anderstell

34.

"Det var för Matilda jag för första gången berättade om hur jag haft det åren innan. Ja, jag berättade faktiskt om er också, om sorgen, om hur hopplöst allt känts. Även om jag hade hämtat mig en hel del och trodde, som jag sa, att jag hade kommit över sorgen och kunde gå vidare, så kändes det väldigt bra att det fanns en person som lyssnade på hela min berättelse. Hon fanns nog där, Matilda, precis som när jag behövde henne som bäst. Och hon lyssnade verkligen. Det var en rätt märkvärdig känsla att sitta och berätta nära en människa som tog mig på så stort allvar. Hon sa inte så mycket under tiden, men hon förstod ändå, förstod jag.

Ja, och sen blev det som det blev. Närheten blev lite mer än en pratnärhet. Ni måste naturligtvis ha märkt det här även om jag försökte låtsas som ingenting. Tycker ni jag är tröttsam att lyssna på så säg ifrån, för då slutar jag?"

Pia nickade och ville att han skulle berätta vidare och Olle instämde tyst och han såg att han var blank i ögonen.

"Nej, men då fortsätter jag. Det är inte så lätt, kan jag säga, det känns knepigt det här, att berätta på det här viset, men för min del känns det ändå nödvändigt på något sätt, att säga det här. Matilda var ju med hemma några gånger och jag presenterade väl henne i egenskap av det arbete hon hade och att jag skulle ta fram lite uppgifter till henne, som dom skulle ha som underlag på departementet. Vi arbetade faktiskt en hel del under den här tiden också, så var det ändå, så jag hittade inte på helt och hållet. Det hade tagit emot att bara hitta på och ljuga, det måste jag säga, men jag sa inte hela sanningen.

Matilda reste rätt mycket i sitt arbete så vi träffades ganska oregelbundet, men ändå rätt ofta. Under det året var jag nog på fler konferenser i Stockholm än vad jag varit tidigare. Matilda bodde i Stockholm så jag kunde naturligtvis övernatta hos henne när jag var där. För mig var det helt obeskrivligt och för den delen obegripligt att någon som Matilda kunde uppskatta mitt sällskap på det här sättet. Det hade jag aldrig väntat mig. Jag var faktiskt riktigt lycklig under en period. Jag tänkte till och med att mamma skulle ha förstått och att hon borde ha gjort likadant om det var jag som hade dött. Det var ett sätt, tror jag, att göra det enkelt för mig, komma undan från dåligt samvete. Komma undan det jag tänkte mig var ett svek mot mamma. Och kanske mot er också. Vad skulle ni tro och säga om det visade sig att jag träffat någon annan? Så även om jag kände mig lycklig så låg det där dåliga samvetet och gnagde och skavde. Det var annat också, men det där var nog ändå ett skäl till att jag inte vågade ta steget fullt ut så småningom.

Egentligen hade jag obearbetad sorg med i bagaget. Även om Matilda lyssnade ville inte jag, tyckte jag, tjata om det hela tiden. Jag ville tänka på annat, prata om annat, uppleva annat, uppleva att livet var tillbaka. Det var väl så jag tänkte.

Som jag sa så reste Matilda rätt mycket. När vi ändå träffats ganska mycket under nästan ett års tid berättade hon att hon fått en förfrågan om ett arbete i Bryssel. Det var Margot Wallströms sekreterare som hört av sig och ville diskutera om en ny befattning som inrättats i Margot Wallströms stab som kommunikationsansvarig gentemot Europaparlamentet. Matilda hade träffat Margot Wallström flera gånger i olika sammanhang, både som politisk sekreterare åt Pagrotsky och i partisammanhang. För henne hade Margot alltid varit en av de starkast lysande stjärnorna i partiet och hade tyckt att hon egentligen skulle kunna göra mycket bättre nytta för partiet hemma i Sverige. Men nu var det som det var. Hon och Göran Persson gick visst inte så bra ihop och då blev hon EU- kommissionär istället. Matilda gillade Margot Wallströms syn på Europa och EU som en plattform för det, som dom tyckte, nödvändiga politiska samarbetet över gränserna för socialdemokratin i hela Europa. Jag kan ju säga att jag också delar den uppfattningen. Jag har väl inte pratat så mycket politik med er, och det kan jag ångra nu, men jag har aldrig förstått den vänster som så envist säger nej till EU- samarbetet. EU finns och det är klart att dom som kallar sig vänster måste använda sig av det för att stärka sin position. Socialismen är internationell, det var grundläggande för oss som var aktiva på sjuttiotalet, det borde vänstern idag också inse. Sen finns det mycket som kan bli bättre, det är klart, så är det alltid. Nu skulle i och för sig Margot Wallström inte arbeta partipolitiskt, men det är klart att hon ändå alltid är socialdemokrat och att det har en stor betydelse. För Matilda var valet egentligen inte alls svårt. Det är klart att hon tackade ja till ett sådant uppdrag. Hon frågade mig vad jag tyckte och jag kunde naturligtvis inte göra något annat än att uppmuntra henne till att tacka ja. Jag visste ju att Matilda var en oerhört begåvad person som också hade förmågan att få ut ett budskap och få någonting uträttat.

Men det här blev ändå början till slutet för oss. Det blev svårare att träffas med någon reda. Matilda blev överhopad med arbete och reste väldigt mycket. Hon gillade verkligen sitt uppdrag men det var ganska så slitsamt, även om hon var ung och entusiastisk. När vi träffades en gång, det var i Bryssel, jag vet inte om ni minns att jag var där en vecka, det var egentligen en studieresa som kommunen ordnat, men det passade mig och Matilda väldigt bra, hon var i Bryssel hela veckan och vi fick ändå lite tid tillsammans.

En kväll, när vi ätit middag och gått hem till Matilda, var hon lite tystare än vanligt, märkte jag. Jag var nog som vanligt, tror jag, och tänkte nog mest att hon var trött. Och det var hon säkert, det också. Men så plötsligt frågade hon mig hur jag tyckte att vi hade det. Det var en sak hon funderat på, sa hon. Jo, hon arbetade mycket och reste mycket och det var OK med det, men hon blev på något sätt rotlös och rastlös. Vart var det att komma hem egentligen? Till lägenheten i Bryssel? Till Stockholm där hon inte längre hade någonstans att bo? Till hennes föräldrar i Umeå? Till mig, kanske? Och jo, hon trivdes mycket bra med sitt arbete och ville nog arbeta med det åtminstone ett par år till. Men sen. Hon hade nyligen fyllt trettio och åren går fort och rätt som det är, är det plötsligt för sent med familj och barn. Hon ville inte missa det. Och det hon nu ville fråga mig om var hur jag såg på det här med att skaffa barn! Kunde jag tänka mig det inom några år, undrade hon.

Jag blev fullständigt stum och tagen, kan jag säga och det här är inte lätt att prata om, även om det gått några år. Jag var över femtio och jag kanske skulle hinna bli femtiofem och så frågade Matilda mig om jag ville ha barn. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag vet inte vad jag tänkt om hur vi skulle ha det i framtiden. Kanske bara träffas som vi gjorde och för övrigt leva våra liv. Jag hade, i min naivitet, inte ens tänkt på att Matilda givetvis, som många andra, skulle vilja ha barn. Nu ställdes frågan till mig. Jag kunde ha omfamnat Matilda och försäkrat henne att jag naturligtvis ville ha barn tillsammans med henne, men det gjorde jag inte.

Fler barn hade inte funnits i mina tankar. Jag hade ju er och var väldigt glad för det. Men i första hand kände jag mig för gammal. Det svåraste jag varit med om är när mamma var sjuk och dog, men det näst svåraste är det här, kan jag säga. Jag svek Matilda då, när jag var i Bryssel den där veckan. Om ni visste vad jag legat sömnlös av det här. Min reaktion och pratet om min ålder och andra praktiska omständigheter uppfattade Matilda som rena undanflykter och att jag egentligen inte var beredd att dela en vardag med henne som hon nog gått och funderat på en tid. Och så svek jag. Jag har undrat varför många gånger. Varför skulle jag inte ha kunnat vara beredd på det, det borde rimligen vara det logiska nästa steget om det nu skulle bli något nästa steg.

Sen blev det inte det samma längre. Visst, vi träffades under ytterligare en tid, men jag märkte ju hur besviken Matilda var och jag hade inte kraft nog, eller jag var rättare sagt för feg, att ta upp den där tråden igen. Det kändes som att det var kört, men jag vet ju inte förstås. Hur som helst så blev det inte samma sak sen och den där spänningen som funnits liksom försvann. Om ni visste vad jag ångrat mig. Varför gjorde jag så här? Matilda erbjöd mig livet och jag tackade nej. Hur kunde jag?

Det är snart sju år sen nu sen jag pratade med Matilda senast. Hon är kvar i Bryssel, så mycket vet jag. Jag tror att hon fortfarande är väldigt mycket på resande fot och jag tror inte hon har gift sig eller skaffat barn.

Hur som helst, när relationen med Matilda tog slut, för det gjorde den, var det som om den gamla sorgen kom tillbaka. Det jag trodde jag kommit över kom tillbaka med ny kraft. Och det mest bedrövliga är att det har bara blivit värre med åren. Det är nog det ni har märkt, tror jag. Och du, Pia, har frågat mig allt oftare hur jag har det och du har naturligtvis sett på mig och hört, när vi pratat i telefon, att allt inte har stått rätt till. Och det gör tyvärr inte det, måste jag erkänna, även om jag försökt påstå något annat. Jag är trött, håglös och jobbet känns mest tungt och slitigt. Det jag tyckte var roligt förr tar mest emot nu. Sen tänker jag på mamma ständigt och jämt. Jag märkte det inte först, då efter Matilda, det smög sig på mig. Jag vet att jag ska kunna tänka på mamma med glädje och minnas allt det positiva, men nu blir det mest sorgligt alltihop. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få ny kraft. Jag orkar inte, känns det som.

Men så bestämde jag mig i alla fall för att berätta för er nu. Och det som underlättade det, ska jag säga, är när jag ser Edit och när jag ser hur glad du är Pia. Jag har förstått att du har det bra och klarar dig bra, Olle, du med, men just det här med Edit är ändå speciellt. Då försöker jag intala mig att jag inte kan fortsätta som jag gör och bara bli tröttare och tröttare, och håglösare och håglösare. Så att jag bestämde mig för att berätta för er är faktiskt Edits förtjänst.

Ja, det var nog ungefär det här jag ville säga.

Tack för att ni lyssnade.

33.

Lördagskväll

"Hej Olle, välkommen! Roligt att du var hemma i helgen så du kunde komma hit nu när Pia och Edit också är här", sa han.

"Det passade mig perfekt den här helgen och förresten ville jag inte missa att träffa Edit nu när hon och Pia är här", sa Olle. "Måste försäkra mig om att hon kommer ihåg mig. Pia har ju i och för sig lovat visa kort på mig så hon inte ska glömma, men "live"- kontakt är ju inte så dumt emellanåt, eller hur?"

"Du kan väl gå in till Pia och Edit, dom är i vardagsrummet och lägger pussel, tror jag. Jag ska bara göra färdigt det jag håller på med i köket. Det är snart färdigt", sa han.

Han funderade medan han gjorde maten klar och dukade fram på hur han skulle formulera sig. Han visste att de var bekymrade för honom, såg att han inte mådde bra. Pia frågade honom varje gång de pratades vid hur det var med honom och hur han hade det. Han såg och hörde att hon inte trodde honom när han försäkrade att allt var bra och att hon inte behövde vara orolig. Han ville inte tynga dem med sina bekymmer, men de tyngdes ändå, verkade det som. Ja, Olle sa inte så mycket, men han kunde nog märka på honom också att han såg och förstod. Han tänkte att det var dags nu, dags att berätta. Han ville berätta för dem om sina år utan Gunnel. Han ville berätta om sin oförmåga att komma över sorgen och om sin trötthet. Han ville berätta för dem om sin otillräcklighet när de som bäst behövde hans stöd. Han ville berätta om Matilda.

När de satt vid bordet kändes det nästan som någon gång för länge sen när de också satt runt bordet och åt och pratade med varandra. Han log för sig själv. Så här kan det också vara, tänkte han. Jag får inte vara så förbannat dum att jag inte begriper det.

"Tack för maten pappa", sa Pia. "Det var verkligen gott och Edit verkade tycka om det också. Är du mätt nu Edit?", frågade hon och Edit försäkrade att hon också var mätt. "Jag tror att det är läggdags för Edit nu så jag tar itu med det. Det tar nog inte så lång stund innan hon somnar, jag tror hon är rätt så trött. Sen kan vi hjälpas åt med disken så du inte behöver ta hand om allt det själv, pappa."

"Pappa och jag kan fixa det medan du lägger Edit, eller hur pappa, så kan vi väl ta en kopp kaffe sen?", sa Olle.

"Javisst kan vi göra det", sa han. "Då stannar du en stund till då Olle?"

"Jadå, jag har inte bråttom", sa Olle. "Jag vill gärna prata lite mer med Pia, och med dig också förstås."

"Jag har funderat en del", sa han när de satt med varsin kaffekopp i soffa och fåtöljer runt vardagsrumsbordet. "Det är snart tolv år sen mamma dog, till jul är det det. Jag vet ju inte hur det är för andra, med att bearbeta sorg, jag menar, jag är ju inte ensam om att ha förlorat en hustru eller make, men jag har nog aldrig riktigt kommit över det. Sen har det inte känts rättvist mot er att jag skulle belasta er med det. Jag menar, ni hade ju en egen sorg att bearbeta, ni ska inte behöva tyngas av min också. Ja, så därför har jag dragit mig för att säga något om det här. Men så har jag märkt att det spelar ju ingen roll. Ni är bekymrade och oroliga för mig i alla fall, även om jag säger att det är OK med mig. Ni tror ju ändå inte på det, för jag kan inte dölja att det inte är OK. Så då har jag tänkt att jag ändå måste säga någonting om mina tankar och funderingar. Ja, ni är ju vuxna nu och jag behöver knappast behandla er som barn längre. Det är kanske dags för mig att inse det också."

Han berättade om tiden när Gunnel var sjuk, om chocken och smärtan när de fick beskedet om att det var så illa att det inte skulle gå att behandla. Gunnel hade ibland tröstat honom, han tycktes klara det där sämre än vad hon själv gjorde. Han berättade om tiden efter och sorgen, den fullständigt förlamande sorgen. Om Pia som förvandlade sin sorg till ett destruktivt och självskadande beteende och där han näst intill förlorat allt hopp om att hon skulle återvända till en normal vardag. Om Olle som tagit ett mycket större ansvar än vad en tolvåring någonsin ska behöva göra. Hur han sett till att det vissa dagar, när han själv inte orkade, fanns något att äta hemma. Hur han bryggt kaffe till honom när han kommit hem sent efter att ha varit och letat efter Pia. Hur han satt uppe med honom när han inte kunde sova, men ändå hade klarat sin skola. Han hade aldrig frågat, men nu undrade han till slut. "Hur klarade du det här Olle? Du vet, jag har tänkt på det här så många gånger, men aldrig har jag frågat dig, kanske har jag inte vågat." Och ändå klarade jag den här tiden och gick till jobbet, men jag har enda sen dess känt att det var på bekostnad av er, att jag försummade er och att klara arbetet gick före. Nu klarade jag inte det särskilt bra det första året efter att Gunnel var borta, men jag hade ändå ett bra stöd från mina medarbetare. Men all energi gick åt där och ingen hade jag kvar när jag kom hem.

Ni måste ha undrat över min tystnad, har jag tänkt ibland. Varför sa jag inget, varför tackade jag er inte för att ni stått ut med mig? Olle, du var fantastisk under en period när jag verkligen var däckad. Pia, när du kommit tillbaka till livet och börjat skolan igen trodde jag knappast att det var sant. Sen dess har du alltid varit en bra samtalspartner och det har verkligen betytt mycket för mig, även om jag velat bespara dig en del av mina bekymmer. Tyckte inte jag skulle belasta dig med dem.

Då, när du, Pia, kommit tillbaka till en normal vardag kändes det riktigt bra en tid. Jag tyckte verkligen att jag kommit över sorgen och kunde gå vidare. Jag såg att ni mådde bra, även om jag haft ett konstant dåligt samvete för din skull, Olle. Du blev mer allvarsam på något sätt, efter. Men jag var nog just då ändå mest så oerhört lättad över att du, Pia, att du var tillbaka. För det kändes verkligen så, att du var tillbaka. Jag förväxlade nog den lättnaden och glädjen med att sorgen var bearbetad och klar.

Det var då jag träffade Matilda. Ja, ni minns naturligtvis Matilda, även om jag lyckades inbilla mig själv att jag skulle hålla er utanför. Herregud, ni var ju rätt stora då, och fattade naturligtvis vad det handlade om. Vi träffades ju av och till under nästan ett års tid. Jag minns när jag träffade henne första gången, det var på våren nittioåtta. Hon var politisk sekreterare till Leif Pagrotsky och var och lyssnade på ett föredrag jag höll på en konferens. Hon kom fram till mig efteråt och ville diskutera lite mer om det jag pratat om. Vi fikade och när vi skildes åt frågade hon om hon fick höra av sig senare om det var ytterligare frågor hon ville dryfta in det här ämnet. Jag sa naturligtvis ja till det. Ni ska veta att jag kände mig smickrad. En tjugonioårig, vacker och klok kvinna hade utbyte av att prata med mig, en femtioårig gubbe. Jag intalade mig själv att det naturligtvis endast var å mitt yrkes vägnar som hon var intresserad av att prata med mig. Så var det säkert från början också. Sen dröjde det i alla fall inte så länge tills hon hörde av sig och kom och besökte mig på kontoret. Vi skulle egentligen diskutera det vi båda var, och är, väldigt intresserade av, det här med bevarande och samtidigt utveckling av stadsmiljöer. Men hon var rätt trött när hon kom, hon hade varit och träffat några besvärliga kommunalråd och hon var nog lite för splittrad för att orka prata om det som hon hade tänkt. Jag frågade om hon ville gå ut och äta en bit på kvällen, för hon skulle ändå stanna över natten och åka vidare till Bryssel dagen efter. Hon tackade ja till det, så jag beställde bord på Strandkrogen. Jag vågar nog säga nu att jag blev förälskad den kvällen.

32.

