8 juli 11

11.


Det hade blivit en fin helg med Pia och hennes familj. De tjugotvå milen dit kändes för all del långa och tröttsamma, men resan hem gick desto lättare. Två dagars samvaro med ett tvåårigt barnbarn var utan tvekan hälsosamt för själen. Han var glad att han ändå bestämt sig för att hälsa på.


Nästan lite vårvarmt var det och Edit på ett strålande humör. Något som lät som morfar kom över hennes läppar och hon skrattade gott när hon satt i hans knä och han småpratade med henne och killade henne i magen.

"Tänk vad hon är lik dig, Pia!", hade han sagt.

Han blev varm inombords och gladdes åt att de tycktes ha det bra ihop, Pia och Peter.


"Pappa, tänker du fortfarande mycket på mamma?", undrade Pia försiktigt när Peter skötte nattningsproceduren med Edit och de satt själva en stund. "Jag tycker du verkar mer hängig än jag sett dig på länge."

"Pia, jag vet att du bekymrar dig för mig, men du behöver inte göra det. Jag har det bra. Jag trivs fortfarande bra med jobbet, jag har förbaskat duktiga och dessutom trevliga medarbetare. Och sen har jag två barn som jag är väldigt stolt över.  Och Edit, vilken fin liten tös ni har! Vad kan jag mer begära?"

"Det är bara det att du har pratat mer om mamma än vad du gjort på flera år, när vi har pratats vid i telefon den sista tiden. Och, jag menar det är klart att du får tänka på mamma, och prata om henne också, det är klart du ska det, missförstå mig inte nu, men jag tycker du låter mer ledsen när du pratar om henne. Du vet att du kan prata med mig om det är något."

Han satt tyst en stund.

"Pia", sa han, "Jag önskar att mamma fått se dig med familj och barn, en liten ny fantastisk människa som heter Edit. Jag önskar att hon fått träffa Peter, som är så sympatisk och trevlig. Jag förstår att du tycker om honom. Det kan göra mig lite dyster när jag tänker på vad hon inte fick uppleva, men innerst inne är jag ju väldigt glad för din skull."

"Ja, det är klart, jag önskar också att mamma levde . Jag kan sakna henne så det värker i mig ibland. Men jag tror ändå jag lärt mig att leva utan henne. Jag blir glad när jag tänker på henne." Pia såg på honom. "Snälla, du kan väl lova att du hör av dig till mig om du vill prata. Bara prata. Jag tror man kan behöva det ibland."

"Jo, jag vet att jag kan prata med dig, men jag tycker inte det känns rätt att tynga dig med mina bekymmer."


Pia såg fundersam ut där hon satt, snett emot honom, i en fåtölj. Fast han försäkrade att han klarade sig bra och hade det bra på alla sätt, såg han tvivlet i hennes ögon. Han skakade det av sig, Peter kom när Edit somnat och de pratade om annat. Hans gemensamma intresse med Peter, om historia, innebar oftast stimulerande och trevliga samtal. Peter arbetade som historielärare på en gymnasieskola sedan något år sen han blev färdig med sin utbildning. Han tyckte att ungdomarna han mötte var kunniga och intresserade av hans ämne. Själv hade han, tack vare en engagerad lärare i gymnasiet, blivit intresserad av historia, ett intresse som bland annat lett till att han skaffat sig stora kunskaper om hemstadens historia, med dess rötter i 1200- talet.


Känslan från vistelsen hos Pia dröjde sig kvar tills sent på söndagskvällen. Han var hemma vid femtiden och kände sig avslappnad och i harmoni med sig själv. Efter en enkel kvällsmat började han fundera på den kommande veckan. En känsla av olust smög sig på. Måndagsmorgon skulle börja med ett möte med kommunstyrelsens presidium, Bengt Gudmarsson och Stig Lindström. Det var ett möte han inte såg fram emot. Från Gudmarsson förväntade han sig inget positivt och Lindström var tyvärr alldeles för vek för att ha något att sätta emot. Gudmarsson hade begärt att han skulle ge dem i presidiet en utförlig redovisning av kontorets förslag när det gällde det nya handelsområdet. Han visste vad som väntade; en domderande Gudmarsson om byråkratisk klåfingrighet och att kommunen inte ska lägga sig i detaljer som näringslivet sköter bäst själv. Lindström var bara med som ett slags alibi och han förväntade sig ingen tyngre argumentation från honom. Han hade ett närmast obefintligt intresse för estetik och att han brydde sig särskilt mycket om utformningen av ett nytt handelsområde var inte att vänta.


Han undrade själv med en suck vart alla kulturintresserade socialdemokrater tagit vägen. "Kulturen åt folket", var slagordet en gång. Undrar vad Lindström tycker om det, tänkte han när söndagskvällen gick mot natt, en dag i slutet av april 2005.


Och Gunnel återkom till honom när han lagt sig. Jag måste släppa det här, tänkte han, det går inte längre. Jag blir så förbannat trött.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0