anderstell

Alla likheter med verkliga händelser eller människor är tillfälligheter.

En berättelse

1.

Bengt Gunnarson sneddade över Storgatan, följde trottoaren på den östra sidan bort mot gallerian för att där ta av mot Kungstorget. Vid gallerian mötte han Åkesson som nickade lätt för att sen försvinna in i den stora centrumbyggnaden på väg till Systembolaget. Åkesson tänkte för en sekund att Gunnarsson såg rätt kraftig ut. Märkligt, han som brukar vara tämligen smärt och ganska fåfäng, for det genom huvudet när han klev in på bolaget för omedelbart börja fundera på annat. Vin till lamm var det....

Gunnarsson fortsatte rakt över torget, stannade till en stund och tittade på den senaste veckans löpsedlar i skylten till Nyheterna. Det var ändå för jävligt!

"Jaså, du står här och grunnar", hörde han en röst snett bakom.

Han vände sig om och såg Per Torstensson, som vanligt allvarsam.

"Detta trodde man ju ändå inte var möjligt, inte ens i den här stan", sa han.

Gunnarsson nickade och fick något instämmande ljud över läpparna, vände och gick därifrån bort mot kanalen.

Han stannade till en stund och såg, kanske betraktade han, längs kanalen. Fint, tänkte han, april och ännu lite kyla i luften. Minus på nätterna, men ändå en föraning om den vår som skulle komma. Det är nog den bästa tiden, den precis innan allt blir grönt. Den där känslan av förväntan om en vår och sommar. Ljuset. Han skakade lätt på huvudet där han stod.

I huset där borta, närmast kanalen bodde han och Gunnel den första tiden när de precis hade träffats. Ja, egentligen var det hennes lägenhet, men han hade rätt snart flyttat in. Ganska ruffigt på den tiden, innan bolaget rustade, men inte tänkte de på det. Då. Det var mer än trettio år sedan. Trettiosex närmare bestämt. Han och Gunnel hade haft det bra. Det hade tagit tid att repa sig sen hon dog av den där förbannade, jävla cancern. Bara 44 år. Ungarna var 12 och 15.

Det gick väl bra med Olle, men med Pia blev det ett rent helvete i ett par års tid. Han undrade många gånger de åren vad det skulle bli av dem. Pia var bara 15 och hon hade behövt sin mor länge än. Olle hade varit så förbaskat förståndig, lite åt det lillgamla hållet, men det var väl också ett sätt att hantera tillvaron. Pia hade sprängt alla gränser och många gånger hade han varit mycket rädd för vad hon tog sig för. Hon skadade sig själv på ett närmast medvetet sätt med ett hämningslöst drickande och genom att söka de mest destruktiva kontakter som fanns att hitta. Han hade gråtit på nätterna.

Men en dag tycktes hon ha fått nog. Hon kom hem igen och han vågade först inte tro på det. Tre år med ett självskadande liv, raserad skolgång och alla gamla vänner förbrukade trodde han inte först på att hon skulle klara att komma tillbaka till en normal vardag. Han hjälpte henne så gott han kunde, fanns tillhands närhelst hon behövde honom och hon kom verkligen tillbaka till ett anständigt liv. Hon hade behövt professionellt samtalsstöd ganska länge och hade kanske tur som kom i kontakt med en terapeut som hon litade på. Men hon var själv stark när hon behövde vara det och hämtade tillbaka det hon förlorat i studier och goda vänner rätt så snabbt ändå.

Olle hade klarat sig märkvärdigt bra genom krisåren men han hade en förunderlig tillit till sin far och hade också varit ett gott stöd för honom, fast han var alldeles för ung för det. Olle hade blivit mycket ansvarstagande som vuxen och han önskade att sonen kunde tillåta sig att koppla av, släppa taget, lite ibland. Men han trivdes med forskningen som han fortsatt med efter sin examen och han var glad för hans skull.

Han skakade till av den fuktiga vinden och tittade på klockan. Tio i två. Klockan två skulle han vara på plats. Då hade han fått tid för en föredragning om planarbetet för södra delen av centrum. Han funderade över sina bevekelsegrunder för sitt handlande. Det var rätt, han kände sig säker på det. Nu fanns inget som kunde ändra hans planer. 59 år hade han hunnit bli. Var fan har livet tagit vägen, tänkte han.