30 juli 33

33.


Lördagskväll


"Hej Olle, välkommen! Roligt att du var hemma i helgen så du kunde komma hit nu när Pia och Edit också är här", sa han.

"Det passade mig perfekt den här helgen och förresten ville jag inte missa att träffa Edit nu när hon och Pia är här", sa Olle. "Måste försäkra mig om att hon kommer ihåg mig. Pia har ju i och för sig lovat visa kort på mig så hon inte ska glömma, men "live"- kontakt är ju inte så dumt emellanåt, eller hur?"

"Du kan väl gå in till Pia och Edit, dom är i vardagsrummet och lägger pussel, tror jag. Jag ska bara göra färdigt det jag håller på med i köket. Det är snart färdigt", sa han.


Han funderade medan han gjorde maten klar och dukade fram på hur han skulle formulera sig. Han visste att de var bekymrade för honom, såg att han inte mådde bra. Pia frågade honom varje gång de pratades vid hur det var med honom och hur han hade det. Han såg och hörde att hon inte trodde honom när han försäkrade att allt var bra och att hon inte behövde vara orolig. Han ville inte tynga dem med sina bekymmer, men de tyngdes ändå, verkade det som. Ja, Olle sa inte så mycket, men han kunde nog märka på honom också att han såg och förstod. Han tänkte att det var dags nu, dags att berätta. Han ville berätta för dem om sina år utan Gunnel. Han ville berätta om sin oförmåga att komma över sorgen och om sin trötthet. Han ville berätta för dem om sin otillräcklighet när de som bäst behövde hans stöd. Han ville berätta om Matilda.


När de satt vid bordet kändes det nästan som någon gång för länge sen när de också satt runt bordet och åt och pratade med varandra. Han log för sig själv. Så här kan det också vara, tänkte han. Jag får inte vara så förbannat dum att jag inte begriper det.


"Tack för maten pappa", sa Pia. "Det var verkligen gott och Edit verkade tycka om det också. Är du mätt nu Edit?", frågade hon och Edit försäkrade att hon också var mätt. "Jag tror att det är läggdags för Edit nu så jag tar itu med det. Det tar nog inte så lång stund innan hon somnar, jag tror hon är rätt så trött. Sen kan vi hjälpas åt med disken så du inte behöver ta hand om allt det själv, pappa."

"Pappa och jag kan fixa det medan du lägger Edit, eller hur pappa, så kan vi väl ta en kopp kaffe sen?", sa Olle.

"Javisst kan vi göra det", sa han. "Då stannar du en stund till då Olle?"

"Jadå, jag har inte bråttom", sa Olle. "Jag vill gärna prata lite mer med Pia, och med dig också förstås."


"Jag har funderat en del", sa han när de satt med varsin kaffekopp i soffa och fåtöljer runt vardagsrumsbordet. "Det är snart tolv år sen mamma dog, till jul är det det. Jag vet ju inte hur det är för andra, med att bearbeta sorg, jag menar, jag är ju inte ensam om att ha förlorat en hustru eller make, men jag har nog aldrig riktigt kommit över det. Sen har det inte känts rättvist mot er att jag skulle belasta er med det. Jag menar, ni hade ju en egen sorg att bearbeta, ni ska inte behöva tyngas av min också. Ja, så därför har jag dragit mig för att säga något om det här. Men så har jag märkt att det spelar ju ingen roll. Ni är bekymrade och oroliga för mig i alla fall, även om jag säger att det är OK med mig. Ni tror ju ändå inte på det, för jag kan inte dölja att det inte är OK. Så då har jag tänkt att jag ändå måste säga någonting om mina tankar och funderingar. Ja, ni är ju vuxna nu och jag behöver knappast behandla er som barn längre. Det är kanske dags för mig att inse det också."


