anderstell

19.

Han lämnade kontoret strax före halv åtta och promenerade den korta biten till Stadshotellet. Han hade tagit en snabb dusch i kontorets personalrum och bytt till en kortärmad tröja han hunnit köpa på Sandbergs innan de stängde.

Vad är detta egentligen, frågade han sig själv när han såg henne sittande i en fåtölj i hotellfoajén. En ung, vacker och klok kvinna väntade på honom. Inga dumma jävla tankar nu, tänkte han. Hon vill prata med mig om mitt arbete, inget annat.

Hon såg piggare ut nu, hade nog behövt en stunds vila efter en lång dag. Klädd i jeans, en kortärmad blus och med en kofta över axlarna.

"Hej", sa hon och log, när hon såg honom komma. "Det var skönt att vila en stund. Har nästan glömt kommunalråden. Nu känner jag mig riktigt vaken igen. Hoppas att du hunnit med det du skulle och att inte jag ställt till det för dig".

"Inga problem", sa han. "Kan inte tänka mig ett bättre sällskap en sådan här fin vårkväll. Det är riktigt vårljummet i luften, fast klockan är halv åtta. Jag har bokat på Strandkrogen, där är de bra på fisk. Är det OK för dig att gå dit, det tar ungefär en kvart?"

"Bara skönt med en promenad", sa hon. "Det kan behövas efter den här dagen."

De gick genom stadens centrum. Han pratade om byggnader och kvarter de passerade. Hon frågade intresserat om stadens historia och han pratade på. Är hon egentligen intresserad av allt jag pladdrar på om, undrade han för sig själv, men det verkade faktiskt så. Det var den där blicken, den var svår att släppa och varför skulle han förresten göra det? De passerade de medeltida kvarteren med sina låga trähus innan de kom fram till ån. De stannade till en stund och tittade ut över och längs med ån. Det var i stort sett vindstilla.

"Det är fint här", sa hon. "Går du ofta hit?"

Han blev tyst en stund. Fan, tänkte han. Visst går jag ofta hit.

Så in i helvete med minnen.

"Vad är det", sa hon. "Sa jag nå´t dumt? Du blev så tyst."

"Nej, du sa inget dumt", sa han. "Jag gillar den här platsen. Jag gillar verkligen den här platsen. Kom nu, så fortsätter vi till Strandkrogen, det är inte långt kvar. Du är säkert hungrig nu och jag pratar alldeles för mycket."

"Det gör du inte", sa hon. "Det var faktiskt länge sen som jag kände mig så avkopplad som jag gör nu. Du har verkligen mycket att berätta om och jag tycker det är väldigt intressant."

Hon tog honom under armen. "Kom då så går vi, men vi behöver ju inte stressa direkt. Det här måste vara den första riktiga vårkvällen. Är det inte det här vi längtar efter hela vintern?"

Han höll med. Det är något visst när ljuset och värmen kommer.

Just precis då var det nog dessutom första gången på länge som han kände att det blivit vår igen. Just då och i sällskap med Matilda Rosengren, politiskt sakkunnig till Leif Pagrotsky.  Just då när han gick längs ån och när tankarna annars brukade förirra sig till en annan tid, en annan vår, kände han sig närvarande i precis det som var. Han tittade på Matilda som gick bredvid honom. Det var inte utan att han kände sig lite tagen av situationen.

"Vad funderar du på?", frågade hon.

"Jag vet egentligen inte", sa han. "Där har vi Strandkrogen. Nu ska det bli gått med lite mat".