anderstell

Debattörerna Sahlin och Reinfeldt är väldigt olika varandra. Det framgick igår på samma sätt som det gjort vid tidigare debatter dem emellan. Reinfeldts budskap är knastertorrt framfört. Sättet att framföra ett budskap på har betydelse. Hans torra, bokhållarmässiga, sätt kan låta riktigt trovärdigt. Men var finns känslan, var finns engagemanget för de han talar? Bryr han sig om människor? Känslan jag får är han talar om system, inte om människor. Men systemen är väl till för människorna? Systemen ska väl byggas så att de värnar människors behov av trygghet och stärker individers möjligheter till utveckling och livsglädje. Han är mekanisk, Reinfeldt. Ser han månntro på tillvaron som Newton; universum som ett urverk, en maskin, där olika delar ska passas in?

Mot det här sättet att se på tillvaron, att prata och berätta om tillvaron, måste vi ställa ett synsätt som sätter människorna i centrum. Det är för människor vi skapar samhällen, regler och lagar, förhållningssätt, etiska och moraliska principer. Det behövs visst en massa hjärna för att bygga på ett stabilt och hållbart sätt, men det behövs också massor av hjärta. Regelverken i Försäkringskassan ska stödja människors möjligheter att komma tillbaka, att ge nya chanser, inte skrämma och jaga.

Socialdemokratins chans att åter erövra en idémässig hegemoni om alla människors lika värde, om solidaritet, om stöd till fattiga och förtryckta, om allas lika möjligheter till utveckling och växande som individer, är att göra tydligt dessa grundläggande mänskliga värderingar. Om att det är vi, tillsammans, alla, som fixar så att alla är med och ingen lämnas ensam åt sitt öde om man blivit sjuk, arbetslös eller hamnat i andra bekymmer.

Det är det här budskapet som Mona Sahlin egentligen talar om när hon talar om samhällets ansvar för människor, men det behöver bli ännu tydligare. Hon måste göra det så att majoriteten av alla som bor i detta land förstår vad det är för systemskifte som pågår. Hon måste tala om både hjärta och hjärna, lika skarpt om båda.