anderstell

37.

Som vanligt satt han framför teven denna valdagskväll och inväntade resultatet. Förr brukade han och Gunnel gå till vallokalen på förmiddagen för att därefter ta en långpromenad, en demokratimarsch, brukade de kalla det. Det såg det, i det tysta, som sin hyllning till de fria valen och det demokratiska styrelseskicket. Nu satt han där, ensam i soffan, och inväntade med olust det valresultat han befarade. Han hade sen i våras funderat allt oftare på sin egen passivitet, hur han sett på när högern skaffat sig tolkningsföreträde i viktiga ideologiska frågor. Numera var det marknadens spelregler som gällde. Framsteg berodde enbart på marknadens "fria" krafter som helst ska verka utan någon inblandning från samhällets sida. Det offentliga skulle vara så litet som möjligt, det ansågs ineffektivt och slösaktigt. Det var den "sanning" som inpräntats i människor under de senaste tio femton åren. Och nu var de framme, nu skulle valet vinnas. De mindes med förfäran, högerns ideologer, Bildtregeringens kollaps nittiotvå, men på något förunderligt sätt hade man lyckats få människor att glömma det. Retoriken nu var rent genial. De pratade mer om välfärd än vad till och med sossarna klarade av och inte ord om något systemskifte.

Han suckade, där han satt och tittade när valresultaten började rapporteras in. Det går rent åt helvete, tänkte han. Persson har verkligen tappat sugen, han som var riktigt populär en tid. Hans egen uppfattning var att utförsbacken började efter tsunamin. Göran Persson kom efter där från början. Han borde ha sagt något från början. Då skulle han visat sina landsfaderegenskaper. Istället var det kungen som steg fram och tog den rollen. Det kändes märkligt att se Persson så passiv då.

Men vad fan ska jag göra, tänkte han. Det blir fyra år till med Gudmarsson här, som det ser ut. Vet inte om jag orkar det. Att han är otrevlig går väl att stå ut med, men det här att han tycks hata det offentliga och är så förbannat okunnig är svårare. Nej, jag måste fundera på något annat. Men det är väl för tidigt att pensionera sig. Han kände sig ändå bättre sen han pratat med Pia och Olle den våren. Det hade lättat, även om han fortfarande tänkte mycket på Gunnel och hade sömnproblem. Men sen dess hade han träffat och pratat med både Pia och Olle oftare och det kändes ändå bra. Han hade hyrt en stuga i Bohuslän med Pia, Peter och Edit en vecka under sommaren och där hade han för första gången på flera år kopplat av riktigt bra under en sammanhängande period. Han och Olle hade rest till Berlin över ett veckoslut i augusti och han hade upptäckt en ljus, trevlig och välkomnande stad. Han var nog ändå äntligen på rätt väg, vågade han tänka ibland, om det nu inte vore för denna Gudmarsson, som skulle föreställa folkvald politiker och leda kommunen i fyra år till.

Fan, tänkte han framför teven när han såg Reinfeldt intervjuas om segern. Det där är en kall jävel.