anderstell

Jag känner en viss stelhet i kroppen idag, efter gårdagens säsongspremiär av innebandyspelandet. Men det är säkert nyttigt.

Idag har regeringen meddelat att man ger ett tillfälligt statsbidrag till kommunerna med sju miljarder nästa år. För Kristianstads kommuns del innebär det cirka sextio miljoner kronor. Det är naturligtvis bra. Men det är dessvärre för sent. Om jag ser på vad det kan innebära för barn- och utbildningsnämnden så är det ganska oklart. Verksamheten har redan dragit ner motsvarande en årlig kostnad på cirka 25 miljoner avseende rena besparingar. Förvaltningen har redan anpassat organisationen för det och ett antal personer har sagts upp.

Frågan är vad man kan använda pengarna till nu. Det extra tillskottet är ett engångsbelopp 2010 och vad som händer 2011 vet vi inget om. Det rimliga vore att göra generella uppskrivningar av skolpeng till förskola och skola, det vill säga en återställare, men går det med det vi nu vet? Jag tycker i alla fall att det är det som måste hävdas, annars vet jag inte vad till exempel tjugo miljoner till BUN gör för nytta. Det måste gå att arbeta långsiktigt! Det långsiktiga fungerar inte med engångsbelopp.

Vi får väl se hur debatten blir på morgondagens fullmäktige.

Jag diskuterade idag lite kort och spontant med en företrädare för Lärarförbundet om möjligheten att skapa kommunala friskolor. Det är inte använt så mycket, men det finns nog skäl i att fördjupa sig lite i detta.

Under tiden jag var ordförande i kultur- och fritidsnämnden bildades Gustaf Hellströmsällskapet och jag gick med som medlem där. En synnerligen passiv sådan har jag varit, men vid några enstaka tillfällen har jag varit och lyssnat på föredrag om hans författarskap och hans gärning som framför allt utrikesreporter vid Dagens Nyheter. 

Idag har jag lyssnat på en introduktion till en ny bok om Gustaf Hellström, som Gustaf Hellströmsällskapet gett ut. Jag visste sen tidigare att Gustaf Hellström tidigt tog ställning mot nazismen, till skillnad från Fredrik Böök, jämnårig med Hellström och också från Kristianstad. Jag har också förstått att Hellström betraktades som liberal. Det jag inte visste var att han stod ganska långt till vänster och snarast befann sig någonstans i gränslandet mellan vänsterliberalism och socialism. Han skriver ju också om klassamhället i sin förmodligen mest kända bok; Snörmakare Lekholm får en idé.

Gustaf Hellström upplevde på sitt sätt orättvisorna i klassamhället tidigt. Hans far var styckjunkare och därmed underofficer. För honom var det omöjligt att nå en högre grad eftersom han inte haft möjlighet att ta studenten, fast han såg att fadern var långt mycket klokare än högre officerare. Hellström bar med sig ett klassmärke hela livet i sin känsla av mindervärdighet. 

I Lund kom han att lyssna på och bli god vän med Bengt Lidforss, som var professor i botanik och skribent. Han skrev bland annat i Arbetet och var god vän Axel Danielsson. Bengt Lidforss var den första akademiska lärare som blev medlem i det socialdemokratiska partiet (Källa: Wikipedia) och var mycket radikal. Det hade stor betydelse för Hellströms ideologiska ståndpunkter.

Gustaf Hellström gjorde en reportageresa till Tyskland 1933 där han skildrar sina upplevelser av den framväxande nazismen. Han var utrikesreporter i England och USA. I USA levde han i något som närmast kan betraktas som ett en socialistisk gemenskap. Han uppmärksammde de väldiga klassklyftorna i England.

Jag kunde inte låta bli att köpa boken så den får ligga framme under hösten för lite läsning då och då.

Ikväll blir det Plura och Carla på teatern. Också något att se fram emot.

Under tiden vi diskuterat skolorna i östra delarna av Kristianstad, i barn- och utbildningsnämnden och i S- gruppen i BUN, har Gustaf Hellströmskolan hela tiden varit en av de viktiga frågorna vi kommit tillbaka till. I det ursprungliga förslaget som barn- och utbildningsförvaltningen tog fram föreslogs att GH skulle stängas. Skälen är att skolan är segregerad med få barn med svenska som modersmål. Ur den aspekten var förslaget begripligt.

I S- gruppen i BUN diskuterade vi den här frågan rätt mycket och ingående. Vi kom fram till att vi vill att skolan ska vara kvar, att det behövs en skola på området och att den ligger nära och bra till för alla dem som bor där. Men vi insåg naturligtvis också problemen och förstod att något måste göras.

En dag i vintras träffade vi i S- gruppen cirka femton föräldrar, samtliga med invandrarbakgrund och boende på Österäng. Alla redovisade bekymren med en segregerad skola och några hade av det skälet sökt till andra skolor för sina barns räkning. Trots de bekymmer man redovisade och trots att några valt andra skolor var man ändå överens om att man vill ha en skola på Österäng, men en skola som ser annorlunda ut.