Lördagseftermiddag.

"Vi behöver öka tempot nu. Våra pojkar måste ut mer på gatorna. Det räcker inte bara på några få platser. De måste synas, massivt. Nu börjar den här löjliga, så kallade demokratiska, valrörelsen och då ska vi vara där. Organisationen är så trimmad nu så att det är dags att visa vad vi kan åstadkomma."

"Du har rätt, naturligtvis. Organisatoriskt är vi tillräckligt starka. Frågan är hur opinionsläget är. Våra nyttiga idioter som kallar sig sverigedemokrater är onekligen till god hjälp. Det är bra som fan att dom är med och luckrar upp den här jävla sentimentaliteten över alla negrer och araber som kommer hit. Det ger oss ett bra läge när det verkligen gäller."

"Nu håller vi oss till den strategi som beslutat oss för. Det är viktigt att vi går hand i hand med kamraterna i Europa, nu när vi ska trappa upp. Italienarna ligger först, där har vi verkliga föredömen. Dom håller på att skapa en riktigt bra stämning mot zigenarslöddret. Där har vi mycket att lära."

"Ja, de är mycket kompetenta. Vad det handlar om är just att skapa en stämning. Våra gossar på gatan skrämmer nog dom flesta ännu, men folk ska förbanne mig vänja sig vid att dom är där. Men, som vi sagt, dom måste också visa att dom är seriösa, trevliga och hjälper kärringar över gatan. Men okuvliga när det gäller våra ideal. Enligt strategin måste vi nu också se till att provocera fram reaktioner från kommunisterna. Det är dom som ska kasta gatstenar. Våra gossar ska bara slå tillbaka, inte krossa skyltfönster. Kommunistpacket, med trasiga kläder, grönt hår och ringar överallt skrämmer minst lika mycket som våra pojkars uniformer, om inte mer. Åtminstone är det dit vi ska."

"Det är ytterligare en fråga som det är dags att behandla. Vi fortsätter som planerat med de lokala aktiviteterna. Det finns en bra support till aktionsgrupperna. Dom har en tydlig ledning som dom känner att dom kan lita på. Det får inte bli något jävla ifrågasättande lokalt ifrån. Det måste dom ha klart för sig. Men vi har nu kommit till det läge att vi måste dra åt ett varv till. Det är dags att eliminera en centralt placerad person. Det ska vara, som vi planerat, en uppskattad politiker, om det nu finns någon sådan. Jag föreslår att den nationella ledningens säkerhetsgrupp får i uppdrag att ta fram förslag och analysera konsekvenser. Det är av extrem vikt att det här hålls inom säkerhetsgruppen. Vi måste lita fullständigt på dess ställningstagande. Det betyder att det endast är tre personer som kommer att äga den här kunskapen. Det här handlar om ledarskap, fasthet och styrka. För min del tvekar jag inte. Ni kan lita på mig."

31.

Han var fundersam, när de var på väg hem, på vad han egentligen sagt till Pia. Ord och tankar som legat i dvala i decennier, kändes det som, hade plötsligt kommit upp till ytan. Och om Pia hade sagt att hon aldrig hört honom prata så mycket politik någon gång, så hade han heller aldrig sett henne ge uttryck för en sådan upprördhet över någon politisk företeelse hon upplevt, som nu det här med nazisterna på torget. Han kände först en sorg över att han inte pratat mer om människovärde, solidaritet och rättvisa när Pia och Olle var yngre, men sen också glädje över att Pia var så tydlig i sin upprördhet och uppfattning. För sin egen del kände han mest skam över att ha varit passiv allt för länge. Han hade ju också sett hur människofientliga budskap brett ut sig under senare år, utan att göra det minsta. Han hade enbart gömt sig bakom sin fasad av opartisk tjänsteman. Fy fan, tänkte han.

Skulle det ha varit annorlunda med Gunnel, undrade han. Men, nej, förmodligen inte. Det var inte sorgen efter Gunnel som bidrog till att hans engagemang i politiska frågor upphörde, det skedde långt innan dess. Och även om de sinsemellan uttryckte sina uppfattningar om Palme, Bildtregeringen, murens fall, miljöfrågor och mycket annat så blev det aldrig någon handling av det. De hade inte ens på något medvetet sätt pratat med barnen om sina uppfattningar om vad som var rätt och fel. De hade inte pratat om sitt politiska engagemang i ungdomsåren, vad de kämpade och demonstrerade för, annat än om det av en händelse kommit upp i samband med något tevereportage om Vietnam, Chile eller Sydafrika. Men då bara med någon kort kommentar som knappast gav barnen någon uppfattning om hur mycket arbete som föräldrarna lagt ner på demonstrationer, möten, tidningsförsäljning och flygbladsutdelning. Eller varför allt detta arbete som lagts ner.

Men Pias upprördhet var självklar och omedelbar. Det gladde honom mycket, även om han kände att det inte berodde på det han händelsevis hade förmedlat, eller snarare låtit bli att förmedla, till henne av värderingar och människosyn.

Han tittade på henne, där hon gick bredvid honom. Hon var ung och förväntansfull, kändes det som. Mamma hade hans Pia blivit, som nyss var ett litet barn själv. Nej, han kunde inte fortsätta leva som han gjorde.

Han måste göra något åt den sorg han aldrig kommit över.

Under en period hade han varit på väg tillbaka. Det var då han mött Matilda. Han suckade, de minnena kändes fortfarande tunga, även om de också var förenade med så mycket glädje. Undrar om Pia och Olle någonsin förstod, tänkte han.

Pia var också tyst, där hon gick.

Då och då en blick emot honom.

Ett leende.

Edit sov fortfarande i vagnen.

Lugnt och bekymmersfritt.

30.

Det kändes alltid bra med lite sällskap i huset. Det gick till och med bättre att sova när han visste att han inte var ensam. Pia och Edit tycktes också sova gott, även om Edit naturligtvis vaknade tidigt. Vid sextiden hörde han hur Pia hyssjade på Edit och viskade att morfar sover så hon fick vara så snäll att prata tyst så hon inte skulle väcka honom för han behöver nog sova en stund till.

Han slumrade till en stund men strax efter åtta väcktes han av tassande steg som närmade sig hans säng. "Jag kunde inte hejda henne längre, hon ville absolut väcka dig nu", sa Pia, när Edit kröp upp till honom i sängen.

"Det gör ingenting, det är säkert dags att vakna nu, vad är klockan, jaså redan över åtta", sa han. "Hur är vädret idag, jag tyckte att jag hörde regn i natt, någon gång."

"Jo, det regnade, jag hörde det också, men nu har det klarnat upp. Det ser ut att bli en fin dag. Vad brukar du äta till frukost? Så kan jag fixa det medan Edit gör sitt bästa för att få dig riktigt vaken."

"Tack, vilken service! Och att bli väckt av Edit är definitivt bättre än den vanliga väckarklockan. Jag brukar mest dricka en kopp kaffe och äta en smörgås eller två. Men eftersom ni är här finns det lite mer i kylskåpet än vanligt. Så ta du fram vad du vill ha. Jag hoppas att det finns så det räcker. Jag köpte yoghurt och müsli, det har jag för mig du brukar gilla. Och te finns det förstås också."

"Ja, men då dukar jag fram lite till frukost och sätter på kaffet. Jag säger till när det är klart så får vi se om du kan få med Edit upp då. Hon ser ut att trivas, tycker jag."

De bestämde sig för att ta en promenad i parken, mata änder och låta Edit leka på lekplatsen där. Han sa att han kunde ta hand om Edit själv någon timme eller två om Pia ville gå på stan en runda på egen hand. De gick till parken, matade änder och lekte på lekplatsen. Pia gick upp till centrum en stund på egen hand. Han hade en synnerligen trevlig stund med Edit, som inte tycktes sakna Pia alls medan hon var borta. Han och Edit dukade upp den medhavda matsäcken bestående av saft och kex, nere vid ån, och satt och tittade på de båtar som passerade medan de resonerade om lekkamrater, fina kläder och bebisar, som hon var förtjust i.

"Pappa", sa Pia när hon återvände till dem efter en egen liten runda i centrum, "Jag trodde inte mina ögon när jag kom till torget utanför gallerian. Där stod det nazister och hade någon slags demonstration! Jag tänkte först att det var en ploj eller någon teater, men märkte att det var allvar. Jag blev helt paff! Och darrig i knäna. Jo, att de finns visste jag förstås, men att de uppträdde så öppet! Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt med Sverigedemokraterna och deras hat mot invandrare och flyktingar. Men nazister! Vart är vi på väg pappa?"

 "Hej, välkommen tillbaka! Jaså, du stötte på de där, vad ska man kalla dom? - mindre begåvade elementen. Ja, det är bedrövligt. Dom tänker till och med ställa upp i kommunvalet här till hösten. Tänk, jag undrar ibland vad det är som håller på att hända. Här är ju Sverigedemokraterna dessutom rätt starka. Ibland tänker jag faktiskt att jag borde engagera mig på något sätt, men jag har alltid tyckt det varit svårt med mitt arbete. Men kanske ändå?"

"Vi är många som borde engagera oss! Nazister, pappa. Man tror ju inte det är sant!"

"De fick en helsida i Kuriren. Jag tror att de på tidningen inte riktigt förstår vad de ställt till med. Det är klart att de ska granska och vara kritiska, men reportaget om nazisterna blev närmast en helsida reklam för dom. Den lokale ledaren ställdes på Artilleritorget, på paradtrappen, du vet där fullmäktiges ordförande brukar hålla sitt jultal och andra liknande lokala aktiviteter, och fotograferade honom där. Det blev en fin bild i tidningen. Det var ju ingen som förstod det kritiska i det reportaget, allra minst dom själva, nazisterna alltså. Dom växte ju bara av det där. Nej, nu blev jag lite frusen. Ska vi kanske gå till Strandkrogen, dom har ett fik där också. Edit och jag har förresten haft väldigt trevligt under tiden du var borta. Eller hur Edit?" Edit tittade på honom och nickade.

"Det vet jag väl, att du gillar att vara med morfar", sa Pia till Edit. "Jag går gärna till Strandkrogen, det är trevligt där. Det känns faktiskt att det inte är vår ännu. Det är lite svalt i luften, så det kan vara skönt att komma inomhus en stund. Det skulle smaka bra med kaffe nu."

Det var svårt att släppa tankarna på nazisternas manifestation. Det ingav dem obehag, där de satt vid ett fönsterbord och tittade ut över ån. Det här var ändå något nytt, det här öppna sättet att visa sitt förakt för demokratin och för alla människors lika värde.

"Tänk när mamma och jag demonstrerade för solidaritet och rättvisa på sjuttiotalet, " sa han. "Då kändes det som om allt var möjligt. Vi var nog fega, alla vi som slutade med vårt engagemang och började istället bry oss mest om våra karriärer. Vi inbillade oss att vi skulle påverka på ett annat sätt, genom våra arbeten. Det var nog mest ett sätt att lura sig själv, kan jag förstå nu i efterhand. Det är ju sådana här vi släppt fram istället, när vi tystnade. Det känns bedrövligt, helt enkelt."

"Så kan du inte klandra dig själv, pappa. Ni gjorde vad ni tyckte var rätt. Och det är klart att det var mycket enklare med det politiska innan man bildat familj, fått barn och hade ett arbete att sköta."

"Tänk när vi ändå trodde på det här med att förändra världen. Varför försvann det? Det behövde det ju inte göra bara för att vi började arbeta, bildade familj och fick barn. När jag tänker efter nu kan jag nästan inte komma på en enda som fortsatte att ägna sig åt politik, jo någon enstaka kanske. Och nu är jag femtioåtta. Vart har åren försvunnit egentligen? Men sjuttiotalet minns jag tydligt och med glädje, för det mesta i alla fall."

"När jag var i tonåren fanns ingenting av politiskt engagemang, eller inte mycket i alla fall. Sen missade jag kanske det dom där jobbiga åren när mamma hade dött. Fy vad det var hemskt, det kommer över mig ibland och jag känner mig så tacksam för att jag kom igenom det där. Utan dig hade jag aldrig klarat det, pappa. Och nu när jag ser på Edit och vet att hon är mitt eget barn kan jag knappt tro att det är sant att jag var så illa ute, även om det flyger på mig ibland. Men Peter är bra att prata med också, så han får stå ut med att lyssna när jag behöver prata av mig. Men det är inte så ofta nu för tiden, som väl är."

"Det känns gott att höra, tycker jag. Att du mår bra och har det bra. Jag kanske ska göra som du säger, komma och hälsa på er lite oftare. Och träffa Edit förstås. Jag menar, jag är snart sextio och då kan det väl vara dags att ta det lite lugnare. Jag behöver inte arbeta jämt och lite har jag nog gjort det för att jag inte haft så mycket annat, det kan jag nog erkänna. Men det är kanske dags nu att tänka om? Och jobbet är inte detsamma längre."

"Du är alltid välkommen, det vet du!"

De satt kvar en stund till. Edit blev trött och satte sig i sin vagn och somnade. Det var avkopplande, tyckte han, att sitta här och småprata med Pia. Arbetet ja, det var inte roligt längre. Mycket hade förändrats under senare år. Med politiker som Bengt Gudmarsson blev det annat. Hans visioner var mycket långt från hans egna. Medborgarna var numera kunder. Kommunen en marknadsplats. Och det framstod som allt tydligare att det var han och hans generationskamrater som svikit och lämnat plats för de här idéerna. Deras motstånd hade behövts, men de hade kurat på sina kontor och inbillat sig att de skulle vara opartiska tjänstemän. Nu hade de plötsligt upptäckt att de befann i en den situationen att de var med och monterade ned det välfärdsbygge de varit med och byggt upp under några decennier. Det kändes, milt sagt, inte bra.

"Jag tror aldrig jag hört dig prata så mycket politik, pappa", sa Pia efter en stund.

"Det är kanske dags för lite mer av det igen", sa han. "Ska vi gå hemåt. Vi kan väl ta vägen förbi Konsum. Det var några saker jag glömde igår."

29.

"Hej pappa, här är vi"

Pia och Edit kom emot honom där han stod och tittade åt fel håll på perrongen.

"Hej Pia, hej Edit", sa han när han vänt sig om och såg dem komma. "Det var i tid och allt. Har resan gått bra? Så du har åkt tåg nu Edit", sa han när han fått en kram av Pia och sen ställt sig på huk framför Edit, som helst ville gå själv.

"Hon gillar att åka tåg", sa Pia. "Men det är lite jobbigt när hon vill gå runt i vagnen hela tiden. Men som tur är tycker de flesta det är roligt när hon går omkring i vagnen och hjälper henne när hon trillar och så. Du ser riktigt pigg ut pappa, tycker jag. Vad roligt att du kunde komma och möta oss, men du hade inte behövt det, det vet du. Hoppas du inte fått besvär för min skull. Du har väl mycket på jobbet som vanligt, antar jag?"

"Det här är verkligen inget besvär, att komma och möta dig och Edit. Jag kan nog inte tänka mig något bättre. Jag har tagit ledigt i eftermiddag förresten. Jag jobbar så mycket på kvällarna och i helgerna med, för den delen, så jag kan gott kosta på mig några timmar ledigt i eftermiddag. Har du planerat något särskilt just nu, annars tänkte jag att vi kan ta en enkel lunch någonstans här i stan, så äter vi lite bättre ikväll sen?"

"Det passar oss bra med lite lunch nu. Jag tror att Edit också behöver något att äta snart. Sen, i eftermiddag ska jag bara träffa Katarina, du vet min skolkamrat från gymnasiet, en stund. Jag pratade med henne i veckan och vi har ju lite kontakt emellanåt. Hon läser ännu och har en termin kvar, tror jag, innan hon är färdig socionom. Men sen har jag inte bestämt något mer så då kan vi väl fundera på om det är något särskilt vi kan hitta på imorgon. Någon liten utflykt kan vi väl göra om det är skapligt väder. Vart tänkte du vi ska gå nu?"

"Jag funderade på om vi ska gå till Liljenbergs. Det ligger inte så långt härifrån och de har lite sallader och mackor som kan passa bra för en liten lunch. Om du tycker det är OK, alltså?

"Det blir fint. Jag gillar Liljenbergs. När jag väl hämtat mig efter dom där jobbiga åren gick jag och några andra kompisar ofta dit och fikade. Det kändes på något sätt som om jag var en vanlig människa igen när jag satt där i den, som vi tyckte, lite finare cafémiljön."

"Ja, men då går vi dit då, så får vi se vad dom har att erbjuda idag."

Han kände sig riktigt glad i Pias sällskap. Han skulle nog ändå ta sig en tur till Pia och Peter lite oftare. Inte minst för att se Edit växa och utvecklas. Han ville nog inte missa det. Men han måste göra något åt sin orkeslöshet och trötthet. Det malde sönder honom, kändes det som. Och alltid gick tankarna till Gunnel. Han saknade henne. Han längtade efter henne. Han insåg att det inte på något sätt var rimliga proportioner i det han upplevde inombords. Det var snart tolv år sen hon dog. Han borde ha kommit över det på ett sunt sätt och gått vidare. Levt vidare.

Han trodde han var på väg till någon slags normalitet när han förstod att Pia faktiskt var på rätt väg igen och han ändå kunde koppla av. Men sorgen efter Gunnel blev på något sätt fördröjd när hans förtvivlan över Pias svårigheter upptog hans tankar helt och hållet under nästan två års tid.

"Vad tänker du på pappa?", frågade Pia när de satt på Liljenbergs och åt av var sin sallad och han blev tyst en stund.

"Nä, det är inget särskilt. God sallad", sa han. Det är trevligt att sitta här med dig och Edit. Hon verkade hungrig?"

"Äter gör hon som en häst", sa Pia. "Det kunde nog vara bra att det smittade av sig lite på dig, kan jag tänka mig. Jag tycker att du ser smalare ut sen vi sågs sist. Du äter väl ordentligt?"

"Du behöver inte oroa dig för mig", sa han. "Men det är klart, det är alltid trevligt att ha sällskap vid maten. Känner mig inte alltid så väldigt inspirerad att laga middag när jag kommer hem på kvällarna. Men så smal är jag väl inte?"

"Nej så farligt är det inte. Men om du kommer hem till oss lite oftare kan du och Edit få äta ikapp. Det kanske kunde få dig lite mer sugen på mat i alla fall."

