11 nov Fred i Europa?

På dagen för 90 år sedan slöts avtal om vapenstillestånd mellan de krigförande staterna i Europa. Det blev fred i Europa. Det blev fred i ett ödelagt Europa där kanske bortåt 18 miljoner människor dött, miljoner av dem i leriga skyttegravar där helvetet var en realitet. Det är naturligtvis omöjligt att föreställa sig dagarna, timmarna, minuterna i leran där unga män lemlästades, gasskadades och blev vansinniga. Vid schackborden på tryggt avstånd satt de som med några taktiska drag flyttade sina pjäser och skickade några hundratusen åt gången ut för att erövra en kulle, krypande i leran och för att dö för sitt ärorika fosterland.

Men det blev fred och många trodde nog att världen skulle bli lite bättre och luften lite lättare att andas. Demokratin tog sina första trevande steg, här i Sverige valde vi rösträttens väg för att erövra makten och göra landet bättre att leva i. På andra håll blev det blodiga revolter som i samtliga fall, på kort eller lång sikt, rasade samman. Förtrycket tog inte slut med krigsslutet.

Revanschismen började snart marschera klädd i fascistisk uniform. Kanske dömde världen förlorarna efter kriget allt för hårt. Någon försoning var det knappast tal om. Hitler skulle göra Tyskland stort igen och massmorden var snart igång igen. Judar, funktionshindrade, romer och homosexuella mördades i miljontal. Var fanns humanismen? Hur kunde världen blunda när judar misshandlades och plundrades på kristallnatten? Hur kunde världen blunda när judar tvingades bära Davidsstjärnor som någon slags identifikation?

Och krigen har inte tagit slut. De fortsätter. Europa tycker vi i stort sett har varit skonat, men Jugoslavien föll samman med ännu fler mord och ännu mer våld och förnedring av människor. Lär vi oss aldrig?

För någon månad sen träffade jag förskolepersonal från fem EU- länder som arbetar med ett projekt. I förra veckan träffade jag några personer från Litauen som balnd annat ville göra studiebesök i vår äldreomsorg. Runt om i Sverige och hela Europa pågår mängder av möten mellan människor från Europas länder. Våra folkvalda deltar i regeringssamarbeten och i EU- parlamentet. De möts, diskuterar och fattar beslut om gemensamma angelägenheter.
Jag tror det är så här vi måste fortsätta och att det är det bästa sättet att hejda nya krig. Det finns dessvärre orosmoln nu också, precis som för 70- 80 år sedan. Fascism och högerpopulism brer ut sig. Syndabockar jagas. I Italien jagas romer. I Danmark, Österrike, Belgien, Frankrike, Ungern och Italien sprids dyngan om det äkta och sanna och om de som måste anpassa sig till den rätta kulturen för att få rätten att vara med.

För min del är jag övertygad om att EU behövs som en politisk kraft för att överbrygga hinder och motsättningar. Men inte vilket EU som helst. Vi behöver ett EU som bygger välfärd, som stärker trygghet och sociala rättigheter. Det behövs mer vänster i EU. Det behövs starka fackföreningar och kollektivavtal.  Med en sådan politik kan vi hejda fascismens och högerpopulismens utbredning.

Vi har sedan arbetarerörelsens barndom trott på politikens möjligheter att förändra världen. Trott på vår förmåga till politisk handling. När det gäller EU känns det som om vi plötsligt tvivlar på den förmågan. Jag undrar varför.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0