I den fortsatta diskussionen har på initiativ från friskolevärlden frågan om det skulle vara intressant att låta en friskola ta över GH.

Det här var en ny vändning för oss i S- gruppen.  Vi är överens om att vi vill ha skolan kvar och vi är överens om att det behövs utvecklingsinsatser som bygger en ny och attraktiv skola. På försommaren stod sen klart att av 44 barn i upptagningsområdet var det bara 7 barn vars föräldrar valde GH, av de  barn som skulle börja skolan nu i höst. Med den utvecklingen blev det rätt klart för oss, skulle skolan avveckla sig själv inom några år.

Efter diskussion i S- gruppen, med alla de ovan redovisade variablerna, bestämde vi oss för att acceptera att skolan blir en friskola. Det är ett ovanligt och måhända drastiskt ställningstagande. Men vi tror att det nu är nödvändigt för att pröva något nytt och drastiskt för att ge skolan en ny chans.

Det är alltid enkelt att hamna i dystra problembeskrivningar. Det är vare sig GH eller någon annan skola förtjänta av. Jag blev därför väldigt glad när jag läste tidningsartikeln i Kristianstadsbladet idag om de två systrarna som trivs utmärkt på sin skola, GH, och absolut vill ha den kvar. Och så är det naturligtvis. Det finns aldrig några enkla sanningar och barnen har det bra på GH.

Diskussionen är stundtaals nästan hätsk nu inom socialdemokratin, där  frågan om hur vi ska vinna stockholmarna på något sätt blivit huvudfråga. Jag såg i dagens Aftonbladet att S i Stockholm i en opinionsundersökning ligger på cirka 20%. Moderaterna ligger på 33%. Självklart måste vi vinna stockholmarna annars vinner vi sannolikt inte valet.

Vad är då lösningen? Ja, den har naturligtvis inte jag, men jag tror det är en fråga vi måste bli mycket bättre på att hantera. Socialdemokraterna brukar anses var myckety kapabla på att hitta kollektiva lösningar, något som kan vara en väldig styrka och har varit så historiskt, men också något som används emot oss och det görs, tycker jag, i en allt större utsträckning. Jag skulle nog drista mig att säga att vi själva är så pass fångade i detta "paradigm" att vi ibland har svårt att se andra möjliga vägar till lösningar. Det här ställs nu på sin spets i Stockholm där socialdemokrater i en debattartikel i DN. Så här skriver de bland annat:

 "Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling."

Detta har väckt reaktioner. Jag tycker inte det är välformulerat, men jag menar att det de tar upp ändå innehåller något väsentligt. Det vi inte tycks klara av är att tala om att det inte finns någon motsättning mellan solidaritet och individualitet. Solidariteten och de gemensamma lösningarna syftar ju till att möjliggöra alla, verkligen alla, människors frihet. Debattartikeln andas något annat än solidaritet, även om ordet används.

Solidariteten och de gemensamma lösningarna är själva grundförutsättningen för alla människors individualitet och växande. Det betyder inte att allt ska ske med kollektiva lösningar, utan det att kollektiva lösningar är metoder för att nå ett mål, målet om alla människors frihet. Frihet är i högst grad friheten att få växa som människa. Men en människas frihet får heller aldrig inkräkta på en annan människas rätt till frihet.

Vi behöver prata mer om frihet. Men inte som en motsättning mot solidaritet och gemensamt ansvar. Det hänger ihop. Kan vi tydliggöra det här kan vi vinna människor i hela Sverige, också i Stockholm.

Nedanstående text, som är en översättning av "Bandiera Rossa", gjord av Lars Forsell, berättar om det här väldigt bra, tycker jag.

"Kom med förtrampade gå med förtyckta
vi går mot frihet vi går mot lycka.
Slå ner dom mäktiga
slå ner dom rika
för alla lika är världen till.

Röda är fanorna och rött vårt blod
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen ger dig mod min vän,
socialismen går mot friheten.

Kom med förtrampade gå med förtryckta
socialismen den för till lycka.
Kom med förtrampade
och slåss för livet
och kamp för frihet
är också din,
kasta din boja av och kom min vän.
Socialismen bär till friheten
krossa förtyckarna som världen styr
röda mot svarta molnen dagen gryr.

Kom med förtrampade
gå med förtryckta
vi går mot frihet
vi går mot lycka
hör hur det dånar i rättens krater,
gå med kamrater det är rätten stat.

Röda är fanorna och rött vårt blod,
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen är god min vän,
socialismen går mot friheten."

Debatten är igång igen, efter artikeln i Aftonbladet som antyder att det förekommer organstölder från palestinier som dödats. För min del anser jag att man ska ha ordentligt på fötterna för att ta upp en sådan fråga. Om så är fallet känns mycket tveksamt. Det är det ena.

Det andra är friheten att publicera, även om det inte föreligger bevis för det man påstår. Och det allra viktigaste är naturligtvis att regeringen inte ska lägga sig sådant. Finns det misstanke om brott ska det utredas som ett sådant.