Han berättade om tiden när Gunnel var sjuk, om chocken och smärtan när de fick beskedet om att det var så illa att det inte skulle gå att behandla. Gunnel hade ibland tröstat honom, han tycktes klara det där sämre än vad hon själv gjorde. Han berättade om tiden efter och sorgen, den fullständigt förlamande sorgen. Om Pia som förvandlade sin sorg till ett destruktivt och självskadande beteende och där han näst intill förlorat allt hopp om att hon skulle återvända till en normal vardag. Om Olle som tagit ett mycket större ansvar än vad en tolvåring någonsin ska behöva göra. Hur han sett till att det vissa dagar, när han själv inte orkade, fanns något att äta hemma. Hur han bryggt kaffe till honom när han kommit hem sent efter att ha varit och letat efter Pia. Hur han satt uppe med honom när han inte kunde sova, men ändå hade klarat sin skola. Han hade aldrig frågat, men nu undrade han till slut. "Hur klarade du det här Olle? Du vet, jag har tänkt på det här så många gånger, men aldrig har jag frågat dig, kanske har jag inte vågat." Och ändå klarade jag den här tiden och gick till jobbet, men jag har enda sen dess känt att det var på bekostnad av er, att jag försummade er och att klara arbetet gick före. Nu klarade jag inte det särskilt bra det första året efter att Gunnel var borta, men jag hade ändå ett bra stöd från mina medarbetare. Men all energi gick åt där och ingen hade jag kvar när jag kom hem.


Ni måste ha undrat över min tystnad, har jag tänkt ibland. Varför sa jag inget, varför tackade jag er inte för att ni stått ut med mig? Olle, du var fantastisk under en period när jag verkligen var däckad. Pia, när du kommit tillbaka till livet och börjat skolan igen trodde jag knappast att det var sant. Sen dess har du alltid varit en bra samtalspartner och det har verkligen betytt mycket för mig, även om jag velat bespara dig en del av mina bekymmer. Tyckte inte jag skulle belasta dig med dem.


Då, när du, Pia, kommit tillbaka till en normal vardag kändes det riktigt bra en tid. Jag tyckte verkligen att jag kommit över sorgen och kunde gå vidare. Jag såg att ni mådde bra, även om jag haft ett konstant dåligt samvete för din skull, Olle. Du blev mer allvarsam på något sätt, efter. Men jag var nog just då ändå mest så oerhört lättad över att du, Pia, att du var tillbaka. För det kändes verkligen så, att du var tillbaka. Jag förväxlade nog den lättnaden och glädjen med att sorgen var bearbetad och klar.


Det var då jag träffade Matilda. Ja, ni minns naturligtvis Matilda, även om jag lyckades inbilla mig själv att jag skulle hålla er utanför. Herregud, ni var ju rätt stora då, och fattade naturligtvis vad det handlade om. Vi träffades ju av och till under nästan ett års tid. Jag minns när jag träffade henne första gången, det var på våren nittioåtta. Hon var politisk sekreterare till Leif Pagrotsky och var och lyssnade på ett föredrag jag höll på en konferens. Hon kom fram till mig efteråt och ville diskutera lite mer om det jag pratat om. Vi fikade och när vi skildes åt frågade hon om hon fick höra av sig senare om det var ytterligare frågor hon ville dryfta in det här ämnet. Jag sa naturligtvis ja till det. Ni ska veta att jag kände mig smickrad. En tjugonioårig, vacker och klok kvinna hade utbyte av att prata med mig, en femtioårig gubbe. Jag intalade mig själv att det naturligtvis endast var å mitt yrkes vägnar som hon var intresserad av att prata med mig. Så var det säkert från början också. Sen dröjde det i alla fall inte så länge tills hon hörde av sig och kom och besökte mig på kontoret. Vi skulle egentligen diskutera det vi båda var, och är, väldigt intresserade av, det här med bevarande och samtidigt utveckling av stadsmiljöer. Men hon var rätt trött när hon kom, hon hade varit och träffat några besvärliga kommunalråd och hon var nog lite för splittrad för att orka prata om det som hon hade tänkt. Jag frågade om hon ville gå ut och äta en bit på kvällen, för hon skulle ändå stanna över natten och åka vidare till Bryssel dagen efter. Hon tackade ja till det, så jag beställde bord på Strandkrogen. Jag vågar nog säga nu att jag blev förälskad den kvällen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0