De skildes åt efter lunchbesöket på Liljenbergs. Pia gick för att träffa Katarina och själv gick han till Konsum för att handla så mycket som möjligt av helgens mat. De bestämde att de skulle träffas hemma framåt femtiden.

Jag undrar om Edit inte liknar Gunnel när hon var i den åldern, tänkte han.

28.

"Jag tror faktiskt inte att den där kommunistarkitekten fattade någonting. Jag har hetsat honom ordentligt några gånger och han har mest sett ut som en ledsen hund", tycker jag. "Det är en så´n där konflikträdd jävla rödvinskommunist som blir skraj bara man spänner ögonen i honom. Nä, han har inte fattat något, det är jag rätt säker på. Han är för naiv för det. Så där hade du nog tur."

"Jo, då är väl du lugn nu också, hoppas jag. Och vad menar du med att jag hade tur. Ska jag uppfatta det som ett hot, eller?"

"Du får uppfatta det hur du vill. Men du vet hur förbannat viktigt det är med ordning. Hur lätt saker och ting kan spåra ur om någon klickar när det inte får klicka. Se bara på våra gossar på gatan. Dom vore totalt hjälplösa om inte de hade någon som såg till att det fanns en ordning att rätta sig efter."

"Nu känner jag mig inte som någon av "gossarna på gatan", som du säger. Det vet du väl för helvete, att du kan lita på mig! Gör mig inte förbannad nu!"

"Du behöver inte bli så skitstressad jämt, de är ju det som du alltid riskerar att stupa på. Lugna dig nu! Vi har något stort på gång, det vet du. Jag litar på att du finns där när du behövs. Jag har lyckats skaffa mig, eller oss, ett stort förtroende hos italienarna. Det kan vi ha stor nytta av. Jobba på nu och var bara iskall, så ordnar det sig ska du se. Det finns andra i ledningen här som vi nog kan behöva köra lite hårt med så småningom."

"Ja, ja. Då lugnar jag mig tills du hör av dig igen. Du vet att jag ser fram emot det här."

26.

"Ja, det är Olle."

"Hej Olle, det är Pia. Hur är det? Mycket att göra?"

"Hej Pia, roligt att höra din röst, det var ett tag sen. Jodå, jag har väl rätt mycket att göra, men jag tycker ju att det är intressant så det är inget jag tyngs av direkt. Och själv då? Är det bra med er? Och Edit? Du visar väl bilder på mig så att hon känner igen mig när vi träffas?"

"Ja, jag vet ju att du trivs med det du gör även om det verkar väl krångligt för min del. Ja, jag visar bilder på dig för Edit. Men du! Jag och Edit tänker åka och hälsa på pappa i helgen. Peter ska på en kurs så jag tänkte att jag och Edit skulle göra en liten utflykt. Vi tar tåget på fredagsförmiddag. Jag har precis pratat med pappa om det och han lät riktigt glad, faktiskt. Jag är konstant orolig för honom annars. Det finns alltid något ledsamt och dystert över honom, tycker jag. Jag vet inte om han någonsin kommer över att mamma dog?"

"Jo, jag vet. Det är alltid något sorgset över honom. Sen är ju han alltid bekymrad för oss också. Det är ju ledsamt att han inte kan ta sig vidare. Men jag har så förbaskat svårt att prata med honom om det där. Du är nog bättre på det. Jag brukar slå honom en signal någon gång ibland. Och han ringer ibland också. För bara några år sen ville han bjuda mig på lunch emellanåt, men det händer nästan aldrig att han hör av sig om det nu för tiden. Borde kanske höra av mig lite oftare själv."

"Det är klart att vi måste prata med honom ibland och träffa honom också, men egentligen behöver vi inte ha något dåligt samvete för hans skull, varken du eller jag. Men nu frågade jag honom om han visste hur du har det till helgen och om vi kan träffas, du och jag och pappa. Och så Edit förstås, så han hör nog av sig till dig, skulle jag tro. Jag hoppas du kan på lördag, jag tycker det är så länge sen vi sågs. Jag tänkte vi kunde försöka höra lite hur det är med honom. Vet du, ibland tror jag inte han är riktigt frisk när jag pratar med honom. Det låter så bottenmörkt, även om jag tror han försöker verka glad när jag ringer, så hörs det ändå på honom att det är något som är fel. Undrar om han trivs på jobbet egentligen? Han har ju alltid gjort det förut, som jag trott i alla fall."

"Jag vet inte hur han har det egentligen, på jobbet alltså. Han är ju en sådan där som det är lätt att komma överens med. Gillar inte att bråka med folk, är diplomatisk och så. Men jag tror att han anses som rätt kunnig på sitt område. Det är nog inte så ofta nu för tiden, men förr var han ofta iväg och föreläste på olika konferenser och kurser och så. Jag har fått en känsla av att han inte trivs med han som är ordförande i kommunstyrelsen nu, någon gång har han antytt det. Det är den där moderaten Bengt Gudmarsson, rätt lika namn förresten, men det är en så´n här renlärig ideolog på högerkanten och det tror jag pappa har svårt för. Han har väl jobbat med borgerliga politiker förr utan att det varit några problem, men dom är nog annorlunda nu. Och du vet pappa har ju alltid prisat den offentliga sektorn och demokratin och så. Men det har nog inte bara med jobbet att göra. Att han blivit mer dyster alltså. Jag har ju märkt att han pratar om mamma på ett annat sätt igen. Ett tag verkade det som om han på något sätt sörjt färdigt och kunde prata om mamma och bli glad. Nu blir han mest ledsen när han pratar om henne, verkar det som. Men vi kan väl försöka höra lite med honom. Jag kan komma på lördag, jag är hemma i helgen och ska ändå inte göra något särskilt. Hade tänkt att läsa in en del material inför besöket i CERN i Schweiz i maj. Det är massor att ta in och jag vill vara väl förberedd när jag åker dit. Jag fattar det knappt själv att jag ska få åka dit. Men det är tack vare professorn som är min handledare, som jag kan få åka med. Men jag hinner läsa en del i helgen i alla fall. Det ska bli jätteskoj och träffa dig och så Edit förstås."

"Jättebra att du kan komma hem till pappa på lördag. Han hör säkert av sig när som helst själv om det, men jag ville ändå prata lite med dig innan vi träffas. Ha det så bra så ses vi på lördag!"

"Ha det så bra själv. Och hälsa Peter också. Det var längesen jag träffade honom också. Får nog åka upp till er en helg framöver. Men jag hinner nog inte innan CERN. Men sen hör jag av mig. Då ses vi på lördag. Hejdå Pia!"

"Det ska bli roligt att komma hem till helgen! Ha det bra till dess. Hejdå!"

25.

Mars 2006.

Vilken jävla huvudvärk!

Det måste vara tröttheten, tänkte han. Och detta att aldrig kunna somna när jag gått och lagt mig. Måste göra något åt det. Måste kunna somna på kvällarna.

Men det var för tidigt att gå och lägga sig ännu. Han slötittade på Aktuellt. Ny självmordssprängning i Bagdad med 78 döda utanför en polisstation. Trodde de verkligen på det, de som sprängde sig, att paradiset väntade? Eller gjorde de det under tvång, av förtvivlan, av tron på det rättfärdiga i sitt dåd i sin kamp mot en ockupationsmakt? Man kan undra, tänkte han.

Några inslag om det kommande valet. Man uppmärksammade att det fanns nynazister som aktiverat sig på några platser i landet och till och med tänkte ställa upp i valet i ett antal kommuner. Märkligt fenomen. På något ställe, han missade vart, hade en lokaltidning gett dem en helsida som inte kunde uppfattas som något annat än ren reklam.

Han slog av TV:n efter att ha konstaterat att det skulle bli några klara men kalla nätter.

Telefonen ringde. Det var nog Pia som vanligt.

"Gunnarsson"

"Hej, det är Pia. Hur har du det?"

"Som vanligt, tycker jag. Har tittat på Aktuellt och sett på eländet i världen. Det är ju inte direkt upplyftande."

"Nej, det kan man ju inte säga att det är. Du, jag tänkte komma och hälsa på i helgen om det passar. Peter ska på någon kurs så jag tänkte att Edit och jag kunde ta tåget och göra en liten utflykt. Vet du om Olle är hemma i helgen? Det skulle vara roligt att träffa honom också, det blir inte så ofta nu för tiden."

"Jätteroligt att ni vill komma hit, det är klart att du är välkommen! Det var någon vecka sen jag pratade med Olle och han brukar ju inte berätta så väldigt mycket om sina planer, så jag vet inte om han är hemma den här helgen. Men jag kan ringa honom och höra. Det skulle faktiskt vara riktigt roligt om vi kunde träffas tillsammans en stund. Jag hör om han kan komma på lördagseftermiddag, så ordnar jag mat framåt kvällen."

"Bra, pappa, nu låter du som vanligt igen. Jag tycker du hörs så trött och dyster ibland. Jag önskar att jag bodde lite närmare så jag kunde träffa dig oftare, det vet du. Men kanske någon gång. Jag skulle gärna flytta hem om det kunde ordna sig med jobb för både Peter och mig. Peter skulle inte heller ha något emot det, det har han sagt många gånger. Men du, då räknar jag med att ta tåget någon gång redan på fredagsförmiddag så kan jag och Edit roa oss själva en stund innan du slutat jobbet. Jag ska förresten ringa Olle också och höra hur det är med honom och höra om han är hemma till helgen."

"Du gav mig just en anledning att sluta tidigare på fredag. Du kan väl höra av dig om när ni kommer så kommer jag och möter er på stationen."

"Ja, kan du det så blir vi glada, både Edit och jag. Annars så klarar vi oss själva några timmar. Jag tycker bara det är trevligt att gå en runda på stan när jag är hemma, så känn inte att du måste sluta tidigare bara för att ta hand om oss. Men jag hör av mig om när vi kommer."

"Det ska verkligen bli roligt att träffa Edit igen! Hon växer och blir större för varje gång jag träffar henne. Och nu har jag inte sett henne sen i julas. Men ring du, och säg vilken tid ni kommer så kommer jag och möter. Det kanske blir lagom till lite lunch, om ni åker vid tiotiden?"

"Då hör jag av mig imorgon, tror jag. Hejdå pappa!"

"Hejdå Pia, och tack för att du ringde!"

Han gick och tog två huvudvärkstabletter. Ändå något lättare till sinnet. Det kändes jobbigt att prata med Pia, men hon var ändå den person han allra helst pratade med. Och han blev glad när hon sa att hon skulle komma hem till helgen.

Men först tre arbetsdagar. Tomgång numera. Gudmarsson hade varit lugn ett tag, men arbetsglädjen var borta. Han var glad åt mycket kompetenta medarbetare som såg till att det hölls en bra kvalitet på de arbeten de lämnade ifrån sig. Han visste att han hade ett starkt stöd från dem. Han hade sett hur några av de yngre medarbetarna hade svårt att hålla sin motvilja tillbaka när Gudmarssons namn nämndes eller när de skulle vara med och föredra ett ärende där han var närvarande. Han hoppades bara att de inte skulle tröttna på det kommunala, att det skulle erbjuda en utvecklande och stimulerande miljö som fortsatte att locka kompetent folk till sig. Men det var alltid politiken som satte spelreglerna. Det handlade om meningsfulla arbetsuppgifter, möjligheter till utveckling i arbetet och naturligtvis också lön.

Det var annat på sjuttiotalet, tänkte han. Då fanns det en optimism om framtiden. Den offentliga sektorn uppfattades som en framtidsbransch och lockade till sig många unga, kloka människor som hade idéer om samhälle och samhällsutveckling. Nu var offentliga en krisbransch, med ständiga sparbeting och bilden av att det som ändå åstadkoms var fullt av brister. Han mindes nittiotalets början och Gunnels förtvivlan över sänkta anslag för bokinköp på biblioteken. Det var då det började, nedgången, tänkte han, och sen dess har det förbanne mig bara fortsatt. Undrar om det är det här klimatet som lockar till sig personer som Gudmarsson till politiken. De med visioner kanske söker sig till annat?

24.

November 2005.

Eva Bengtsson var uppgiven. Hon och kollegorna hade kört fast och såg inga möjligheter att komma vidare. Rikskrim hade varit nere och tittat på utredningsmaterialet. Inte heller de kunde bidra med några nya uppslag. Det fanns helt enkelt inget i det material de lyckats skrapa ihop. En enda liten spröd tråd hade de dragit lite försiktigt i och som man möjligen skulle kunnat få ut lite mer av. Det var Björn Moberg som hon haft en känsla av hade någonting att berätta.

Björn Moberg avled efter en svår misshandel i vad som uppfattades som ett oprovocerat våld när han var på väg hem en lördagsnatt. Man hade inte hittat något som pekade på att Moberg hade varit i bråk med någon tidigare på kvällen eller själv uppträtt störande eller provocerande. Han hade förmodligen otur när han på hemväg råkade korsa samma väg som två personer som av någon anledning gett sig på honom. Det liknade en historia som inträffat fem år tidigare, men hon önskade sig inte något samband den svåra misshandeln av Moberg och det tidigare fallet.

Hon skulle inte släppa mordet på Philip Stjärnberg, men hon var tvungen och dra ner på insatserna. Lisa skulle få arbeta vidare med det och Rune var redan fullt upptagen med annat. Själv skulle hon försöka att följa utredningen så gott hon kunde.

23.

Han gick till kommunstyrelsen utan någon större entusiasm. Det var annorlunda för bara några år sedan. Han hade alltid sett det som ett mycket viktigt inslag i sin roll som tjänsteman att ge politikerna så bra underlag som möjligt. De skulle känna sig trygga i att de hade den information de behövde för att kunna ta ställning till de förslag som togs fram.

Ärendet om det nya handelsområdet vid Storängen var inte enkelt. Tankarna om att exploatera området hade väckts på kontoret när man arbetade med en ny översiktsplan. Det var ett stadsnära område, men i stort sett orört. Han hade själv bejakat att man börjat titta på det. Han brukade tycka om utmaningar som handlade om att bruka med ett bevarandeperspektiv. Extern handel hade han ingalunda något emot. Det var hans uppfattning att det inte nödvändigtvis var ett hot mot levande stadskärnor. Det beror på hur man genomför saker och ting. Han hade överhuvudtaget svårt för det slags vakthållande som utmärkte de som alltid sade nej till förändringar av vilket slag de än var.

"Jaha, då är du välkommen att informera kommunstyrelsen om ärendet med Storängen", sa Bengt Gudmarsson när han väntat en dryg halvtimme på att det skulle bli dags för hans ärende. "Ja, du vet ju att kommunstyrelsen är angelägen om att vi ska komma igång med exploateringen. Det är närmast kö till tomterna där."

"Jag informerar naturligtvis gärna om läget i planeringen just nu. Jag tror inte jag behöver dra ärendet från början, jag vet att ni är väl insatta i förutsättningarna", började han.

Han fortsatte med att beskriva planeringsläget. Han redogjorde för kontakterna med Länsstyrelsen och dess synpunkter på området som bevarandevärt. De kulturhistoriska värdena bedömdes som stora och för att överhuvudtaget göra det möjligt med en exploatering ställdes det stora krav på hur området skulle utformas. Inte minst byggnadernas utformning ansågs ha betydelse för helhetsintrycket av miljön. Han beskrev att de nu var i slutfasen av att sammanställa ett förslag till detaljplan. Han räknade med att ha ett förslag klart till byggnadsnämndens sammanträde i november. Därefter skulle förslaget ställas ut. Om allt gick som det skulle borde ett förslag kunna komma att behandlas i kommunstyrelsen i maj nästkommande år och i fullmäktige en månad senare. Han ville för sin del betona risken för överklaganden och att kontoret därför lagt ner mycket arbete dels med att förankra förslaget hos länsantikvarien och dels genom ett antal öppna möten där bland annat stor vikt lagts vid synpunkter från hembygdsföreningen. Cirka 150 personer hade allt som allt besökt öppna möten eller lämnat synpunkter via brev eller på den hemsida som beskrev projektet. Det här, menade han, var ett arbetssätt som kontoret allt mer använde sig av när nya planer togs fram, utöver den obligatoriska utställningen, remisser och yttranden från sakägare, som naturligtvis fortfarande skedde i vanlig ordning.'

"Ja, det är så här det ser ut nu. Ställ gärna frågor eller ge andra synpunkter, om det är något jag missat eller uttryckt mig oklart om". Mer finns nog inte att säga nu, tänkte han.

"Ja, ni har hört stadsarkitektens information i frågan. Och frågor ska naturligtvis ställas, om någon vill det", sa Gudmarsson. "Själv ska jag börja med att säga att jag tycker det här ärendet har dragit ut på tiden för länge. Det är nu entreprenörerna står på kö och vill bygga. Hur det ser ut om ett år vet vi inget om idag. Det är en uppfattning jag också förmedlat till stadsarkitekten. Ja, ordet är fritt. Stig"

 "Du betonar det här med förankringen hos Länsstyrelsen", sa Stig Lindström. "Vad kan de egentligen göra för att hindra bygget?"

"Ja varsågod och svara", sa Gudmarsson.

"I längden kan de inte göra särskilt mycket, men de kan överklaga planen och därmed försena hela processen. Men jag vill också säga att det är min och kontorets uppfattning att miljön vid Storängen har sådana värden att vi bör sträva efter att exploatera så skonsamt som möjligt. Kommunen har arbetat mycket framgångsrikt med bevarande och långsiktig hållbarhet. Det har närmast blivit ett kännetecken för vår kommun och ett stort antal andra kommuner har också besökt oss för att ta del av vårt arbete. Sen är det är inte upp till mig att värdera handelns möjligheter, men rimligen är det också gynnsamt för den om handel kan erbjudas i tilltalande och attraktiva miljöer."

"Ja, du har alldeles rätt", sa Gudmarsson, "det är inte upp till dig att värdera handelns möjligheter. Som kommunstyrelsens ordförande kan jag bara säga att jag förväntar mig en snabb handläggning av frågan och det har hittills gått alldeles för långsamt.  Någon mer? Petra." Ja, därifrån har han väl stöd, tänkte Gudmarsson.

