6 dec Masstart
I förmiddags tittade jag på masstarten i 30 km i franska La Clusaz. Första gången på länge jag tittat på ett helt lopp. De svenska skidframgångarna på distanslopp har inte varit mycket att hurra för under senare år. Sverige har alltid varit bland de bästa skidnationerna, men tycks ha halkat efter en tid. Kanske är vi på väg tillbaka nu. Nya storåkare är på gång, inte minst bland de svenska damerna, där det var mycket länge sedan som någon fanns i den översta världseliten.
Idag gick det väl hyfsat för de svenska herrarna och sämre för damerna. Södergren blev till slut sexa efter att tidvis ha dragit. Johan Olsson och Marcus Hellner tappade på slutet. Charlotte Kalla blev elva i damloppet.
Jag gillar inte masstart annat än i staffeten, givetvis. Förr var en femmil en söndagförmidag en riktiig höjdare, där mellantider kunde följas, skidåkare föll tillbaka och kom igen. Mycket kunde hända efter 35 kilometer. Det var då femmilen avgjordes. En ledare vid 35 kunde halka ner till femtonde plats efter backarna mellan 35 och 40. Det var spännande, vem skulle dyka upp i kameran härnäst? Hade Mieto fortfarande häng på Wassberg, som startade halvminuten för Mieto, eller hade Wassberg kunnat skaka av sig Mieto och börjat ta in på Ulvang?
Med masstarterna är den spänningen borta. Det är ett taktiserande om vem som vågar dra och vem som låter bli. Hela fältet hänger ofta ihop till slutkilometrarna. Den spurtstarkaste vinner. Inga överraskningar rapporteras i mellantider, som blivit helt ointressanta. En femmil en söndagförmiddag framför TV:en innehåller få spänningsmoment numera. Tyvärr. Min förhoppning är att internationella skidförbundet upptäcker det här snart och återgår till den tidigare ordningen. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. I en värld där allt ska gå mycket snabbt har man fått för sig att människor tycker det blir långtråkigt att sitta och invänta mellantider. För skidintresserade tvivlar jag på att det är så. Skidåkning är en individuell sport som handlar om skidlöparens ensamma kamp mot klockan och mot sig själv. Det är den kampen man följer när mellantider noteras en söndagförmiddag när en femmil avgörs.
Idag gick det väl hyfsat för de svenska herrarna och sämre för damerna. Södergren blev till slut sexa efter att tidvis ha dragit. Johan Olsson och Marcus Hellner tappade på slutet. Charlotte Kalla blev elva i damloppet.
Jag gillar inte masstart annat än i staffeten, givetvis. Förr var en femmil en söndagförmidag en riktiig höjdare, där mellantider kunde följas, skidåkare föll tillbaka och kom igen. Mycket kunde hända efter 35 kilometer. Det var då femmilen avgjordes. En ledare vid 35 kunde halka ner till femtonde plats efter backarna mellan 35 och 40. Det var spännande, vem skulle dyka upp i kameran härnäst? Hade Mieto fortfarande häng på Wassberg, som startade halvminuten för Mieto, eller hade Wassberg kunnat skaka av sig Mieto och börjat ta in på Ulvang?
Med masstarterna är den spänningen borta. Det är ett taktiserande om vem som vågar dra och vem som låter bli. Hela fältet hänger ofta ihop till slutkilometrarna. Den spurtstarkaste vinner. Inga överraskningar rapporteras i mellantider, som blivit helt ointressanta. En femmil en söndagförmiddag framför TV:en innehåller få spänningsmoment numera. Tyvärr. Min förhoppning är att internationella skidförbundet upptäcker det här snart och återgår till den tidigare ordningen. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. I en värld där allt ska gå mycket snabbt har man fått för sig att människor tycker det blir långtråkigt att sitta och invänta mellantider. För skidintresserade tvivlar jag på att det är så. Skidåkning är en individuell sport som handlar om skidlöparens ensamma kamp mot klockan och mot sig själv. Det är den kampen man följer när mellantider noteras en söndagförmiddag när en femmil avgörs.
Kommentarer
Trackback
