26 juli 29

29.


"Hej pappa, här är vi"

Pia och Edit kom emot honom där han stod och tittade åt fel håll på perrongen.

"Hej Pia, hej Edit", sa han när han vänt sig om och såg dem komma. "Det var i tid och allt. Har resan gått bra? Så du har åkt tåg nu Edit", sa han när han fått en kram av Pia och sen ställt sig på huk framför Edit, som helst ville gå själv.

"Hon gillar att åka tåg", sa Pia. "Men det är lite jobbigt när hon vill gå runt i vagnen hela tiden. Men som tur är tycker de flesta det är roligt när hon går omkring i vagnen och hjälper henne när hon trillar och så. Du ser riktigt pigg ut pappa, tycker jag. Vad roligt att du kunde komma och möta oss, men du hade inte behövt det, det vet du. Hoppas du inte fått besvär för min skull. Du har väl mycket på jobbet som vanligt, antar jag?"

"Det här är verkligen inget besvär, att komma och möta dig och Edit. Jag kan nog inte tänka mig något bättre. Jag har tagit ledigt i eftermiddag förresten. Jag jobbar så mycket på kvällarna och i helgerna med, för den delen, så jag kan gott kosta på mig några timmar ledigt i eftermiddag. Har du planerat något särskilt just nu, annars tänkte jag att vi kan ta en enkel lunch någonstans här i stan, så äter vi lite bättre ikväll sen?"

"Det passar oss bra med lite lunch nu. Jag tror att Edit också behöver något att äta snart. Sen, i eftermiddag ska jag bara träffa Katarina, du vet min skolkamrat från gymnasiet, en stund. Jag pratade med henne i veckan och vi har ju lite kontakt emellanåt. Hon läser ännu och har en termin kvar, tror jag, innan hon är färdig socionom. Men sen har jag inte bestämt något mer så då kan vi väl fundera på om det är något särskilt vi kan hitta på imorgon. Någon liten utflykt kan vi väl göra om det är skapligt väder. Vart tänkte du vi ska gå nu?"

"Jag funderade på om vi ska gå till Liljenbergs. Det ligger inte så långt härifrån och de har lite sallader och mackor som kan passa bra för en liten lunch. Om du tycker det är OK, alltså?

"Det blir fint. Jag gillar Liljenbergs. När jag väl hämtat mig efter dom där jobbiga åren gick jag och några andra kompisar ofta dit och fikade. Det kändes på något sätt som om jag var en vanlig människa igen när jag satt där i den, som vi tyckte, lite finare cafémiljön."

"Ja, men då går vi dit då, så får vi se vad dom har att erbjuda idag."


Han kände sig riktigt glad i Pias sällskap. Han skulle nog ändå ta sig en tur till Pia och Peter lite oftare. Inte minst för att se Edit växa och utvecklas. Han ville nog inte missa det. Men han måste göra något åt sin orkeslöshet och trötthet. Det malde sönder honom, kändes det som. Och alltid gick tankarna till Gunnel. Han saknade henne. Han längtade efter henne. Han insåg att det inte på något sätt var rimliga proportioner i det han upplevde inombords. Det var snart tolv år sen hon dog. Han borde ha kommit över det på ett sunt sätt och gått vidare. Levt vidare.


Han trodde han var på väg till någon slags normalitet när han förstod att Pia faktiskt var på rätt väg igen och han ändå kunde koppla av. Men sorgen efter Gunnel blev på något sätt fördröjd när hans förtvivlan över Pias svårigheter upptog hans tankar helt och hållet under nästan två års tid.


"Vad tänker du på pappa?", frågade Pia när de satt på Liljenbergs och åt av var sin sallad och han blev tyst en stund.

"Nä, det är inget särskilt. God sallad", sa han. Det är trevligt att sitta här med dig och Edit. Hon verkade hungrig?"

"Äter gör hon som en häst", sa Pia. "Det kunde nog vara bra att det smittade av sig lite på dig, kan jag tänka mig. Jag tycker att du ser smalare ut sen vi sågs sist. Du äter väl ordentligt?"

"Du behöver inte oroa dig för mig", sa han. "Men det är klart, det är alltid trevligt att ha sällskap vid maten. Känner mig inte alltid så väldigt inspirerad att laga middag när jag kommer hem på kvällarna. Men så smal är jag väl inte?"

"Nej så farligt är det inte. Men om du kommer hem till oss lite oftare kan du och Edit få äta ikapp. Det kanske kunde få dig lite mer sugen på mat i alla fall."


De skildes åt efter lunchbesöket på Liljenbergs. Pia gick för att träffa Katarina och själv gick han till Konsum för att handla så mycket som möjligt av helgens mat. De bestämde att de skulle träffas hemma framåt femtiden.


Jag undrar om Edit inte liknar Gunnel när hon var i den åldern, tänkte han.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0