte bara är ett parti för stadsbefolkningen, utan också för de som bor utanför städerna, på mindre orter och på landsbygden. Hon hade lovat att ta med sig deras synpunkter till ministern och med kraft försökt framhålla att partiet visst var ett parti även för glesbygdens folk. Hon hade bland annat pekat på den beslutade satsningen på ytterligare regionala stödpengar som regeringen gjort i den senaste budgetpropositionen. Det var inte kommunalråden imponerade av och hade tyckt att det mest var av symbolisk karaktär och helt utan substantiellt värde.


"Hur ska vi göra?" undrade hon efter en stund, när hon hämtat andan och satt med en kaffekopp i handen. "Vi bor i ett stort och glest befolkat land. Större delen av befolkningen bor i storstadsregioner och vill uppenbarligen det. Vi kan ju inte tvinga folk ut på landsbygden. Ja, ursäkta mig", sa hon "det här är ju inte frågor jag ska belasta dig med. Det är bara det att jag på sätt och vis förstår dom, men vad ska vi göra åt det? Det verkar som om vi kan satsa hur mycket pengar som helst på vägar, bussar, bredband och annan infrastruktur, folk flyttar inte ut på landet i alla fall! Och sen måste det väl ändå finnas någon rimlig relation mellan vad som satsas på landsbygden och vad vi gör i städerna. Där finns det ju också gigantiska behov när det gäller våra välfärdsområden, när det gäller bostäder och inte minst åtgärder för unga, jobb till exempel."

"Det gör inget", sa han. "Jag behöver minsann lyssna på synpunkter om andra viktiga samhällsfrågor än bara om det jag själv sysslar med, och inte minst dina synpunkter är intressanta att lyssna på. Jag kände mig faktiskt riktigt upprymd efter samtalet med dig på konferensen. Jag går här för det mesta och skrotar och är upptagen med mitt och ägnar inte särskilt mycket tankar åt annat. Man blir minst sagt lite fackidiot." Han lutade sig tillbaka i stolen och visste inte riktigt vad han skulle säga. Han var glad åt att hon var där, kändes det som. Det ingav honom en behaglig känsla att möta hennes blick och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Kände att han inte fick dröja kvar för länge med blicken. Men den var svår att släppa, hon lutade sig framåt och sökte ögonkontakt med honom varje gång hon sa något och han gav upp försöken att titta på annat efter en stund.


"Jag tror inte jag orkar fördjupa mig i det jag hade tänkt diskutera med dig just nu. Det blev för tufft med kommunalråden. Måste skingra tankarna en stund", konstaterade hon efter en stund. "Ska du jobba länge idag", undrade hon.

"Nej, jag har inget inbokat mer idag", sa han, "men jobb finns det ju alltid".

"Skulle du kunna tänka dig att gå ut och äta någonstans ikväll, så kanske vi kunde diskutera det jag egentligen tänkt en stund då", frågade hon. "Om du kan alltså, och vill förstås, du kanske har annat inplanerat för kvällen? Jag menar, jag kan ju inte begära att du ställer in annat bara för att en politisk tjänsteman med lite udda dygnsrytm frågar om det. Du kanske ska gå på bio med din fru, eller....."

"Nej, jag har inget inbokat och....nej, förresten, det passar mig alldeles utmärkt", sa han. Jag har faktiskt sett fram emot att få träffa dig igen", dristade han sig att säga."Jag tycker det var mycket intressant att få tillfälle att prata om det ämne som nog tar det mesta av min vakna tid med någon som verkligen satt sig in i det. Jag kände mig både smickrad och imponerad av att en ung människa, som du, verkligen tycker att det här är spännande."

"Men det du skriver handlar ju om oss, vi som är unga. Hur vi ska bo och leva i framtiden. Och förresten, så gammal är väl inte du heller?", sa hon. Sen har du ju ett intresse för de sociala frågorna också, det märks ju tydligt. Hela staden ska vara till för alla. Dina tankar om hur vi kan bygga en stad som inte delar in människor i kategorier känns ytterst moderna, tycker jag", fortsatte hon. "Det är något vi borde ta till oss, ja inom partiet, menar jag. Men det, som sagt, ska jag inte plåga dig med."

"Det plågar mig inte alls", sa han. "Och förresten är väl det jag sysslar med i allra högsta grad politiskt, även om jag inte själv är politiker eller med i något parti. Så även om jag i mitt arbete försöker vara objektiv och inte ta politisk ställning har jag massor av värderingar i mig som naturligtvis påverkar mitt jobb också."

"Ja, så är det förstås", sa hon. "Jag är så glad att jag lyssnade på dig på Kommunförbundets konferens. Men ska vi säga att vi träffas senare. Kan det passa dig vid halv åtta? Jag ska bo på Stadshotellet. Behöver bara en snabb dusch och ryggläge en halvtimme. Jag var uppe så förbaskat tidigt i morse. Passar det dig om vi träffas där? Och du vet väl något trevligt ställe att äta på?"

"Det går bra för min del. Då hinner jag avsluta här sen kommer jag till hotellet halv åtta. Gillar du fisk", frågade han.

"Absolut", sa hon. "Jag kommer ner till receptionen då. Hej så länge, så ses vi om en stund"

"Hejdå".


Är man så där när man är ung, tänkte han. Han var femtio, men hon sa att han inte verkade gammal! Hur gammal kunde hon vara? Kanske trettio? Svårt att gissa. Han var lite brydd inför en måltid på tu man hand med en ung kvinna som uppenbarligen tycktes gilla hans sällskap. Annars kunde hon väl bara ha ringt. Eller skickat några frågor per mail. Det var så det brukade gå till om någon ville ha hans synpunkter eller råd i någon fråga. Men han skulle göra sitt bästa för att hon skulle få en trevlig kväll här i staden. Han tog telefonen och ringde Strandkrogen. Var det något de kunde där så var det fisk och skaldjur.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0