"Jag vill bara säga att Miljöpartiet stödjer förslaget om att vi ska ställa stora krav på utformningen av området. Det är viktigt att byggnaderna smälter in i miljön. Jag vill också säga att ängsmarkerna runt omkring är mycket lämpliga för småskaligt lantbruk, till exempel fårskötsel eller småskalig odling. Jag tycker det skulle vara fint om den planerade handeln kunde kombineras med en marknadsplats för närodlat och kravmärkta produkter. Om det nu ändå ska byggas där."

"Tack Petra, ja du är i alla fall trogen dina ideal. Och dit ska vi väl åka med häst och vagn antar jag", sa Gudmarsson. "Ville du säga något mer Petra?"

"Till kommunstyrelsens ordförande har jag nog inget mer att säga", sa Petra "Jag tycker hans ständiga kommentarer till åsikter han ogillar är nedvärderande. För min del kommer jag inte att bli tyst för det. Jag hoppas inte att någon annan heller låter bli att säga sin mening även om de inte faller ordföranden i smaken."

"Ojdå, tog det så svårt. Ta det lugnt, man måste väl få skämta någon gång ibland. Ja, vill du säga något, Fatime".

"Jag vill bara säga att jag delar Petras uppfattning, kanske inte fullt ut i sak, men i frågan om hur ordföranden bemöter en del inlägg. Som ung kvinna kan jag inte acceptera typiska manliga härskartekniker för att få oss rädda och tysta. Jag är väl förmodligen yngst här i församlingen men jag är inte det minsta rädd för att säga vad jag tycker. Och det jag säger förväntar jag ska bemötas med respekt. I sakfrågan tycker jag det är mycket klokt att, som stadsarkitekten säger, göra den här planeringen så noggrant som möjligt och att vi tar tillvara värdefulla miljöer så gott vi kan."

"Tack för det". Kan vem som helst bli sosse nu för tiden, tänkte Gudmarsson. Det måste vara någon jävla kvot hon har kommit in på. Men slängd i käften är hon. "Ingen mer? Nehej, då tackar vi stadsarkitekten för att han ville bevista vårt sammanträde. Men som jag sa, ärendet brådskar och det tror jag vi är rätt överens om, eller hur Stig?"

"Ja, på det stora hela så.."

"Bra", sa Gudmarsson ", då är vi klara med det här nu.

Det här är ju rena cirkusen numera, tänkte han när han gick därifrån. Och ingen, förutom två unga kvinnor, de yngsta av dem allihop, säger något alls. Det gläder mig verkligen att de inte låter sig tystas av denne man, tänkte han.

22.

Han gick snabbt, bort mot ån. Fy fan, ska man behöva stå ut med sån´t här? Om jag bara inte vore så förbannat trött, tänkte han, så skulle jag hitta på något annat. Femtiosju år, jag är femtiosju år och jag orkar snart ingenting. Och dessutom bli utskälld av en fullständigt vansinnig människa som dessutom var hans chef. Och folkvald dessutom.

Han var bra på att förtränga, hålla skenet uppe. Han trodde inte att hans medarbetare sett hur trött och håglös han kände sig. Men frågan var om det gick så mycket längre. Att hålla skenet uppe. Gunnel kom tillbaka allt oftare i tankarna. Det var med sorg och saknad, det han trodde han kommit över för flera år sedan. Och även om det han mindes var positiva minnen så blev det sorg av det eftersom han ändå inte kunde få det tillbaka.

Han drog sig för att prata med Pia. Kände att det blev tungt och att hon alltid frågade hur det var med honom, att han kunde väl komma dit och att Edit ville det. Hon bekymrade sig för honom och såg nog rätt tydligt det trötta i hans blick och hörde det håglösa i hans röst. Fast han förnekade att det var något om hon frågade vad det var som tyngde honom.

Han tittade ut över ån.

Hösten var på väg, det började synas på träden.

Hur skulle han hantera det här? Ärendet i sig fick ta den tid som behövdes. Det kunde han både förklara och försvara. Men det andra, rena beskyllningar om att han förhalat frågan var svårare att tackla. Det är klart, varje antydan eller påstående om det kunde han kort och tydligt förneka, men här handlade om annat där hans trovärdighet som tjänsteman ifrågasattes. Det handlade om hans trovärdighet gentemot den trovärdighet kommunstyrelsens ordförande åtnjöt. Och det handlade i slutänden framför allt om makt. Som tjänsteman hade man i det läget ingen chans. Politiken bestämde, så var det, och det var en ordning han själv alltid hävdat och försvarat. Hans bevekelsegrund för det byggde dock på att det i grunden fanns en ömsesidig respekt och förståelse mellan de olika rollerna, men att det ytterst var politiken som skulle fatta och stå för besluten. Det var de som valdes och som kunde väljas bort.

Gudmarsson var en skitstövel, en riktigt jävla maktgalen idiot.

Jag får sluta om det går alldeles åt helvete, tänkte han. Men jag begriper inte varför han är så förbannat otrevlig, direkt hatisk. Det lär dessvärre inte vara någon som vågar opponera sig och hur det går för sossarna i valet nästa år känns väldigt osäkert. Risken är stor att vi får dras med honom ett bra tag till.

Han tog vägen västerut, uppströms, längs ån.

Ut från staden, över ängarna och bort mot Ekbacken.

Där stannade han till en stund och tittade ut över den stad han bott och arbetat i nästan all sin tid, innan han vände tillbaka.

21.

Sonja kom in till honom.

"Gudmarssons sekreterare ringde och undrade om du är inne. Gudmarsson vill visst prata med dig. Jag sa ja, så han är nog på väg nu. Det kanske var dumt, men han verkade angelägen."

"Nej, det är klart att du inte kunde neka till att jag är här. Du vet vad jag tycker om Gudmarsson, men han är trots allt kommunstyrelsens ordförande så det går ju knappast att säga nej till honom." Undrar vad fan han vill som är så brådskande, tänkte han.

Knepig människa, Gudmarsson, tänkte han. Han hade blivit vald till moderaternas gruppledare efter valet 2002, när de borgerliga i kommunen vann valet. Det hade gått väldigt bra för moderaterna och han undrade varför. Förmodligen mest en reaktion på ett slitet S- styre som malts sönder i en koalition. Moderaterna i kommunen hade varit djupt splittrade i ett tiotal år och mest ägnat sig åt att kasta skit på varandra. De är inte som andra partier, tänkte han, mest en samling individer som driver sina egna intressen. Men Gudmarsson hade samlat dem och ganska snabbt tagit kommandot över partiet. Utåt hade han en viss charm, det måste han medge. Han hade lätt att prata med folk och var inte rädd av sig. Men han var också en iskall och otrevlig människa, oberäknelig. För vissa var han den starke ledare som man ansåg behövdes. För andra var han en odemokratisk despot. Vi får väl se vad det är han vill nu, suckade han för sig själv.

"Hej du", var hans hälsningsfras när han klev in på hans kontor. "Fan vad du sitter och ser ledig ut, men du kanske arbetar med huve´t, som ni intellektuella brukar kalla det".

Vad är det nu för jävulskap på gång, tänkte han.

"Välkommen", sa han. "Satt mest och funderade på ditt ärende faktiskt. Det verkade brådskande?"

"Det är klart som fan det är bråttom", fortsatte Gudmarsson. "Annars hade jag väl inte kommit hit. Nu vill jag ha fram ärendet om Storängen till nästa KS. Ni kan inte hålla på att segdra där här hur länge som helst. Dom som ska bygga på området vill komma igång nu. Jag skiter fullständigt i hur de där jävla barackerna ser ut och att de passar in i miljön eller vad det nu är ni brukar gagga om. Det ska igång nu!"

Folk skulle bara veta, tänkte han, vad detta är för en människa.

"Storängen kan bli ett väldigt fint handelsområde", sa han. "Men det är min bestämda uppfattning att det bör utformas på ett sådant sätt att den ursprungliga miljön tas tillvara så långt som möjligt. Jag är övertygad om att handeln också kommer att uppleva det positivt med de gamla ängarna och stengärdena intill. Utformas byggnaderna i överensstämmelse med miljön kan de till och med bidra till att lyfta fram det gamla kulturlandskapet runt omkring. Jag tycker därför att det är rimligt att ställa en del krav på byggnadernas utformning. Den uppfattningen delar för övrigt Länsstyrelsen, som redan tidigt var kritisk till att exploatera området överhuvudtaget, med tanke på det känsliga och värdefulla kulturlandskapet, men som nu har svängt när vi visat hur vi kan lösa den här konflikten mellan bevarande och, som i det här fallet, utbyggd handel Vi har, som du vet, också haft ett väldigt positivt samarbete med hembygdsföreningen om det här. För min del tycker jag det känns väldigt bra att vi kommit så här långt och vi kommer från kontorets sida att väldigt snart ha ett detaljplaneförslag klart. Vi hinner nog dock tyvärr inte till nästa KS. Dessutom måste förslaget behandlas i byggnadsnämnden först"

"Hur du känner är mig fullständigt likgiltigt!", sa Gudmarsson. "Du är här för att ta fram underlag till beslut, inget annat. Känna efter får du göra någon annan stans. Jag accepterar inte din tidplan. Underlaget till KS ska fram nu!"

"Han är för jävlig, tänkte han, och dessutom okunnig.

"Som du vet måste förslaget till ny detaljplan ställas ut först. Vi kan knappast köra det här som ett enkelt planförfarande, när det rör en så stor förändring. Processen måste få ta den tid det tar."

"Dessa jävla paragrafer som du rider på. Du har dragit ut på det här för att du inte vill ha extern handel, sen kan du prata om kulturmiljö hur mycket du vill. Det är bara rena skitsnacket, tror du inte jag begriper det. En information till KS får du ge i alla fall. Så får du se hur mycket stöd du har där." Gudmarsson tystnade, tittade på honom, vände och gick.

Han kan inte vara riktigt klok. Har fan ta mig aldrig varit med om något liknande, tänkte han. Är det så tunt i partierna numera att rena idioter kan slå sig fram till ledande uppdrag? Nog hade han varit undrande tidigare inför en del av det Gudmarsson gav uttryck för, men det här tog priset. Såvitt han kom ihåg hade aldrig någon kommunstyrelseordförande tidigare behandlat honom så här. Det här handlade inte om att ha olika uppfattningar. Så var det ibland och det gick alltid att hantera. Det här var något helt annat. Det kändes direkt kränkande och det var en helt ny upplevelse för honom som kommunal tjänsteman. Förstår inte vad jag gjort eller sagt som retat honom så till den milda grad, tänkte han.

"Sonja, jag tar en tidig lunch", sa han. "Behöver komma ut en stund:"

20.

Det var inte särskilt ofta han var ute på kvällar, men hände det någon gång så blev det oftast Strandkrogen. Det var dit han brukade ta eventuella gäster. Desto oftare gick han dit och åt dagens rätt. Det blev en lagom promenad på lunchen och de hade mat som han gillade.

Nu satt han där med Matilda Rosengren. Klockan närmade sig halv elva. Det visade det sig att de hade mycket att prata om i deras gemensamma intresse för stadsutveckling. Bevarande och utveckling, det var hela tiden runt det temat som frågorna ställdes och där de vände och vred på argumenten. Hur klara både och på ett sådant sätt att identitet och historia bands samman med den oerhörda tekniska utvecklingen inom IT och kommunikation, med kraven på långsiktig hållbarhet, med förändrade förutsättningar för näringsliv och hur arbetsplatser utformas och med unga människors förväntningar om hur ett samhälle ska se ut och utvecklas? Något så stimulerande hade han inte varit med om på länge. Men så var också Matilda ett väldigt trevligt sällskap. Hon var insatt på ett sätt som han inte var van vid när han diskuterade sina frågor i olika sammanhang. Det fanns ett djup i det hon sa.

De hade ätit en god måltid, druckit ett gott vin och avslutade nu med kaffe.

Det här känns knappast verkligt, tänkte han.

"Är vi nöjda så här", frågade han, "så ska jag betala. Det är kanske dags att vi avslutar för kvällen. Du har ju haft en lång dag".

"Det är ingen fara med det", sa hon. Sådana här kvällar får bli hur sena som helst. Jag betalar eller rättare sagt Paggan får stå för det här. Vi har ju jobbat hela kvällen. Det vi har pratat om har jag god nytta av. Kommer att försöka dra dina tankar så fort jag får tillfälle till det. Sen har det här varit det trevligaste samtal jag varit med om på länge. Du är helt fantastisk! Det känns som att prata med en jämlike och så är det inte alla gånger, kan jag lova."

"Vill du gå hela vägen tillbaka, eller ska vi beställa en taxi", undrade han.

"Jag går gärna, jag slår vad om att det fortfarande är lite vårljummet ute. Vi kan väl gå längs ån en bit. Även om det är mörkt nu så är jag säker på att det är fin promenad i alla fall", sa hon.

"Men du", sa hon när de gått en bit. Hon tog honom under armen igen. "Det finns något du inte har berättat, tror jag. Du behöver ju inte berätta om din familj och sån´t om du inte vill, det menar jag inte, och du kanske tycker jag är påflugen, så säg det i så fall. Men jag bara undrade för ibland är det som du blir frånvarande på något sätt, med tankarna någon annan stans."

Han funderade en stund där de gick. Och sen:

"Jo", sa han det är något jag tänker på ibland, eller ibland, väldigt ofta, varenda dag, ibland varenda timme. Ikväll har jag, tror jag kopplat av riktigt ordentligt för första gången på väldigt länge. Jag kan inte nog säga hur positivt jag upplevt ditt sällskap. Ja, jag vet, jag är femtio och du är väl runt trettio. Du är vacker och klok. Det är hur enkelt som helst att tänka idiotiska tankar, men du får inte tro att det är så. Möjligen kunde jag önska att jag vore sådär tjugo år yngre, men nu är jag inte det. Så är det bara, men jag njuter verkligen när jag promenerar här med dig. Det känns nästan overkligt, på något sätt."

"Jag är tjugonio", sa hon, "men att du är femtio bryr jag mig inte om ett ögonblick. Om du vill så lyssnar jag. Kan vi inte sätta oss där på bänken en stund. Det är faktiskt riktigt skönt ute ännu. Lugnt och stilla."

Han började berätta. Om Gunnel, om Pia och Olle. Om en annan tid och en annan vår nästan precis här. Om när barnen var små. Om när Gunnel blev sjuk och helvetet under sjukdomstiden och tiden efter. Om hur han Pia och Olle långsamt återvänt till någon slags normalitet. Om hans oro och ångest för Pia och Olle. Om hans tillkortakommanden som far när de behövde honom som bäst. Om hur han nu börjat tro på att Pia var på rätt väg igen. Hans bekymmer för hur Olle förändrats från en spontan och livlig elvaåring till en ganska inåtvänd, tillknäppt och snusförnuftig sextonåring. Om ensamhet på kvällar och saknaden av Gunnel. Allt berättade han för Matilda.

"Ja, så är det", sa han. "Inget som piggar upp precis."

Han kände sig matt. Tom. Ingen hade han pratat med så här sen Gunnel dog. Pia hade, sen hon återvände till livet, varit en god samtalspartner, men hon var ändå hans dotter och han ville inte utsätta henne för allt det han egentligen behövde prata om.

"Vill du att jag håller om dig", frågade hon.

"Om du vill det", sa han.

"Säg inte så", sa hon, "jag frågar därför att jag vill".

Hon doftade gott. Hon strök honom över håret.

Det kändes bra att vara så nära.

"Vi kanske ska gå", sa hon efter en stund.

"Ja, vi kan väl inte sitta här hela natten, även om det känns väldigt bra just nu, det måste jag säga. Tack för att du lyssnade", sa han. "Du är bra på det också."

"Kom med mig in på rummet en stund", sa hon när de var framme vid hotellet. "Det är väl dags att sova nu men jag skulle gärna vilja ha ditt sällskap en liten stund till, eller hur länge som helst förresten, känns det som just nu."

På rummet tog hon av sig och kröp ner under täcket.

"Jag behöver också värme", sa hon. "Din värme"

Han tog av sig sina kläder och la sig intill. Han la armen försiktigt över henne.

Hon drog honom till sig.

"Det här är gott", sa hon.

Efter några minuter somnade hon.

Han låg kvar, tätt intill.

Han låg kvar intill Matilda en stund till.

Kanske en halvtimme.

"Dansa Matilda" kom han att tänka på, Lasse Tennanders svenska text till den australiensiska folksången.

Sen steg han försiktigt upp, klädde sig tyst och gick hemåt.

Han hade visserligen ringt Pia och Olle innan han gick från kontoret och förvarnat om att han kunde bli lite sen, men knappast så här sen. Han ville inte oroa dem, om de nu oroades, tänkte han.

"Så länge havet ännu brusar... "

Det var lugnt i natt. Tyst och stilla på gatorna.

"Kom i min famn och dansa med mig"

Den här kvällen skulle han aldrig glömma.

"Dansa Matilda, kom och dansa med mig"

Klockan nio ringde hon.

"Tack för igår", sa hon. "Hade gärna vaknat med dig också, men jag förstår att du ville komma hem. Jag ska strax ge mig av men jag lovar att höra av mig när jag är tillbaka i Sverige igen. Är det OK om jag gör det."

"Och tack till dig", sa han. "Det är klart att du får höra av dig. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag känner mig rent matt. Och glad, förstås. Tack, Matilda!"

19.

Han lämnade kontoret strax före halv åtta och promenerade den korta biten till Stadshotellet. Han hade tagit en snabb dusch i kontorets personalrum och bytt till en kortärmad tröja han hunnit köpa på Sandbergs innan de stängde.

Vad är detta egentligen, frågade han sig själv när han såg henne sittande i en fåtölj i hotellfoajén. En ung, vacker och klok kvinna väntade på honom. Inga dumma jävla tankar nu, tänkte han. Hon vill prata med mig om mitt arbete, inget annat.

Hon såg piggare ut nu, hade nog behövt en stunds vila efter en lång dag. Klädd i jeans, en kortärmad blus och med en kofta över axlarna.

"Hej", sa hon och log, när hon såg honom komma. "Det var skönt att vila en stund. Har nästan glömt kommunalråden. Nu känner jag mig riktigt vaken igen. Hoppas att du hunnit med det du skulle och att inte jag ställt till det för dig".

"Inga problem", sa han. "Kan inte tänka mig ett bättre sällskap en sådan här fin vårkväll. Det är riktigt vårljummet i luften, fast klockan är halv åtta. Jag har bokat på Strandkrogen, där är de bra på fisk. Är det OK för dig att gå dit, det tar ungefär en kvart?"

