12 juli 15

15.


Det var den 16 augusti 2005.


Det var på dagen trettio år sen han och Gunnel hade gift sig en augustilördag.  Det var en borgerlig vigsel i stadshuset och de hade bjudit in Gunnels föräldrar och syster, hans mamma och hans bror och syster och ett tjugotal vänner till den enkla ceremonin. Efteråt hade några av vännerna ordnat en liten fest i den tidens anda. Bröllopssången framför andra var "Bandiera Rossa", vilken vännerna välkomnande hade klämt i med när Gunnel och han anlänt till festen. Gunnels och hans föräldrar hade väl sett lite undrande ut inför detta, men hade funnit sig och verkat trivas tillsammans med vännerna.


Han mindes den här dagen med värme. Han mindes bröllopsfesten och ägnade en stunds tankar åt dem som var med. Vilken tid det var! Vilka vänner och så förbaskat mycket roligt de hade tillsammans under några år på sjuttiotalet. Det var genom det politiska engagemanget de träffades och lärde känna varandra. Det var i ändlösa diskussioner om USA:s krig i Vietnam, Sverige som en del av imperialismen, den kinesiska revolutionens betydelse för den socialistiska kampen i hela världen och kuppen i Chile som de formulerade sin politiska övertygelse.Men allt det där tog slut. Inte plötsligt, men sakta under ett par år i slutet på sjuttiotalet.   Vad han visste var det väl bara Ulla Göransson som fortfarande var politiskt aktiv. Hon gick så småningom med i socialdemokraterna och blev med tiden landstingsråd i Värmland. Han såg mest hennes namn i en eller annan tidningsrubrik, men visste egentligen inte något om henne eller något om hennes uppfattning i tidens svåra frågor. Alla andra hade för länge sen slutat med politiska aktiviteter.


Vart försvann allt? kunde han tänka. Vart försvann allt det vi kämpade för? Flygbladsutdelningar, tidningsförsäljning, politiska möten, demonstrationer. De la ner hur mycket jobb som helst på det här. Sen tog det bara slut. Visst, Gunnel och han hade sina ideal kvar, det var alldeles klart. Vart de hörde hemma var det aldrig någon tvekan om. Men det blev annat som gick före. Arbete, barn och familj.


Han kunde knappast klandra de andra för att de slutat med politiken och kastat sig in i olika karriärer. Han hade själv gjort precis samma sak. Ett par år efter det han var klar med arkitektutbildningen hade han fått en tjänst på Stadsbyggnadskontoret i staden och där hade han blivit kvar. Ungefär samtidigt var Gunnel klar med sin utbildning till bibliotekarie. Hon fick ta sig fram på vikariat några år innan hon fick ett fast arbete på stadsbiblioteket.


Och när det gällde arbetet såg han det som att det var viktigt att vara trovärdig, inte profilera sig i onödan. Han skulle vara en tjänsteman de kunde lita på, inte en som profilerade sina egna uppfattningar i känsliga frågor som kunde väcka oro i de politiska leden. Han föreställde sig att hans socialistiska uppfattning ändå skulle få ett genomslag i det jobb han gjorde för att skapa en stad som var bra att bo och arbeta i. Om han lyckats med det var han definitivt mer tveksam till. Det blev inte enklare när han sedan blev chef på planeringsavdelningen och ännu senare när han fick tjänsten som stadsarkitekt. Han fick lära sig att balansera mellan de politiska viljorna. Det vägde i regel ganska jämnt mellan blocken och majoriteterna brukade skifta. Hans uppdrag blev snarare att med diplomatisk finess lotsa förslag till beslut utan att ärendena blev allt för söndertrasade av egensinniga politiska infall.


Men nu var det den 16 augusti 2005, en tisdag, och han hade just börjat arbeta igen efter semestern.


Han tände ett ljus.

Han tänkte på Gunnel.

Han satt vi köksbordet och mindes.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0