Det finns ett stort problem förenat med att rikta kritik mot staten Israel. Varje gång så sker höjs alltid röster om att sådan kritik är antisemitism. Helle Klein i Afonbladet brukar påpeka det här och mycket riktigt, i dagens Kristianstadsbladet tar krönikören Sandberg upp den tråden.

Jag menar att man av det här skälet måste vara mycket noga när man diskuterar staten Israels agerande. Kritik måste vara så välgrundad att det ska vara enkelt att avvisa påståenden om antisemitism. Därför tror jag att artiklar som den om organstöld kan göar mer skada än nytta, om man, som sagt, inte kan redovisa bevis för att så skett. Det finns dessvärre allt för många välgrundade skäl att rikta kritik mot den israeliska politiken.

Attackerna mot Gaza och den fortsatta isoleringen leder inte framåt. Det bara skärper motsättningarna och fördjupar sår som kommer att ta allt längre tid att läka.

Palestina måste ges reela förutsättningar att fungera som en självständig stat. Därför är det kanske allvarligaste hotet mot det de ständigt pågående utbyggnaderna av bosättningar på Västbanken. Israel måste upphöra med det och utymma bosättningarna, riva muren och var öppen för att diskutera Jerusalem. Först då kan Israels vilja till långsiktig fred och en tvåstatslösning tas på allvar.

Jag hade förmånen att lyssna på Shimon Perez, som talade på den socialdemokratiska partikongressen 2001. Han menade att Israel måste vara berett att diskutera allt utom en fråga. Den frågan handlar om de som en gång flydde när staten Israel grundades, och deras ättlingar, inte kan få rätten att återvända till det egentliga Israel. Det, menade han, skulle radera ut den judiska staten.

Om det kan man förvisso ha skilda uppfattningar, men staten Israel finns som ett historiskt faktum och det enda möjliga idag är att skapa en tvåstatslösning med trygga och säkra gränser för båda staterna. Israel har ett mycket stort ansvar för vägen dit. Det går knappast att komma ifrån det.

Jag börjar dagen med att läsa ledaren i K- bladet, med rubriken "Lägg ner fler skolor". Jaså, tänkte jag, de vill fortsätta att lägga ner små skolor, med den debatt som var i våras i tankarna. Men så var icke fallet. I vanlig stil fortsätter man i den nyliberala andan och vill lägga ner kommunala skolor, bara för att de är kommunala, så att det ska bli utrymme för fler friskolor. Man avslutar med ifrågasätta varför det ska finnas kommunala skolor överhuvudtaget.

När jag tog upp frågan om friskolorna i en interpellation till kommunstyrelsens ordförande i våras, medgav han utan omsvep att det blir dyrare med friskolor. Och så är det. Friskolesystemet gör all planering och framförhållning omöjlig. Det skapar ett resurskrävande underutnyttjande av dyra lokaler. Kommuner måste ha en ständig beredskap för att ta  emot elever från friskolor som av en eller annan anledning, konkurs till exempel, vill eller måste byta skola. Friskolor kan säga nej till elever med särskilda behov på grund av bristande resurser att ta emot, till exempel en rörelsehindrad elev.

Redan idag finns en överkapacitet med hundratals platser i gymnasieskolan om alla friskolor skulle dra igång de program de har tillstånd till. I barn- och utbildningsnämnden ska vi nu yttra oss över ytterligare sex ansökningar från företag som vill starta gymnasieprogram. Barn- och utbildningsförvaltningen föreslår nämnden att säga nej till samtliga i sitt yttrande till skolinspektionen. Klokt! Det finns ingen som helst aneldning att starta fler gymnasieprogram nu, när det redan råder en överetablering och när antalet elever i de åldrarna minskar kraftigt de närmaste åren.

Det blir dyrt med friskolor. Man kan undra varför K- bladets politiska redaktion så hårt driver frågan om att kommunen ska dra på sig ytterligare onödiga kostnader. Så brukar det inte låta annars. Men där den ideologiska niten drivs in absurdum, försvinner vettet uppenbarligen ut.

Jag tycker inte alls att vi ska något friskoleförbud, jag tycker bara att det vore rimligt med ett kommunalt inflytande i frågan. De yttranden som kommuner ska lämna över ansökningar från skolföretag har i praktiken visat sig inte betyda någonting. Det vore också rimligt, eftersom det är kommunala skattepengar som finansierar driften av friskolorna, att det fanns en kommunal representation i friskolornas styrelser.

Ett särskilt observandum bör media uppmärksamma. Offentlighetsprincipen gäller inte hos privata företag, även om de till 100 procent finansieras av skattemedel. Journalister kan inte som hos kommunen, begära ut postlistor, komma och granska räkenskaper eller kräva att få ut andra handlingar om företaget.  Kommunen är som en öppen bok, och ska så vara, eftersom den är medborgarnas.  Ett långtgående privatiserande av offentlig, skattefinansierad, verksamhet  undergräver möjligheten till medborgarnas rättmätiga möjligheter till demokratisk insyn och kontroll.