"Bara skönt med en promenad", sa hon. "Det kan behövas efter den här dagen."

De gick genom stadens centrum. Han pratade om byggnader och kvarter de passerade. Hon frågade intresserat om stadens historia och han pratade på. Är hon egentligen intresserad av allt jag pladdrar på om, undrade han för sig själv, men det verkade faktiskt så. Det var den där blicken, den var svår att släppa och varför skulle han förresten göra det? De passerade de medeltida kvarteren med sina låga trähus innan de kom fram till ån. De stannade till en stund och tittade ut över och längs med ån. Det var i stort sett vindstilla.

"Det är fint här", sa hon. "Går du ofta hit?"

Han blev tyst en stund. Fan, tänkte han. Visst går jag ofta hit.

Så in i helvete med minnen.

"Vad är det", sa hon. "Sa jag nå´t dumt? Du blev så tyst."

"Nej, du sa inget dumt", sa han. "Jag gillar den här platsen. Jag gillar verkligen den här platsen. Kom nu, så fortsätter vi till Strandkrogen, det är inte långt kvar. Du är säkert hungrig nu och jag pratar alldeles för mycket."

"Det gör du inte", sa hon. "Det var faktiskt länge sen som jag kände mig så avkopplad som jag gör nu. Du har verkligen mycket att berätta om och jag tycker det är väldigt intressant."

Hon tog honom under armen. "Kom då så går vi, men vi behöver ju inte stressa direkt. Det här måste vara den första riktiga vårkvällen. Är det inte det här vi längtar efter hela vintern?"

Han höll med. Det är något visst när ljuset och värmen kommer.

Just precis då var det nog dessutom första gången på länge som han kände att det blivit vår igen. Just då och i sällskap med Matilda Rosengren, politiskt sakkunnig till Leif Pagrotsky.  Just då när han gick längs ån och när tankarna annars brukade förirra sig till en annan tid, en annan vår, kände han sig närvarande i precis det som var. Han tittade på Matilda som gick bredvid honom. Det var inte utan att han kände sig lite tagen av situationen.

"Vad funderar du på?", frågade hon.

"Jag vet egentligen inte", sa han. "Där har vi Strandkrogen. Nu ska det bli gått med lite mat".

18.

Bara några veckor efter konferensen, i mitten av maj, hörde hon av sig, Matilda. Hon ringde honom när han var på jobbet och sa att hon veckan därpå skulle vara i närheten av staden i ett ärende på uppdrag av ministern. Hon undrade om han hade en stund över framåt seneftermiddagen på onsdag i nästa vecka. Hon tänkte sig sen att övernatta på Stadshotellet innan hon for vidare till Bryssel på en konferens.

"Jo, visst" sa han, "onsdag eftermiddag passar mig alldeles utmärkt. Du är hjärtligt välkommen".

Hon räknade med att vara där vid tretiden och de kom överens om att hon skulle komma till hans kontor på Stadshuset. Han lovade att ha eftermiddagskaffet klart när hon kom.

Klockan hann bli nästan halv fem innan hon kom. Stressad, efter en inte helt angenäm diskussion med några S- kommunalråd i sydvästra delen av länet, som ansatt henne hårt om vikten av att regeringen tog just deras situation på allvar och insåg betydelsen av statliga satsningar som stöd för kommunerna i ett område som drabbats av stora strukturomvandlingar. Deras uppfattning var att partiet måste nu måste visa att man inte bara är ett parti för stadsbefolkningen, utan också för de som bor utanför städerna, på mindre orter och på landsbygden. Hon hade lovat att ta med sig deras synpunkter till ministern och med kraft försökt framhålla att partiet visst var ett parti även för glesbygdens folk. Hon hade bland annat pekat på den beslutade satsningen på ytterligare regionala stödpengar som regeringen gjort i den senaste budgetpropositionen. Det var inte kommunalråden imponerade av och hade tyckt att det mest var av symbolisk karaktär och helt utan substantiellt värde.

"Hur ska vi göra?" undrade hon efter en stund, när hon hämtat andan och satt med en kaffekopp i handen. "Vi bor i ett stort och glest befolkat land. Större delen av befolkningen bor i storstadsregioner och vill uppenbarligen det. Vi kan ju inte tvinga folk ut på landsbygden. Ja, ursäkta mig", sa hon "det här är ju inte frågor jag ska belasta dig med. Det är bara det att jag på sätt och vis förstår dom, men vad ska vi göra åt det? Det verkar som om vi kan satsa hur mycket pengar som helst på vägar, bussar, bredband och annan infrastruktur, folk flyttar inte ut på landet i alla fall! Och sen måste det väl ändå finnas någon rimlig relation mellan vad som satsas på landsbygden och vad vi gör i städerna. Där finns det ju också gigantiska behov när det gäller våra välfärdsområden, när det gäller bostäder och inte minst åtgärder för unga, jobb till exempel."

"Det gör inget", sa han. "Jag behöver minsann lyssna på synpunkter om andra viktiga samhällsfrågor än bara om det jag själv sysslar med, och inte minst dina synpunkter är intressanta att lyssna på. Jag kände mig faktiskt riktigt upprymd efter samtalet med dig på konferensen. Jag går här för det mesta och skrotar och är upptagen med mitt och ägnar inte särskilt mycket tankar åt annat. Man blir minst sagt lite fackidiot." Han lutade sig tillbaka i stolen och visste inte riktigt vad han skulle säga. Han var glad åt att hon var där, kändes det som. Det ingav honom en behaglig känsla att möta hennes blick och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Kände att han inte fick dröja kvar för länge med blicken. Men den var svår att släppa, hon lutade sig framåt och sökte ögonkontakt med honom varje gång hon sa något och han gav upp försöken att titta på annat efter en stund.

"Jag tror inte jag orkar fördjupa mig i det jag hade tänkt diskutera med dig just nu. Det blev för tufft med kommunalråden. Måste skingra tankarna en stund", konstaterade hon efter en stund. "Ska du jobba länge idag", undrade hon.

"Nej, jag har inget inbokat mer idag", sa han, "men jobb finns det ju alltid".

"Skulle du kunna tänka dig att gå ut och äta någonstans ikväll, så kanske vi kunde diskutera det jag egentligen tänkt en stund då", frågade hon. "Om du kan alltså, och vill förstås, du kanske har annat inplanerat för kvällen? Jag menar, jag kan ju inte begära att du ställer in annat bara för att en politisk tjänsteman med lite udda dygnsrytm frågar om det. Du kanske ska gå på bio med din fru, eller....."

"Nej, jag har inget inbokat och....nej, förresten, det passar mig alldeles utmärkt", sa han. Jag har faktiskt sett fram emot att få träffa dig igen", dristade han sig att säga."Jag tycker det var mycket intressant att få tillfälle att prata om det ämne som nog tar det mesta av min vakna tid med någon som verkligen satt sig in i det. Jag kände mig både smickrad och imponerad av att en ung människa, som du, verkligen tycker att det här är spännande."

"Men det du skriver handlar ju om oss, vi som är unga. Hur vi ska bo och leva i framtiden. Och förresten, så gammal är väl inte du heller?", sa hon. Sen har du ju ett intresse för de sociala frågorna också, det märks ju tydligt. Hela staden ska vara till för alla. Dina tankar om hur vi kan bygga en stad som inte delar in människor i kategorier känns ytterst moderna, tycker jag", fortsatte hon. "Det är något vi borde ta till oss, ja inom partiet, menar jag. Men det, som sagt, ska jag inte plåga dig med."

"Det plågar mig inte alls", sa han. "Och förresten är väl det jag sysslar med i allra högsta grad politiskt, även om jag inte själv är politiker eller med i något parti. Så även om jag i mitt arbete försöker vara objektiv och inte ta politisk ställning har jag massor av värderingar i mig som naturligtvis påverkar mitt jobb också."

"Ja, så är det förstås", sa hon. "Jag är så glad att jag lyssnade på dig på Kommunförbundets konferens. Men ska vi säga att vi träffas senare. Kan det passa dig vid halv åtta? Jag ska bo på Stadshotellet. Behöver bara en snabb dusch och ryggläge en halvtimme. Jag var uppe så förbaskat tidigt i morse. Passar det dig om vi träffas där? Och du vet väl något trevligt ställe att äta på?"

"Det går bra för min del. Då hinner jag avsluta här sen kommer jag till hotellet halv åtta. Gillar du fisk", frågade han.

"Absolut", sa hon. "Jag kommer ner till receptionen då. Hej så länge, så ses vi om en stund"

"Hejdå".

Är man så där när man är ung, tänkte han. Han var femtio, men hon sa att han inte verkade gammal! Hur gammal kunde hon vara? Kanske trettio? Svårt att gissa. Han var lite brydd inför en måltid på tu man hand med en ung kvinna som uppenbarligen tycktes gilla hans sällskap. Annars kunde hon väl bara ha ringt. Eller skickat några frågor per mail. Det var så det brukade gå till om någon ville ha hans synpunkter eller råd i någon fråga. Men han skulle göra sitt bästa för att hon skulle få en trevlig kväll här i staden. Han tog telefonen och ringde Strandkrogen. Var det något de kunde där så var det fisk och skaldjur.

17.

"Misshandel med dödlig utgång.

35- årige Björn Moberg avled av de skador han fick efter den svåra misshandel han utsattes för natten till söndagen. Björn Moberg förefaller vara ännu ett offer för det oprovocerade våldet. Enligt vänner som han skilts från vid tvåtiden på natten till söndagen hade inget särskilt hänt under kvällen som kunde tänkas ge upphov till att han skulle utsättas för någons ogillande eller till och med svår misshandel.

"Björn var en riktigt hygglig kompis som alltid ställde upp för andra. Det är helt obegripligt att tänka sig att någon skulle bli förbannad på honom", säger den gode vännen Jaime Rodriguez, "det måste vara någon galning".

Polisens talesman Kenneth Martinsson uppger att man ännu inte funnit något som pekar på att Moberg varit inblandad i något bråk tidigare under kvällen. Sedan han skilts från sina vänner skulle han promenera hemåt, en sträcka på drygt 1,5 kilometer. Det var i Parkallén som Moberg hittades svårt skadad vid femtiden på söndagsmorgonen av ett tidningsbud, så svårt skadad att han alltså under söndagen avled av sina skador.

"Än så länge arbetar vi helt förutsättningslöst, säger Kenneth Martinsson. "Vi är mycket tacksamma för tips från allmänheten. Finns det någon eller några som passerat den aktuella platsen under natten till i söndags ber vi den eller dem ta kontakt med oss. Varje iakttagelse kan vara viktig, även om den inte verkar ha någon betydelse i sammanhanget."

Kurirens undersökning från så sent som april 2005, om otrygghet och oro, visar att invånarna i staden är oroliga när de vistas utomhus på kvällar och nätter. Många upplever att det är oroligt med ett omfattande fylleri, särskilt bland unga människor. En allmänt utbredd uppfattning är att staden mer eller mindre tas över av företrädesvis unga fredags- och lördagskvällar. Att det behövs fler poliser på gatorna och utanför krogar råder stor samstämmighet om i undersökningen. Kuriren har bett kommunstyrelsens ordförande Bengt Gudmarsson om en kommentar till det inträffade, men han har avböjt. När Kuriren tidigare i år redovisade sin undersökning om hur kommunens invånare upplever stadsmiljön kommenterade kommunstyrelsens ordförande den med att det var en undersökning med "hårt vinklade frågor" och att den var formulerad för att "nå ett visst syfte."  

Kuriren har nu beslutat att följa upp den tidigare undersökningen med en ny, där de tidigare frågorna kommer at kompletteras med frågor om hur man ser på kommunens ansvar för att offentliga miljöer ska upplevas som trygga och säkra.

Mattias Stenforss"

Han slog igen tidningen.

Det var alltså vad de fått ihop ännu. Det var duktiga pojkar som tagit hand om det här. Han bedömde risken som liten att polisen skulle hitta något att gå på. Der var ett riktigt beslut, kände han. Fan vet vad en glappkäft som Moberg kunde tuta i polisen, han hade redan varit där och pratat skit för många gånger. Det var oklart hur mycket han visste om Stjärnberg sedan tiden i Hemvärnet. Men det fanns inget utrymme för att ta några risker.

16.

Det var på en konferens våren 98 som han första gången mötte Matilda. Han var inbjuden som föreläsare på temat "Staden - historia och framtid". Det var en välbesökt konferens som Kommunförbundet stod som arrangör av. Säkert ett hundratal kommuner var representerade med både tjänstemän och politiker. Till och med departementet hade skickat en delegation och där var där hon fanns med, Matilda. Hon arbetade som politisk sakkunnig till ministern och var själv utbildad arkitekt, men hade via det socialdemokratiska studentförbundet kommit in i politiken.

Han anade att han själv skulle få många åhörare på sitt tema, det var nog bortåt tvåhundra i salongen när han talade. Redan som nyutbildad arkitekt och med intresse för stadsplanering hade han funderat mycket över hur städer och samhällen kunde utvecklas med sin historia. Rivningsraseriets sextiotal var förbi och även om det inte tog helt slut med det så väcktes ändå nya tankar om stadsplanering på sjuttiotalet. Intresset för historia ökade och därmed också intresset för bevarande av gamla miljöer, samtidigt som man ville ha moderna städer som främjande utveckling och tillväxt. Han hade genom sitt arbete i staden blivit ett aktat namn i hela landet när det gällde att kombinera bevarande med nytänkande och han var därför en ofta anlitad föredragshållare.

Att det efter hans föredrag kom fram några ur publiken som ville ställa lite kompletterande frågor eller få hans synpunkter i någon speciell fråga var inte konstigt, så brukade det bli. En ung kvinna dröjde sig kvar tills det att några personer fått sina funderingar kommenterade, hon steg fram och presenterade sig som Matilda Rosengren, politisk sakkunnig. Hon undrade om han hade utrymme för en stunds samtal i det ämne han talat om över en kopp kaffe. Eftersom han inte hade något mer inbokat just då tackade han ja och de gick till caféet.

Matilda visade sig vara mycket insatt i och intresserad av hans ämne. Hon hade dessutom tagit del av några av de rapporter han skrivit för Kommunförbundets räkning, vilket gjorde honom mycket glad. Vid fler tillfällen än ett hade han funderat för vem han egentligen skrev och undrat hur många som egentligen läste hans rapporter. Nu visade det sig att ung politisk sakkunnig till ministern hade ägnat hans skrifter stort intresse. Det kändes mycket bra, han kände sig rent av smickrad.

De samtalade en stund på caféet om det han tagit upp i sitt föredrag. Hon var dessutom intresserad av lite fördjupade synpunkter på en av hans skrifter. Efter en stund kände han sig upprymd, glad, på ett sätt som han inte känt sedan Gunnel dog. Vardagen hade han klarat hyfsat tyckte han nog, men utan att känna sig riktigt tillfreds. Han hade med tiden blivit inställd på att den livsglädje han en gång känt inte skulle komma tillbaka. Det fanns en saknad, en tomhet, som ständigt gjorde sig påmind och som blivit en del av hans vardag utan att han för den skull alltid hade Gunnel i huvudet.

Han hade pratat med många sympatiska och kloka personer med ett stort engagemang i sitt arbete, men samtalet mede Matilda väckte tankar och känslor som han tagit för givna var borta för alltid.

Han kom på sig med att efter en stunds samtal bara bli sittande och betrakta Matilda där hon satt, med glasögon som kasat ner lite på näsan, med fingrar som lekte med en hårslinga, lite framåtlutad över bordet och med en blick som fångade hans samtidigt som hon formulerade en fundering kring det ämne som lett till att de nu satt mitt emot varandra över en kopp kaffe.

Han försökte omedelbart intala sig själv att det nu enbart handlade om ett gemensamt professionellt intresse. Han var glad om det han sysslade med väckte intresse på departementsnivå och att det på ett eller annat sätt kunde bidra till en stadsutveckling som var bra för de människor som bebodde en stad.

Den stunds samtal de hade tog naturligtvis slut. Själv skulle han delta i en panel på det sista eftermiddagspasset och Matilda Rosengren skulle lämna konferensen och återvända till departementet. De tackade varandra för ett trevligt samtal. Matilda undrade om hon fick återkomma om hon hade ytterligare funderingar kring de här frågorna. Givetvis, sa han. Här, ta mitt kort. Kan jag på något sätt bidra så gör jag det självfallet mycket gärna. Han kände sig som en jävla byråkrat när han uttryckte sitt tack över ett samtal som väckt en känsla som nästan fick honom att rodna.

Hon log, gav honom en lätt kram och gick.

Kan ett samtal vara som det här, tänkte han efteråt.

Det skulle visa sig bli fler samtal dem emellan.

"Dansa Matilda", tänkte han med värme.

Och förtvivlan.

15.

Det var den 16 augusti 2005.

Det var på dagen trettio år sen han och Gunnel hade gift sig en augustilördag.  Det var en borgerlig vigsel i stadshuset och de hade bjudit in Gunnels föräldrar och syster, hans mamma och hans bror och syster och ett tjugotal vänner till den enkla ceremonin. Efteråt hade några av vännerna ordnat en liten fest i den tidens anda. Bröllopssången framför andra var "Bandiera Rossa", vilken vännerna välkomnande hade klämt i med när Gunnel och han anlänt till festen. Gunnels och hans föräldrar hade väl sett lite undrande ut inför detta, men hade funnit sig och verkat trivas tillsammans med vännerna.

Han mindes den här dagen med värme. Han mindes bröllopsfesten och ägnade en stunds tankar åt dem som var med. Vilken tid det var! Vilka vänner och så förbaskat mycket roligt de hade tillsammans under några år på sjuttiotalet. Det var genom det politiska engagemanget de träffades och lärde känna varandra. Det var i ändlösa diskussioner om USA:s krig i Vietnam, Sverige som en del av imperialismen, den kinesiska revolutionens betydelse för den socialistiska kampen i hela världen och kuppen i Chile som de formulerade sin politiska övertygelse.Men allt det där tog slut. Inte plötsligt, men sakta under ett par år i slutet på sjuttiotalet.   Vad han visste var det väl bara Ulla Göransson som fortfarande var politiskt aktiv. Hon gick så småningom med i socialdemokraterna och blev med tiden landstingsråd i Värmland. Han såg mest hennes namn i en eller annan tidningsrubrik, men visste egentligen inte något om henne eller något om hennes uppfattning i tidens svåra frågor. Alla andra hade för länge sen slutat med politiska aktiviteter.

