10 juli 13
13.
Björn Moberg ville inte säga något mer nu, tyckte redan han glappat för mycket. Han kunde haft vett att redan första gången ligga lite lågt med sina åsikter om Philip Stjärnberg. Och nu hade polisen sökt upp honom igen. Han hade undrat vad de ville honom igen, blev skum på det, men hon som ringde, samma som förhörde honom första gången, hade varit envis och påstått att det bara var rutin och vanligt att man hörde folk flera gånger. Om det var något man kanske missat, sa hon, eller inte tänkt på.
Det blev ett jävla tjat om varför han slutat i Hemvärnet. Dum som han var hade han första gången brett på rätt bra om att Philip Stjärnberg var en ganska så otrevlig människa. Men, va fan, det blev lite uppskruvat precis när det kommit ut att han blivit mördad. Han blev liksom fångad av den allmänna uppståndelse som blev i tidningar och TV och allt snack runt omkring. Det var lätt att häva ur sig när han blev kallad till förhör, eller förhör var det väl egentligen inte, samtal kallade de det, vad det nu var för skillnad.
Allt han sagt var i och för sig hans ärliga och uppriktiga mening. Philip Stjärnberg var en riktigt otrevlig jävel. Han kom på det så småningom.
Själv hade han sökt sig till FBU redan i tonåren. Tyckte det var roligt och spännande med vapen, uniform och övningar. Flera av hans kompisar var också med, men de flesta hade slutat efter hand. På något sätt blev det naturligt för hans del att gå med i Hemvärnet. Det kändes rätt att vara med i en organisation som skulle skydda Sverige om det hettade till. Dessutom hade han som yngre haft någon luddig föreställning om att Hemvärnet kunde mobiliseras för att hålla Sverige svenskt. Snacket gick ofta så när de träffades. Det svenska skulle skyddas mot svartskallar och där skulle Hemvärnet av någon anledning spela en viktig roll. På vilket sätt kunde han inte som 16- åring riktigt förstå, men det lät bra och de var rörande överens, han och de andra, i sin något grumliga och naiva analys. De äldre befälen protesterade aldrig mot de här resonemangen utan tyckte mest att det var gott gry i pojkarna. Sådana skulle det behövas fler av var det fler än en av dem som uttryckte.
Björn Moberg var bekymrad. Han hade slutat i Hemvärnet för mer än två år sedan, men tydligen fanns han med i deras medlemsregister ännu. Annars hade väl polisen knappast kunnat hitta honom? Kunde någon av de andra sagt något? Han träffade knappast någon av dem numera. Det var väl bara Pelle P som han växlade några ord med ibland. Han tillhörde knappast någon av hans närmare vänner, men han var ändå den han haft störst utbyte av att prata med när han fortfarande var med.
Det var lätt att ryckas med, då i början på 90- talet. Det var nya tongångar då när Ny Demokrati syntes överallt och Ian Wachtmeister och Bert Karlsson åkte omkring och staplade sina tombackar och pratade om "drag under galoscherna", hotet från massinvandringen och en av dem, Viveka Franzén, eller vad hon nu hette, varnade för, med darr på stämman, att våra svenska barn snart skulle bli tvingade att vända sig knäböjande mot Mecka. Hur i helvete kunde han låta sig fångas av den dyngan! Men snacket gick ju så. Lasermannen tog saken i egna händer och började skjuta av svartskallar på egen hand. Herregud! tänkte han, inte konstigt vart han fick sin inspiration ifrån. En minnesbild dök upp: Ett inslag på något TV- program från ett stormöte i Kimstad, i Östergötland, där en högljudd och gapig man gick till storms mot planerna på en flyktingförläggning i byn. Då hade han applåderat, nu kände han enbart vämjelse över sådana yttringar. Men det tog inte slut med Ny Demokrati, nu var det Sverigedemokraterna. Värre än Bert Karlsson och kompani på det viset att de verkade bättre organiserade, tänkte han. Mer kalla, beräknande, typer. Riktigt otrevligt kan det bli om de får fram någon ledare som kan charma folk.
För hans del vände det när han lärt känna Tien. Han mindes tydligt när hans bror berättade för honom att han träffat en kvinna i Thailand, när han var på semester, som skulle flytta till honom i Sverige. Först hade han undrat hur brodern kunde vara så in i helvete dum att han tog hit någon från Thailand. Vi hade väl nog med arbetslösa svartskallar som levde på bidrog ändå, sa han till honom upprört, och så gick han. Han var riktigt förbannad på sin bror Tony, som han annars alltid kom bra överens med. Det skiljde bara ett år mellan dem och de hade haft mycket roligt ihop som barn och umgicks en hel del som vuxna också. Tony var den äldre av dem och kanske lite av storebror ändå. Det här var inte vad han väntat sig av honom.
Sen träffade han inte Tony på säkert ett halvår, ville inte ha något med honom att göra och ville inte träff Tien, som han tagit hit. Men hur det var gick det inte att hålla sig undan och lite nyfiken på henne var han också. Söndagsmiddagar hos morsan hade han tackat nej till sen tillskottet från Thailand kommit, men en söndag tänkte han att va fan! Hon ska ju inte få hindra mig från att äta morsans kalvstek. Och på den vägen var det. Han upptäckte snabbt att Tien var en oerhört rar och trevlig kvinna. Hon lärde sig språket ganska snabbt, gick på Komvux och utbildade sig till barnsköterska. Hon hann jobba något år innan hon själv fick barn. Han var numera en mycket stolt och glad farbror till Oskar, fyra, och Tilde, två år.
Han undrade för sig själv hur han kunnat vara så inskränkt och korkad tidigare. Lär man bara känna människor, tänkte han, så är ju de flesta rätt hyggliga ändå. Vi är egentligen jävligt lika, var hans slutsats sen han kommit över det synsätt han levt med sen tonåren.
Och det var där det skar sig till slut. Med Hemvärnet och Stjärnberg. Efter vad som han uppfattat som ett rätt stillsamt meningsutbyte om invandring och flyktingmottagande hade Stjärnberg kommit fram till honom, beordrat givakt, och med all tydlighet gjort klart för honom att Sverige var för svenskarna; inte för vare sig svartingar, gulingar eller araber. Han blev fullständigt tagen på sängen av den häftiga reaktionen. Visst frodades det lite smygrasism, det hade det alltid gjort så länge han varit med, men det här var något helt annat. Det var ren och skär och öppen rasism. Han gick därifrån och kom aldrig tillbaka. Han lämnade in uniform och vapen dagen därpå och så var det ett avslutat kapitel för hans del. Det kändes konstigt efter att ändå ha varit med rätt många år. Men det fanns gränser. Det att han lärt känna Tien hade förflyttat hans gränser. Ingen av de andra hade reagerat på Stjärnbergs utbrott, det tyckte han var det mest underliga.
Han ville ändå inte säga mer till polisen än vad han redan sagt. Att Stjärnberg var en otrevlig människa som gillade att ge order. Det blev för mycket bara, därför hade han slutat. Det var vad han sa till kriminalassistenten Lisa Danielsson den här gången också. Han ville inte bli inblandad mer än han redan blivit.