Vart försvann allt? kunde han tänka. Vart försvann allt det vi kämpade för? Flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning, politiska möten, demonstrationer. De la ner hur mycket jobb som helst på det här. Sen tog det bara slut. Visst, Gunnel och han hade sina ideal kvar, det var alldeles klart. Vart de hörde hemma var det aldrig någon tvekan om. Men det blev annat som gick före. Arbete, barn och familj.

Han kunde knappast klandra de andra för att de slutat med politiken och kastat sig in i olika karriärer. Han hade själv gjort precis samma sak. Ett par år efter det han var klar med arkitektutbildningen hade han fått en tjänst på Stadsbyggnadskontoret i staden och där hade han blivit kvar. Ungefär samtidigt var Gunnel klar med sin utbildning till bibliotekarie. Hon fick ta sig fram på vikariat några år innan hon fick ett fast arbete på stadsbiblioteket.

Och när det gällde arbetet såg han det som att det var viktigt att vara trovärdig, inte profilera sig i onödan. Han skulle vara en tjänsteman de kunde lita på, inte en som profilerade sina egna uppfattningar i känsliga frågor som kunde väcka oro i de politiska leden. Han föreställde sig att hans socialistiska uppfattning ändå skulle få ett genomslag i det jobb han gjorde för att skapa en stad som var bra att bo och arbeta i. Om han lyckats med det var han definitivt mer tveksam till. Det blev inte enklare när han sedan blev chef på planeringsavdelningen och ännu senare när han fick tjänsten som stadsarkitekt. Han fick lära sig att balansera mellan de politiska viljorna. Det vägde i regel ganska jämnt mellan blocken och majoriteterna brukade skifta. Hans uppdrag blev snarare att med diplomatisk finess lotsa förslag till beslut utan att ärendena blev allt för söndertrasade av egensinniga politiska infall.

Men nu var det den 16 augusti 2005, en tisdag, och han hade just börjat arbeta igen efter semestern.

Han tände ett ljus.

Han tänkte på Gunnel.

Han satt vi köksbordet och mindes.

14.

"Robin var svårpratad den här gången", berättade Lena på nästa cellmöte. "Fick inte något ur honom fast vi fick ta i ordentligt. Något skumt är det."

"Ja, något är det uppenbarligen, som letat sig ner även till våra egna små nassesvin, som gjort dom lite nervösa", sa Olle. "Robin verkade nästan mer rädd för att avslöja något än för vad vi gjorde med honom."

"Det är ju fan att man ska behöva ta i så här", sa Alex.

"Blev det mycket blod?", undrade Linus.

Han fick nickande svar.

"Ja, vi vet ju vad som gäller", fortsatte Linus. "Det här kriget måste vi ta. Ingen annan gör det."

"Skit i det nu", sa Olle. "Katarina, hittade du något konstigt i sfären runt honom med banktransaktioner eller annan korrespondens?"

"Jag tror det", sa Katarina. "Lite utöver det vanliga har det varit under några månader. Inte som Stjärnberg direkt har varit inblandad i, men det har varit en viss korrespondens, kan man kanske säga, mellan dom konton som Turesson disponerar och en bank i södra Italien och sen ett par konton på Jersey. Netto ligger Turesson på plus cirka trekommatvå miljoner. Det kan ju vara det vanliga bidraget från högkvarteret, men det är i alla fall lite mer än vad det brukar vara. Sen landade enkommatre miljoner hos Turesson dagen efter avrättningen av Stjärnberg och tvåkommafem försvann till Jersey bara en kvart efteråt. Det där som hänt innan är svårbegripligt, men de krånglar ju alltid till det med sina pengaförflyttningar. Undrar vem dom egentligen lurar med det?"

"Det ser ju onekligen ut som en betalning", sa Åsa, "först ett förskott och sen en slutbetalning och sen över med hela rasket till Jersey. Var det ett av deras vanliga konton på Jersey, Katarina?"

"Nä, det var ett nytt jag inte sett förut. Det talar väl för att det inte är något av deras egna utan, ja, ett konto för en extern betalning av något, någon tjänst, ett mord till exempel."

"Det som är lite märklite märkligt är att högkvarteret lägger sig i något som händer här, att de lägger sig i våra svenska nasseaffärer", sa Martin."Det har vi väl knappast sett förut? Inte vad jag vet i alla fall. Vad är det som är så stort att gubbarna i Italien och Frankrike lägger sig i det här?"

"Jag försöker ju följa rörelsen internationellt", sa Linus, "jag läser nog det mesta som går att hitta på nätet, både sådant som ska publiceras och en del intern kommunikation. De blir utan tvekan mer och mer organiserade, mer sampratade, mer planerande. De tyska nassarna samarbetar till exempel bra med de italienska fascisterna nu. Så har det ju inte alltid varit. Men italienarna är lite i smöret nu. Dom sitter ju för fan till och med i regeringen. Det ger dom lite pondus internationellt."

"Det kan ju vara så att kammen växer på italienarna", fortsatte Åsa, "vill visa vem som bestämmer. En eller annan avrättning har de inte dragit sig för förr heller, för att markera."

"Lite märkligt är det att tyskarna accepterar det här", sa Linus, "och fransmännen. När det gäller går de alltid sina egna vägar."

"Det man kan säga om Stjärnberg", sa Olle "är att han var klart tyskorienterad. En tvättäkta tysksinnad nationalsocialist! Tror aldrig han ätit spagetti precis."

"Katarina, vill du skriva ihop en rapport och skicka till centrala, med lite av vårt resonemang om det här"? fortsatte Olle. "Vi kan väl gräva vidare med inriktning på att det hänt något internationellt. Jag tror att det är bra om vi kan hjälpa Linus med att hålla koll på deras korrespondens, både den interna och propagandan. Även om Robin verkade skraj så tror jag ärligt talat inte det finns mycket att hämta hos honom och hans nationella kamrater här. Dom vet kanske något om Stjärnberg, någon kan ha fått nys om något, men så mycket mer är det rimligen inte än att de möjligen kände till att han på något sätt var knuten till rörelsen".

"Ska vi ändå inte känna på någon mer av dom", undrade Lena. "Robin var skraj men kunde knipa käft den här gången. Jag undrar om det inte skulle vara värt att göra ett försök med Adam Svedberg. Han håller sig ofta i bakgrunden, men jag har fått känslan av att han är en av dom med lite hjärna. Tror inte han är så van vid lite hårdare tag."

"Jo, visst det är helt OK för min del", sa Linus. De andra nickande också instämmande. "Men kan vi inte börja med ett lägenhetsbesök när han inte är hemma. Smula sönder allt som går att smula sönder. Det kan vara väl så skrämmande för en liten helyllegosse som Svedberg. Sen ställer vi en enkel fråga efteråt. Nappar han inte på det så får vi ta i lite hårdare."

13.

Björn Moberg ville inte säga något mer nu, tyckte redan han glappat för mycket. Han kunde haft vett att redan första gången ligga lite lågt med sina åsikter om Philip Stjärnberg. Och nu hade polisen sökt upp honom igen. Han hade undrat vad de ville honom igen, blev skum på det, men hon som ringde, samma som förhörde honom första gången, hade varit envis och påstått att det bara var rutin och vanligt att man hörde folk flera gånger. Om det var något man kanske missat, sa hon, eller inte tänkt på.

Det blev ett jävla tjat om varför han slutat i Hemvärnet. Dum som han var hade han första gången brett på rätt bra om att Philip Stjärnberg var en ganska så otrevlig människa. Men, va fan, det blev lite uppskruvat precis när det kommit ut att han blivit mördad. Han blev liksom fångad av den allmänna uppståndelse som blev i tidningar och TV och allt snack runt omkring. Det var lätt att häva ur sig när han blev kallad till förhör, eller förhör var det väl egentligen inte, samtal kallade de det, vad det nu var för skillnad.

Allt han sagt var i och för sig hans ärliga och uppriktiga mening. Philip Stjärnberg var en riktigt otrevlig jävel. Han kom på det så småningom.

Själv hade han sökt sig till FBU redan i tonåren. Tyckte det var roligt och spännande med vapen, uniform och övningar. Flera av hans kompisar var också med, men de flesta hade slutat efter hand. På något sätt blev det naturligt för hans del att gå med i Hemvärnet. Det kändes rätt att vara med i en organisation som skulle skydda Sverige om det hettade till. Dessutom hade han som yngre haft någon luddig föreställning om att Hemvärnet kunde mobiliseras för att hålla Sverige svenskt. Snacket gick ofta så när de träffades. Det svenska skulle skyddas mot svartskallar och där skulle Hemvärnet av någon anledning spela en viktig roll. På vilket sätt kunde han inte som 16- åring riktigt förstå, men det lät bra och de var rörande överens, han och de andra, i sin något grumliga och naiva analys. De äldre befälen protesterade aldrig mot de här resonemangen utan tyckte mest att det var gott gry i pojkarna. Sådana skulle det behövas fler av var det fler än en av dem som uttryckte.

Björn Moberg var bekymrad. Han hade slutat i Hemvärnet för mer än två år sedan, men tydligen fanns han med i deras medlemsregister ännu. Annars hade väl polisen knappast kunnat hitta honom? Kunde någon av de andra sagt något? Han träffade knappast någon av dem numera. Det var väl bara Pelle P som han växlade några ord med ibland. Han tillhörde knappast någon av hans närmare vänner, men han var ändå den han haft störst utbyte av att prata med när han fortfarande var med.

Det var lätt att ryckas med, då i början på 90- talet. Det var nya tongångar då när Ny Demokrati syntes överallt och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson åkte omkring och staplade sina tombackar och pratade om "drag under galoscherna",  hotet från massinvandringen och en av dem, Viveka Franzén, eller vad hon nu hette, varnade för, med darr på stämman, att våra svenska barn snart skulle bli tvingade att vända sig knäböjande mot Mecka. Hur i helvete kunde han låta sig fångas av den dyngan! Men snacket gick ju så. Lasermannen tog saken i egna händer och började skjuta av svartskallar på egen hand. Herregud! tänkte han, inte konstigt vart han fick sin inspiration ifrån. En minnesbild dök upp: Ett inslag på något TV- program från ett stormöte i Kimstad, i Östergötland, där en högljudd och gapig man gick till storms mot planerna på en flyktingförläggning i byn. Då hade han applåderat, nu kände han enbart vämjelse över sådana yttringar. Men det tog inte slut med Ny Demokrati, nu var det Sverigedemokraterna. Värre än Bert Karlsson och kompani på det viset att de verkade bättre organiserade, tänkte han. Mer kalla, beräknande, typer. Riktigt otrevligt kan det bli om de får fram någon ledare som kan charma folk.

För hans del vände det när han lärt känna Tien. Han mindes tydligt när hans bror berättade för honom att han träffat en kvinna i Thailand, när han var på semester, som skulle flytta till honom i Sverige. Först hade han undrat hur brodern kunde vara så in i helvete dum att han tog hit någon från Thailand. Vi hade väl nog med arbetslösa svartskallar som levde på bidrog ändå, sa han till honom upprört, och så gick han. Han var riktigt förbannad på sin bror Tony, som han annars alltid kom bra överens med. Det skiljde bara ett år mellan dem och de hade haft mycket roligt ihop som barn och umgicks en hel del som vuxna också. Tony var den äldre av dem och kanske lite av storebror ändå. Det här var inte vad han väntat sig av honom.

Sen träffade han inte Tony på säkert ett halvår, ville inte ha något med honom att göra och ville inte träff Tien, som han tagit hit. Men hur det var gick det inte att hålla sig undan och lite nyfiken på henne var han också. Söndagsmiddagar hos morsan hade han tackat nej till sen tillskottet från Thailand kommit, men en söndag tänkte han att va fan! Hon ska ju inte få hindra mig från att äta morsans kalvstek. Och på den vägen var det. Han upptäckte snabbt att Tien var en oerhört rar och trevlig kvinna. Hon lärde sig språket ganska snabbt, gick på Komvux och utbildade sig till barnsköterska. Hon hann jobba något år innan hon själv fick barn. Han var numera en mycket stolt och glad farbror till Oskar, fyra, och Tilde, två år.

Han undrade för sig själv hur han kunnat vara så inskränkt och korkad tidigare. Lär man bara känna människor, tänkte han, så är ju de flesta rätt hyggliga ändå. Vi är egentligen jävligt lika, var hans slutsats sen han kommit över det synsätt han levt med sen tonåren.

Och det var där det skar sig till slut. Med Hemvärnet och Stjärnberg. Efter vad som han uppfattat som ett rätt stillsamt meningsutbyte om invandring och flyktingmottagande hade Stjärnberg kommit fram till honom, beordrat givakt, och med all tydlighet gjort klart för honom att Sverige var för svenskarna; inte för vare sig svartingar, gulingar eller araber. Han blev fullständigt tagen på sängen av den häftiga reaktionen. Visst frodades det lite smygrasism, det hade det alltid gjort så länge han varit med, men det här var något helt annat. Det var ren och skär och öppen rasism. Han gick därifrån och kom aldrig tillbaka. Han lämnade in uniform och vapen dagen därpå och så var det ett avslutat kapitel för hans del. Det kändes konstigt efter att ändå ha varit med rätt många år. Men det fanns gränser. Det att han lärt känna Tien hade förflyttat hans gränser. Ingen av de andra hade reagerat på Stjärnbergs utbrott, det tyckte han var det mest underliga.

Han ville ändå inte säga mer till polisen än vad han redan sagt. Att Stjärnberg var en otrevlig människa som gillade att ge order. Det blev för mycket bara, därför hade han slutat. Det var vad han sa till kriminalassistenten Lisa Danielsson den här gången också. Han ville inte bli inblandad mer än han redan blivit.

12.

Tre veckor senare.

"Vi kommer ingen vart med det här." Eva Bengtsson tittade på de andra. "Det är ju rent åt helvete. Inga spår. Inga ledtrådar. Ingenting! Varför hittar vi ingenting?"

Rune Sjögren och Lisa Danielsson tittade uppgivet på henne.

"Vi har", sa Lisa Danielsson, "inte hittat något i den tekniska undersökningen. Bara en jävla massa aska och förkolnade rester av hus och inredning. Det här är ett proffsjobb. Än så länge har vi pratat om ett inbrott som gick snett och hittills har väl media, som jag uppfattat det, köpt den beskrivningen. Men det håller inte längre. Det finns väl ingen normalt funtad person som kan tro på det."

"Rune, vad säger dom på säk? Har du fått något ut av dom?" Bengtsson igen. "Dom kan väl åtminstone hjälpa oss med lite teorier."

"Vet i fan vad dom kan göra!", sa Rune. "Särskilt hjälpsamma har dom aldrig varit. Jag tog upp det med Asplund redan några dagar efter. Han lyssnade och hummade som vanligt, men särskilt mycket mer brukar man inte få ur honom. Jag stövlade in till honom i måndags och väckte honom tydligen i hans middagslur, så det blev förmodligen inte bättre av det. Inte ett skit kommer över den mannens läppar. Jag ger mig fan på att dom jobbar med det här också."

"Och några maffiakopplingar finns det inga spår efter heller", fortsatte Bengtsson. "Det finns absolut ingenting som pekar på att Stjärnberg haft några sådana kontakter. Av det vi fått fram om honom så skulle han väl han snarare vara en sådan som med sin hemvärnstrupp knallade in till någon kung och så att säga tog saken i egna händer för att skipa rättvisa. Var det inte så du sa när du pratat med hemvärnsgubbarna, Lisa?"

"Ja, är det något vi fått bekräftat så är det att han nog var en ganska osympatisk person om man kom på kant med honom. Man får nästan intryck att han drev det här löjliga hemvärnet som en lite privat armé. Det var väl ungefär så, vad hette han... Björn Moberg sa när vi hörde honom. Moberg var ju förbannad på honom, det var därför han slutade, men dom andra hemvärnskamraterna hade ju bara goda ord att säga om denne gedigne soldat Stjärnberg."

"Kanske finns mer att rota i där", sa Rune Sjögren. "Mig ger sådana här brödraskap alltid kalla kårar. Det är något obehagligt med det här mekaniska hyllandet av diverse storheter, även om det i det här fallet bara är en storhet i det lokala hemvärnet. Kan du inte ta ett varv till med Moberg, Lisa? Han kanske inte har sagt allt ännu."

"Jo, visst kan jag göra det", sa Lisa Danielsson.

"Men", suckade Eva Bengtsson, "vi får samla trupperna och summera vad vi har. Jag vill ha hela gruppen på mitt rum klockan tre i eftermiddag. Kan du fixa det, Rune. Hör med Per Samuelsson också. Det är bra om vi har en tekniker med. Vi måste vändra och vrida på det lilla material vi har en gång till. Det måste ändå finnas något att gå på."

"Får jag fatt på Björn Moberg redan nu hinner jag kanske prata med honom tills vi träffas i eftermiddag. Han får prestera lite bättre om varför han kom på kant med Stjärnberg. Han måste ha ett betydligt bättre svar på det än någon slags allmän ovilja mot honom från Stjärnbergs sida."

"Jag kallar ihop gruppen", sa Rune. "Ska prata med allihop och be dom förbereda var sin dragning om vad vi har. Jag hör med Asplund också. Det är kanske inte värt besväret, men fråga går ju. Jag är hundra på att det ligger något helt annat än något vanligt jävla inbrott, hämndmotiv, släktdrama, utpressning eller vad det nu än är vi brukar hitta. Det var en iskall avrättning, inget annat."

"Håller med dig Rune. Det här skiljer sig från det vanliga", avslutade Eva Bengtsson. "Vi behöver verkligen något att jobba vidare med när vi summerat i eftermiddag."

Eva Bengtsson blev kvar i stolen vid sitt skrivbord när de andra två lämnat rummet. Vad fan handlade det här om? En avrättning påminnande om något slags maffiamord. Vem var egentligen Philip Stjärnberg? Vi vet egentligen inte ett förbannat dyft om honom, tänkte hon. Levde flott men inte överdådigt. Hade inget behov av att synas. Tillbakadragen. Och så detta engagemang i hemvärnet, det enda han tydligen visat något intresse för, utom möjligen för sitt företag som verkade vitt helt igenom. Möbelimport. En omsättning som nog gått att leva på, men inget som gjort honom till miljonär precis. Var det verkligen hela sanningen, undrade Eva Bengtsson där hon satt vid sitt skrivbord. Ska prata med hans revisor igen. Räkenskaperna var OK, det hade eko rett ut, men det kunde ju finnas annat som dom missat.

11.

Det hade blivit en fin helg med Pia och hennes familj. De tjugotvå milen dit kändes för all del långa och tröttsamma, men resan hem gick desto lättare. Två dagars samvaro med ett tvåårigt barnbarn var utan tvekan hälsosamt för själen. Han var glad att han ändå bestämt sig för att hälsa på.

Nästan lite vårvarmt var det och Edit på ett strålande humör. Något som lät som morfar kom över hennes läppar och hon skrattade gott när hon satt i hans knä och han småpratade med henne och killade henne i magen.

"Tänk vad hon är lik dig, Pia!", hade han sagt.

Han blev varm inombords och gladdes åt att de tycktes ha det bra ihop, Pia och Peter.

"Pappa, tänker du fortfarande mycket på mamma?", undrade Pia försiktigt när Peter skötte nattningsproceduren med Edit och de satt själva en stund. "Jag tycker du verkar mer hängig än jag sett dig på länge."

"Pia, jag vet att du bekymrar dig för mig, men du behöver inte göra det. Jag har det bra. Jag trivs fortfarande bra med jobbet, jag har förbaskat duktiga och dessutom trevliga medarbetare. Och sen har jag två barn som jag är väldigt stolt över.  Och Edit, vilken fin liten tös ni har! Vad kan jag mer begära?"

"Det är bara det att du har pratat mer om mamma än vad du gjort på flera år, när vi har pratats vid i telefon den sista tiden. Och, jag menar det är klart att du får tänka på mamma, och prata om henne också, det är klart du ska det, missförstå mig inte nu, men jag tycker du låter mer ledsen när du pratar om henne. Du vet att du kan prata med mig om det är något."

Han satt tyst en stund.

"Pia", sa han, "Jag önskar att mamma fått se dig med familj och barn, en liten ny fantastisk människa som heter Edit. Jag önskar att hon fått träffa Peter, som är så sympatisk och trevlig. Jag förstår att du tycker om honom. Det kan göra mig lite dyster när jag tänker på vad hon inte fick uppleva, men innerst inne är jag ju väldigt glad för din skull."

"Ja, det är klart, jag önskar också att mamma levde . Jag kan sakna henne så det värker i mig ibland. Men jag tror ändå jag lärt mig att leva utan henne. Jag blir glad när jag tänker på henne." Pia såg på honom. "Snälla, du kan väl lova att du hör av dig till mig om du vill prata. Bara prata. Jag tror man kan behöva det ibland."

"Jo, jag vet att jag kan prata med dig, men jag tycker inte det känns rätt att tynga dig med mina bekymmer."

Pia såg fundersam ut där hon satt, snett emot honom, i en fåtölj. Fast han försäkrade att han klarade sig bra och hade det bra på alla sätt, såg han tvivlet i hennes ögon. Han skakade det av sig, Peter kom när Edit somnat och de pratade om annat. Hans gemensamma intresse med Peter, om historia, innebar oftast stimulerande och trevliga samtal. Peter arbetade som historielärare på en gymnasieskola sedan något år sen han blev färdig med sin utbildning. Han tyckte att ungdomarna han mötte var kunniga och intresserade av hans ämne. Själv hade han, tack vare en engagerad lärare i gymnasiet, blivit intresserad av historia, ett intresse som bland annat lett till att han skaffat sig stora kunskaper om hemstadens historia, med dess rötter i 1200- talet.

Känslan från vistelsen hos Pia dröjde sig kvar tills sent på söndagskvällen. Han var hemma vid femtiden och kände sig avslappnad och i harmoni med sig själv. Efter en enkel kvällsmat började han fundera på den kommande veckan. En känsla av olust smög sig på. Måndagsmorgon skulle börja med ett möte med kommunstyrelsens presidium, Bengt Gudmarsson och Stig Lindström. Det var ett möte han inte såg fram emot. Från Gudmarsson förväntade han sig inget positivt och Lindström var tyvärr alldeles för vek för att ha något att sätta emot. Gudmarsson hade begärt att han skulle ge dem i presidiet en utförlig redovisning av kontorets förslag när det gällde det nya handelsområdet. Han visste vad som väntade; en domderande Gudmarsson om byråkratisk klåfingrighet och att kommunen inte ska lägga sig i detaljer som näringslivet sköter bäst själv. Lindström var bara med som ett slags alibi och han förväntade sig ingen tyngre argumentation från honom. Han hade ett närmast obefintligt intresse för estetik och att han brydde sig särskilt mycket om utformningen av ett nytt handelsområde var inte att vänta.

Han undrade själv med en suck vart alla kulturintresserade socialdemokrater tagit vägen. "Kulturen åt folket", var slagordet en gång. Undrar vad Lindström tycker om det, tänkte han när söndagskvällen gick mot natt, en dag i slutet av april 2005.

Och Gunnel återkom till honom när han lagt sig. Jag måste släppa det här, tänkte han, det går inte längre. Jag blir så förbannat trött.

10.

Morgnarna gick bra, det var först framåt dagen som det blev segt. Inga problem med att äta frukost, komma igång. Och promenaden till arbetet var som vanligt dagens bästa stund. Det var då han kände sig som allra bäst. Ingen oro, ingen ångest. Det var då, på morgonen, han kände att han kommit över Gunnels död. Det var då han tänkte att livet gick vidare. Det var då han tog trapporna med lätta steg.

Väl på arbetet bar han sin roll. De runt om uppfattade honom som trygg, lugn och klok. Han var en omtyckt chef. En man kunde prata med, en man inte fick en utskällning av om man missat något i ett ärende. Flera av dem hade varit med under tiden när hans Gunnel tynade bort och dog. De var glada för hans skull att han orkat gå vidare. De som börjat senare hade inga förutfattade meningar om något. De såg honom som den han syntes vara.

Han var respekterad av politikerna. Han var kunnig och en som de litade på. Det hade i alla fall varit så. Han gav aldrig uttryck för några egna politiska uppfattningar. Var angelägen om att vara trovärdig i alla läger. Socialist var han ännu, men hans aktiva period i den nya vänstern tog slut med 70- talet, då för övrigt den nya vänster som han och många andra hoppats så mycket på, dog. Han röstade mest på socialdemokraterna, men hade svårt för alla apparatmänniskor. Saknade engagemanget, glöden och viljan att förändra. De var i regel dugliga förvaltare, de gillade utan tvekan det offentliga. Men det var andefattigt och utan nytänkande. Han undrade många gånger vart det skulle bära hän med den demokrati han högaktade och kände så stor sympati för.

Stegen hem var inte lika lätta. Inte för att arbetet tröttat honom. Nej, allt eftersom en dag gick ökade tvivlen om hans egen själsstyrka. Under flera år hade han ändå känt sig stabil och hyfsat trygg med sig själv. Men av någon anledning hade tvivlet börjat gnaga igen. Han förstod inte varför. Tröttheten var tillbaka. Oron och ångesten smög sig på igen.

Pia och Olle hade det bra, de klarade sig bra i livet. Pia med sin Peter, som hon träffat för några år sen. Morfar blev han och glad var han så tårarna rann när lilla Edit föddes. Två år var hon nu. Synd bara att de inte bodde lite närmare. Det blev till att träffas över ett eller annat veckoslut. Han drog på det, ville inte tränga sig på, fast Pia sa att han var välkommen så ofta han bara ville. Det var trots allt enklare för honom att åka dit än för dem att besöka honom. Och nog ville han åka dit så det värkte i honom, men avstod ändå och nöjde sig med ett telefonsamtal istället. Han tyckte att han utnyttjat Pia tillräckligt och önskade bara att hon skulle få leva sitt eget liv med sin familj utan att han på något skulle stå i vägen för det. Han hade antytt det här för Pia vid något tillfälle, som försäkrat att han aldrig var i vägen och att både hon och Peter uppskattade honom väldigt mycket och gladdes över hans besök. Och nu när Edit fanns ville de verkligen att hon skulle få träffa sin morfar så ofta som möjligt.

Och ändå drog han på det.

Olle bodde i staden och de pratades vid ganska ofta. Han var konstant bekymrad för honom. Hade aldrig kommit över det svek han tyckte han utsatt honom för under de svåra åren. Visst, han hade sett att Olle klarade sig bra genom skolåren och vidare med studierna på universitet. Sen ville han fortsätta med forskning efter avklarad examen, men dit var det något år kvar. Han tänkte på Olle som liten, glad och spontan. Nu såg han den korrekte, lite stele, unge mannen, som sällan uttryckte några känslor. Om han hade något kvinnligt umgänge visste han inte något om och fråga om det ville han under inga omständigheter göra. Nu för tiden visste han väldigt lite om Olle och hans liv, fastän han berättade om det han höll på med och tycktes brinna för.

Han hade bara sett Olle riktigt upprörd en gång, som han kunde minnas, och det var för flera år sedan när han gick på gymnasiet. På skolan hade några rasister satt upp klistermärken och affischer med slagord mot "massinvandringens" påstådda avigsidor. Han mindes att han blivit glad och stolt över Olles upprördhet och tänkte att det de pratat om hemma kanske ändå satt lite avtryck. Vad han visste hade aldrig Olle varit med och aktiv i någon politisk organisation.

Är du ensam, Olle, med ditt liv och dina tankar, frågade han sig många gånger.

Kvällarna var så förbannat långsamma.

Under några år hade han varit aktiv i Stadshistoriska föreningen. Han var en efterfrågad föredragshållare och kände stadens historia som få andra. Till en början hade det roat honom, det blev nästan som en del i terapin efter det att Gunnel var borta. Men sen, efter ett par år, slocknade engagemanget. Han tyckte inte han hade något mer att tillföra. Han brukade skriva några artiklar till årsskrifterna, men året innan hade det varit segt att få ihop det han utlovat.

Han hade börjat gå på teater igen, när han känt sig redo att börja det nya livet utan Gunnel. Teater hade varit deras stora gemensamma intresse. Men det blev inte detsamma. Småpratet efter om trovärdighet, skådespelarprestationer och dialog var borta för alltid och utan det blev det bara en halv upplevelse. Han slutade gå. Det blev bara tomhet. Frågor utan svar.

Telefonen ringde. Han tittade på klockan. Den var kvart i tio.

"Gunnarsson"

"Hej, det är Pia. Hur har du det?"

"Jo, det är bra, lite trött bara. Det är mycket på jobbet nu."

"Vi ville bara höra om du inte kan komma hit i helgen. Det ska bli fint väder, nästan lite vår, hörde jag på Aktuellt. Vi tänkte göra en liten utflykt till Storängen, du vet den där gården där de har getter, kaniner och lite andra smådjur. Edit gillar nog det, hon har inte varit där förut, och sen blir hon jätteglad om du kommer. Och vi också för den delen."

"Jag kommer gärna, det vet du, men jag vet inte om jag hinner. Behöver jobba lite i helgen. Du vet, vi har otåliga politiker som vill ha allt på bordet helst i förrgår. Sen måste jag börja med trädgården innan våren brakar lös på allvar. Det ser för bedrövligt ut, rent ut sagt."

"Men pappa, du kan inte bara arbeta. Du måste koppla av lite också. Du behöver komma bort lite från vardagen. Både Peter och jag tycker att det är så roligt när du kommer."

"Ja, ja, jag ska fundera på det. Jag kan väl höra av mig imorgon kväll så får vi se vad jag hunnit med till dess."

"Gör det, pappa. Och vi vill att du kommer hit! Och Edit vill!"

"Bra, då säger vi det. Jag ringer imorgon kväll. Hejdå och hälsa Peter. Och Edit förstås, men hon sover väl nu?"

"Ja, hon sover nu, men hon får en kram från dig imorgon bitti. Hejdå pappa."

Att det skulle kännas så förbannat tomt.

Håglöst.

Han fick nog ta sig samman och köra till Pia i helgen ändå.

9.

Sent.

"Hur i helvete kunde du vara så jävla dum att du skickade ett mail? Och dessutom till fel adress."

"Jag fick ju inte tag på dig. Jag hade försökt att få tag i dig flera dagar. Du svarade inte på telefon och du har förbjudit mig att söka dig hemma. "

"Du ska inte söka mig på vare sig telefon eller skicka mail. Du vet precis hur du ska ta kontakt."

"Jo, visst vet jag det, men det blev akut. Gubben sprang själv. Men nu löste det sig i alla fall."

"Ja, men dina jävla klanterier gjorde att vi fick vänta några månader med allt vad det kunde inneburit. Nu kunde kamraterna i Stockholm lugna ner honom ett tag, men fan vet när han skulle börja leka på egen hand igen."

"Men lugna ner dig nu. Det rullar på igen. Ingen skada skedd."

"Jag bara undrar om den där jävla kommunistarkitekten har fattat något. Tycker att han har glott lite konstigt på mig den sista tiden."

"Vill du att jag ska känna på honom?"

"Nej, för helvete. Jag ska fundera. Vill helst vara helt förvissad om att han inte begripit något."

"Visst, men säg bara till om du behöver någon hjälp. Du vet att vi har kompetenta pojkar som längtar efter att få göra nytta."

"Kompetenta! Jo, du. En del nytta kan de säkert göra, men det är aphjärnor som går på ordergivning, det räcker inte med dom, det räcker inte med att skrämma skiten ur folk. Vi behöver folk av lite annan kaliber också. Och dom saknar vi ännu. Förresten kan vi inte hantera sådant här själva. Ska något göras här måste vi hämta folk till det utifrån. Det får inte finnas något som kan knyta mig till skitgörat här. Ingen jävla låtsasagent ska kunna rota fram något om mig."

8.

Att han skulle bli så förbannat trött!

Den hade kommit tillbaka igen, tröttheten. Samma trötthet som han levt med de första åren efter Gunnels död. Den trötthet som kom sig av att han det året Gunnel var sjuk var helt upptagen av hennes kamp för livet.

Sjukdomen bröt ner snabbt. Livet blev smalt, så koncentrerat bara på att överleva. Levde han själv det året? Hur överlevde Pia och Olle? Visst, de levde vidare, men hur? För Pia blev det några års helvete. Men hon återkom till något som liknade henne som hon var innan. Såren i själen fanns förvisso, men de hade förmodligen ändå läkt på ett vettigt sätt, tänkte han. Han blev så glad, lycklig, när han upptäckte att han vågade tro på att Pia var tillbaka. Hon hade varit en god samtalare när hon äntligen var hemma igen. Hon hade behov att prata och han hade ett intensivt behov av att öppna alla kanaler, få ur sig alla känslor, tankar och om sin oförmåga att ta hand om sina barn när deras mor var sjuk. Det var kanske inte riktigt rätt mot henne, men hon tycktes stark och hon lyssnade.

För Olle blev livet annorlunda än vad det hade blivit om Gunnel levt. Det var han säker på.

När Olle var liten var han en spontan, livlig, oftast glad pojke. När goda vänner till dem var hemma underhöll Olle med roliga historier, snackade, skrattade och pratade fotboll. Han var kvick, lättillgänglig och charmig. Olle var tolv när Gunnel dog. Därmed tog sig hans liv en annan riktning. Under Gunnels sjukdom blev Olle allvarlig och tystlåten, ett allvar och en tystlåtenhet som blev kvar och det som kom att prägla hans liv och sätt att vara.

Fast Olle bara var elva när helvetet bröt ut tog han ett mycket större ansvar än vad någon elvaåring ska behöva ta. När han själv blev sittande ordnade Olle så att de fick något att äta. Han gick till skolan, men hans oro för sin mor och far gjorde att han varenda dag gick hem på lunchrasten för att titta till dem. När Gunnel dött såg han till så att hans far kom upp på morgnarna. Fy fan, tänkte han, vad gjorde jag med Olle? Ett dåligt samvete för barnens skull hade gnagt i alla de tretton som gått sedan Gunnel dog.

Han slötittade på nyheterna. Statsministern var alldeles för mycket angelägen att uppfattas som statsman. Den dumme jäveln, tänkte han, fattar inte han att man blir statsman när omgivningen kommit att betrakta en som det på grund av det man åstadkommit, inte för att man själv utropar sig till det. Och Högelund var nerbränt och Stjärnberg uppenbarligen mördad. Detta ansågs tydligen så märkvärdigt att det uppmärksammades av riksmedia.

Han tänkte på dagens diskussion om detaljplanen för det nya handelsområdet. Han ogillade de här lådorna som de stora kedjorna slog upp. Själv ville han ställa höga miljökrav på det här området. Det var fina omgivningar. Och även handel ska väl kunna äga rum i en trivsam miljö, med lite krav på både byggnader och den omkringliggande miljön. Visst det blev lite kostsammare för de som ville etablera sig, men han var säker på att de hade igen det om skräpet de skulle kränga fanns i en trivsammare omgivning än den som vanligen omgav den här sortens handel. Han var inte överens med politiken om det här. Kajsa Berglund, som var byggnadsnämndens ordförande, gick väl att prata med, men kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gudmarsson, var en rabiat jävel. Själv hade han alltid haft en mycket stark tilltro till det offentliga. Till att det som beslutades ytterst var ett uttryck för den folkvilja som partierna ändå representerade. Visst tvivlade han ibland, det måste medges, och tvivlen kom nog oftare nu än när han var nyutbildad och radikal arkitekt som ville bygga för folket. Men i grund och botten gillade han det här systemet och även om han själv ibland ogillade beslut, kunde han fördra dem eftersom de var fattade på demokratisk grund. Han hade arbetat nära ledande kommunpolitiker av både röd och blå kulör och hade hos dem alltid funnit ett genuint intresse för kommunen och dess utveckling.

Men så var det inte nu. Gudmarsson representerade en ny sort. Han ogillade öppet och tydligt det offentliga. Det hade han gett uttryck för redan i valrörelsen sen han blivit vald till moderaternas nya gruppledare. Han undrade hur i helvete man kunde rösta på någon som närmast föraktade den kommun man blev vald till att leda. Att Gudmarsson skulle tänka sig några som helst krav på näringslivet, utom dem han var tvingad till på grund av lagar att acceptera, borde han begripit inte var särskilt gångbart.

Hillevi var skärpt, jävligt skärpt. Hennes arbete med Kastanjen kändes modernt och nytänkande. Det nya bostadsområdet, planerat där den gamla hissfabriken låg, skulle bli något helt nytt. Bostäder för studenter, barnfamiljer och äldre skulle vävas ihop på ett snyggt och integrerande sätt. Det var bara vägen som var ett bekymmer. De måste hitta en ny dragning för den och det enda sättet att komma förbi var att nagga lite i kanten på ett grönstråk längs ån. Han var säker på att det var möjligt utan att det skulle förstöra parkområdet, men sådant väckte alltid heta känslor.

Klockan var elva.

Kändes tomt i huvudet.

Han stängde av TV:n och gick och la sig.

Trött, men inte för sömn.

Fan, tänkte han.

7.

Samma kväll.

AFA- cellen var samlad.

De träffades vanligen enligt ett bestämt schema varannan vecka. De var sju i cellen.

"Jag fick precis besked från min källa på Rättsmedicinska. Det är Stjärnberg i ruinerna". Det var Olle som inledde. "Han är skjuten på nära håll. Nackskott".

"Vad är det som händer? Vad håller de på med?". Linus formulerade samma tanke som de andra redan tänkt.

Åsa funderade vidare: "Det måste vara något internt hos nassarna. Men Stjärnberg var ju stor. Vem utmanar honom? Tror ni att våra små idioter i marschkängor kan ha någon susning om en sådan här sak?"

"Nej, knappast, i alla fall inte så att någon av dem begriper vad det handlar om". Martin var rätt övertygad om det och de övriga var böjda att dela hans uppfattning. De lokala nassarna tillhörde inte begåvningsreserven och skulle inte klara av något så stort som att likvidera en av de ledande. En av de som höll sig bakom kulisserna, men en av de verkliga makthavarna i rörelsen.  Frågan var om ens idioterna i stan kände till Stjärnberg och vad han sysslade med.

Olle igen: "Vi behöver kontrollera en del saker innan vi går vidare med åtgärder. I nästa rapport behöver vi ha en del besked att ge."

"Vi kan väl börja med att jaga fram någon av de lokala och känna vederbörande på pulsen. Jag tror det kan vara lämpligt att ha ett ingående samtal med till exempel Robin Andersson. Han brukar vara lättpratad när man gör hembesök. Tror inte det ger något, men det kan ju vara värt ett försök". Det var Lena. "Jag kan ta det, men vi behöver vara tre. Kan du, Olle, och du, Alex, följa med och hälsa på hos Robin?" Nickande svar från båda.

Olle vände sig till Katarina: "Tror du att du har möjlighet att hitta något om Stjärnbergs affärer den sista tiden?"

Katarina: "Ska se vad jag kan göra. Återkommer med besked på nästa gång".

"Jag tittar gärna på nätet, men vad vi sett tidigare så har Stjärnberg aldrig använt sig av internet eller mailkommunikation", sa Åsa, "men det kan ju vara värt att de om det finns någon korrespondens i närheten av honom som sticker ut på något sätt."

De resonerade ytterligare en timme om utvecklingen den senaste tiden. Det hade varit lugnt och att något så stort skulle hända som att någon eller några bestämt sig för att likvidera Stjärnberg hade de inte sett några tecken på. Inga särskilda aktiviteter hade föregått det här. Det bekymrade dem, var något på gång brukade de kunna fånga upp sådana signaler. Men nu fanns inget annat att göra än att börja rota i det. De första stegen var de överens om, sen fick de se vad det gav.

"Då gör vi så här till att börja med". Olle avslutade.

6.

En dag senare.

"Hej och välkomna! Vi håller den här presskonferensen för att informera om branden på Högelund", inledde kriminalkommissarie Eva Bengtsson och fortsatte: " Vi kan redan nu med största säkerhet säga att branden på Högelund var en mordbrand. Polisens kriminaltekniker har tillsammans med Räddningstjänstens tekniker slagit fast att branden var anlagd. Hela utredningen är naturligtvis ännu inte klar, mycket återstår att analysera, men så mycket kan vi ändå redan nu säga att byggnaden antändes på åtminstone tre ställen, alla inomhus".

Hon gjorde en kort paus och tittade ut över rummet. Radion var där för ovanlighetens skull, men vädrades det blod brukade de dyka upp. Stenforss från Kuriren med fotograf var naturligtvis där, samt förmodade hon både Aftonbladet och Expressen, där var två hon inte kände igen, men som föreföll besitta det upphöjda självförtroende som man brukade se hos representanter för dessa båda tidningar. Stenforss verkade nästan liten intill dem.

Hon gick vidare i handlingen. "Vi betraktar alltså branden som en mordbrand. Att vi vågar dra den slutsatsen redan nu beror på att vi i resterna av branden också hittat kvarlevorna efter en person och att det finns en skottskada på den här personen.  Om den varit dödande eller inte kan vi för dagen inte fastställa. Något vapen nära den döde har inte upphittats. Det talar emot teorin att det skulle kunna röra sig om ett självmord. Vi vet ännu inte vem den här personen är, men vi räknar med att inom något dygn ha fastställt identiteten på personen i fråga.

Jaha, det var den information vi nu kan lämna om branden på Högelund. Om det finns några frågor ska jag naturligtvis försöka besvara dem".

"Ja, varsågod", sa hon och pekade mot en man i trettioårsåldern.

"Johan Persson, Aftonbladet. Det är väl ändå troligt att det är ägaren till Högelund, Philip Stjärnberg som mördats?"

"Den slutsatsen vågar vi inte dra ännu. Men, som sagt, jag tror att vi kan ha svaret på det redan imorgon", svarade kriminalkommissarie Bengtsson.

"Vet ni varför han blev mördad, efter vad vi fått fram var Stjärnberg ingen särskilt sympatisk person", fortsatte Johan Persson.

"Som jag just sa så vet vi ännu inte vem personen är. Vi kan därför inte dra några slutsatser om motiv". Eva Bengtssons ord kom närmast mekaniskt, de här frågestunderna var oftast meningslösa med sitt upprepande av frågor och svar. "Ja, din tur Stenforss".

"Philip Stjärnberg hade som engagerad i Hemvärnet tillgång till vapen. Kan han skjutits med något av sina egna vapen?"

"Vi vet, som sagt inte om den person vi funnit är Philip Stjärnberg". Tröttsam lek det här, tänkte Eva Bengtsson.

"Men det går väl", fortsatte Stenforss, "att kontrollera om det är något av hans vapen som är mordvapnet?"

"Det är något som vi undersöker", svarade Bengtsson kort.

"Philip Stjärnberg har en dom för misshandel. När han var 22 råkade en man med afrikanskt ursprung möta honom när han var på dåligt humör. Kan hans dåliga humör ha lett till att han mördats nu?"

"Philip Stjärnberg är, såvitt jag har korrekta uppgifter, 54 år idag. Vad han gjorde som 22- åring kan knappast ha med det här att göra. Och jag upprepar: Vi vet ännu inte om den person vi funnit är Philip Stjärnberg." Den här presenterade sig inte, troligen Expressen, tänkte hon. Jag ger för övrigt fan i vad han heter. De är likadana allihop.

"Men du måste väl ändå ha några teorier om mordet och vem den mördade är?", Johan Persson igen. "Borde ni inte kalla in Riksmordkommissionen redan nu?"

"Eftersom vi ännu inte............" Eva Bengtsson upprepade tidigare sagda fraser i ytterligare drygt en halvtimme tills till och medias representanter verkade ha fått nog.

"Kan vi få en intervju med dig nu". Det var lokalradion.

"Javisst", sa Bengtsson. "Kör!"

5.

"Det står lite om det på Kurirens hemsida", fortsatte Arne. "Vi satt just och pratade om det när du kom. Vad som står i den tidningen ska man väl ta med en nypa salt, men de har fått en brandtekniker att säga att branden verkar anlagd."

"Det är, eller var ju, menar jag, en rejäl kåk. Jag har för mig att man mest pratar om det som ett gods, men det liknar ju mer ett mindre slott". Han tystnade. Det var på mark som till en del tillhörde Högelund som kommunen några år tidigare hade utrett möjligheten att utveckla möjligheten att förlägga campingplats och stugby, ställa i ordning den gamla badplatsen, anlägga motionsspår för att äntligen förverkliga de planer man hade redan på 60- talet att skapa ett attraktivt friluftsområde. Dels ville man stärka det förutsättningarna för det rörliga friluftslivet för kommuninvånarna och dels borde det kunna locka till sig en del turister. Området var mycket naturskönt, men en kuperad och varierad natur.

Men de här planerna föll på att ägaren till Högelund, Philip Stjärnberg, satte sig emot förslaget. En del av skogen som var tänkt som en del av friluftsområdet, och den bit strand där badplatsen låg, tillhörde godset och han var inte det ringaste intresserad av något samarbete med kommunen. Något egentligt skäl för sin ovilja att delta i det här hade aldrig redovisats. Markplätten det handlade om var ingen sammanhängande del av godsets ursprungliga ägor och hade ingen egentlig anknytning till godset. Han hade för sig att den bit mark det handlade om hade kommit under Högelund genom ett markbyte för ett tjugotal år sedan.  På den här delen av ägorna var det bara skog och en bit sjöstrand, inget som brukades.

Men Philip Stjärnberg var en knepig jävel, tänkte han. Svår att få kontakt med. Enstöring var han väl inte direkt, men inte särskilt angelägen att ha så värst mycket kontakt med folk. Det enda han egentligen visste om honom var att han var en av dem som höll igång det lokala Hemvärnet. Kuriren brukade plikttroget rapportera om Hemvärnets övningar i trakten och var det någon som brukade säga något om dess viktiga uppdrag så var det Stjärnberg. Hans uttalanden och framtoning fick honom att tro att Stjärnberg nog hörde hemma i ett annat århundrade än 2000- talet. Undrar vad han ska ta sig för nu? Marken var väl utarrenderad till granngården, så vitt han visste.

"Ja, då får vi väl veta om någon dag eller två hur det var med branden", sa han. "Det är som bekant inte alldeles ovanligt att byggnader som Högelund har ganska slitna kablar". "Du Hillevi, hinner du med att ha underlagen på Kastanjen klara till nästa nämnd. Det vore bra om vi kunde få ett beslut på det nu så vi kan jobba vidare".

" Inga problem", sa Hillevi, "det är bara en fråga jag funderar på. Kan jag komma in till dig efter kaffet. Jag tar med den gamla planen så ska jag visa vad jag menar".

"Bra, du är välkommen". Han reste, sa hej, och gick tillbaka till sitt rum igen.

Stjärnberg, tänkte han. När de tagit upp frågan om samarbete kring friluftsområdet hade samtalen förts via hans advokat. Som om det rörde sig om någon rättslig process. Stjärnberg själv hade aldrig närvarat. Han kom att tänka på att politiken försökt närma sig Stjärnberg i ett försök att komma till tals med och försöka påverka honom. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande hade själv skrivit ett brev till honom med förslag om ett sammanträffande, utan resultat. Något möte blev aldrig av och planerna för området skrotades. Synd, tänkte han, hade varit roligt om området blivit mer tillgängligt och kunnat utnyttjas lite mer.

"Kom in du Hillevi, nu ska vi göra något bra av det här".

4.

Sex månader senare.

Morgonproceduren var avklarad.

Sonja tittade in på rummet.

"Bengt, nu har Stenforss ringt igen. Han ville se på handlingarna om Strandpromenaden. Jag har gett honom allt, men han vill absolut ha dina kommentarer också."

"Det är bra Sonja, jag ska ringa honom", sa han.

"Han är så förbaskat misstänksam alltid", fortsatte Sonja. "Blir trött bara jag hör honom. Det verkar som om han alltid tror att det är något lurt med saker och ting."

"Jag vet Sonja, men ge pressen vad pressen vill ha. Vi har inget att dölja, det vet du ju".

Han funderade en stund. Det hade varit en lång process med Strandpromenaden och den skulle bli längre. Ett kulturskyddat område längs ån som skulle bebyggas. Först hade han varit tveksam, för att inte säga skeptisk, men efterhand hand som han tänkt igenom förslaget allt mer positiv.

Staden måste leva med och förändras när människors liv och förutsättningar förändras, tänkte han. Det var en spännande idé att ta tillvara miljön längs ån för moderna bostäder och en tillgänglig strandpromenad, ett nytt offentligt rum för stadens invånare och besökare. Han var övertygad om att det här skulle gå att genomföra utan att stadens karaktär förändrades.

Länsantikvarien, tänkte han och suckade. Det skulle bli fler möten med länsantikvarien och hennes medarbetare.

"Hej, det är Bengt Gunnarsson. Du hade sökt mig".

"Jag har några frågor", sa Mattias Stenforss.

"Jag ska besvara dina frågor så gott jag kan", sa han.

Jo, nog hade han läst på Stenforss. Varenda jävla yttrande från Länsstyrelsens byggnadsantikvarier om det olämpliga i projektet hade han sugit i sig. Hur kunde kommunen efter vad denna expertis sa fortsätta hävda att Strandpromenaden inte skulle påverka den "ånära medeltida bebyggelsens karaktär"? Han visste vad som väntade den här frågestunden.

"Tycker du inte det är underligt", frågade Stenforss, "att länsantikvarie Berit Strandell uttalat sig positivt om planerna för Strandpromenaden?"

Underligt, tänkte han. Vad fan då underligt?

"Som jag uppfattat det har hon uttryckt sig på ett mycket klokt sätt. Det finns svårigheter med det här projektet, som har att göra det med den mycket värdefulla kulturmiljön. Samtidigt uppfattar jag en i grunden positiv inställning till att utveckla den här staden på ett sådant sätt att vårt gemensamma kulturarv lyfts fram och tas tillvara." Han grunnade på sitt ordval. Ville inte gärna stöta sig med Berit Strandell nu när han tyckte att de äntligen nått en konstruktiv ton i samtalen. "De samtal vi har nu bygger helt och hållet på att det finns en ömsesidig respekt mellan oss och det vi egentligen båda vill uppnå".

Stenforss tog sats igen: "Länsantikvarie Berit Strandell sa i gårdagens intervju i Mittnytt att hon, och jag citerar: Stadens projekt med Strandpromenaden känns modernt och framsynt och som kan komma att komplettera den ånära medeltida bebyggelsen på ett väldigt intressant sätt. Slut citat. För ett år sedan när frågan behandlades första gången av Länsstyrelsen uttryckte hon sig så här, och jag citerar ur Länsstyrelsens yttrande: Projekt Strandpromenaden är ett projekt som helt och hållet för alltid kommer att förstöra den medeltida kulturmiljön vid ån. En byggnation av den storleksordningen som Strandpromenaden är tänkt att bli kommer att bli det helt dominerande inslaget i en miljö som idag tillhör en av Sveriges mest unika medeltida stadsmiljöer. Eftersom den här bebyggelsen och miljön är ett riksintresse ser Länsstyrelsen inga förutsättningar för att kunna realisera ett projekt som Strandpromenaden. Slut citat. Den här skrivelsen är undertecknad av Berit Strandell, länsantikvarie, den 14 mars 2005.  Hur förklarar du, stadsarkitekt Bengt Gunnarsson, den förändrade synen från Länsstyrelsens sida?"

Han suckade tyst. "Från kommunens sida ser vi mycket positivt på att vi i konstruktiva samtal har haft möjlighet att beskriva det här projektet och dess syfte. Jag är mycket glad för de samtal vi för nu." Han lät naturligtvis som en trist byråkrat, men i samtal med Stenforss fanns inte utrymme för något annat. Vartenda ord kunde återges i Kuriren och då var det bättre att verka snustorr än förses med citat som kunde tolkas som lättsamma och oseriösa. Han hade första gången han blev intervjuad av Stenforss hållit en ledig och lite personlig ton, kostade till och med på sig något skämt, och inte tänkt så noga på hur exakt han vägde orden. Han mindes fortfarande med en rysning rubriken i tidningen dagen efter. "Brorivare Gunnarsson" och i texten " Stadsarkitekt Bengt Gunnarsson säger med ett leende på läpparna: Jag river gärna den gamla bron. Den är förvisso byggd på 1400- talet men den är mest i vägen. Vi kan väl inte gärna ha en gammal stenbro som hejdar modern båttrafik bara för att pensionärer ska stå där och mata änder".

"Men du Bengt Gunnarsson måste väl ändå fundera över den så radikalt förändrade uppfattningen hos länsantikvarie Berit Strandell?" Stenforss fortsatte med sitt malande.

"Jag är, som sagt mycket glad över den här utvecklingen. När det gäller Länsstyrelsens och Berit Strandells uppfattning kanske det ändå är bättre att du vänder dig till henne och ställer de här frågorna". Det var samma som alltid, ett evigt upprepande av samma fråga. Lika bra att stoppa nu. Han hade inte mer att säga.

Stenforss lät sig bevekas och tackade, artig var han alltid, för samtalet, men tillade att han skulle återkomma om han önskade fler synpunkter eller kommentarer i den här frågan. Han brukade avsluta så.

Han reste sig, tog några steg och ställde sig framför fönstret. Han suckade. Han tyckte egentligen mycket om sitt arbete. Han älskade sin stad. Det tog tid att komma igen efter Gunnels död, ett par år, innan han fungerade helt normalt igen. Men arbete och kollegor hjälpte till. Däremot kände han av en trötthet han inte känt förut. Ett samtal, som det med Stenforss, gjorde honom alldeles matt. En skitsak egentligen, men han blev mer berörd än han rimligen borde bli. Han skakade av sig olusten och gick ut till kafferummet. Arne och Hillevi satt redan där med varsin kopp kaffe.

"Hej, och kaffe finns det?" konstaterade han.

"Det finns till dig också", sa Hillevi generöst, "du ser ut att behöva en kopp".

"Pratade med Stenforss på Kuriren nyss. Det är fan vad han är tröttsam! Han får allt vad han vill ha, men han är aldrig nöjd. För honom finns inte normal vardag och hederliga och uppriktiga människor".

"Jo, så är det. Men det är inget som är värt att grubbla på. Hörde du om branden i natt förresten?", frågade Arne, "hela Högelund har brunnit ner."