anderstell

16.

Det var på en konferens våren 98 som han första gången mötte Matilda. Han var inbjuden som föreläsare på temat "Staden - historia och framtid". Det var en välbesökt konferens som Kommunförbundet stod som arrangör av. Säkert ett hundratal kommuner var representerade med både tjänstemän och politiker. Till och med departementet hade skickat en delegation och där var där hon fanns med, Matilda. Hon arbetade som politisk sakkunnig till ministern och var själv utbildad arkitekt, men hade via det socialdemokratiska studentförbundet kommit in i politiken.

Han anade att han själv skulle få många åhörare på sitt tema, det var nog bortåt tvåhundra i salongen när han talade. Redan som nyutbildad arkitekt och med intresse för stadsplanering hade han funderat mycket över hur städer och samhällen kunde utvecklas med sin historia. Rivningsraseriets sextiotal var förbi och även om det inte tog helt slut med det så väcktes ändå nya tankar om stadsplanering på sjuttiotalet. Intresset för historia ökade och därmed också intresset för bevarande av gamla miljöer, samtidigt som man ville ha moderna städer som främjande utveckling och tillväxt. Han hade genom sitt arbete i staden blivit ett aktat namn i hela landet när det gällde att kombinera bevarande med nytänkande och han var därför en ofta anlitad föredragshållare.

Att det efter hans föredrag kom fram några ur publiken som ville ställa lite kompletterande frågor eller få hans synpunkter i någon speciell fråga var inte konstigt, så brukade det bli. En ung kvinna dröjde sig kvar tills det att några personer fått sina funderingar kommenterade, hon steg fram och presenterade sig som Matilda Rosengren, politisk sakkunnig. Hon undrade om han hade utrymme för en stunds samtal i det ämne han talat om över en kopp kaffe. Eftersom han inte hade något mer inbokat just då tackade han ja och de gick till caféet.

Matilda visade sig vara mycket insatt i och intresserad av hans ämne. Hon hade dessutom tagit del av några av de rapporter han skrivit för Kommunförbundets räkning, vilket gjorde honom mycket glad. Vid fler tillfällen än ett hade han funderat för vem han egentligen skrev och undrat hur många som egentligen läste hans rapporter. Nu visade det sig att ung politisk sakkunnig till ministern hade ägnat hans skrifter stort intresse. Det kändes mycket bra, han kände sig rent av smickrad.

De samtalade en stund på caféet om det han tagit upp i sitt föredrag. Hon var dessutom intresserad av lite fördjupade synpunkter på en av hans skrifter. Efter en stund kände han sig upprymd, glad, på ett sätt som han inte känt sedan Gunnel dog. Vardagen hade han klarat hyfsat tyckte han nog, men utan att känna sig riktigt tillfreds. Han hade med tiden blivit inställd på att den livsglädje han en gång känt inte skulle komma tillbaka. Det fanns en saknad, en tomhet, som ständigt gjorde sig påmind och som blivit en del av hans vardag utan att han för den skull alltid hade Gunnel i huvudet.

Han hade pratat med många sympatiska och kloka personer med ett stort engagemang i sitt arbete, men samtalet mede Matilda väckte tankar och känslor som han tagit för givna var borta för alltid.

Han kom på sig med att efter en stunds samtal bara bli sittande och betrakta Matilda där hon satt, med glasögon som kasat ner lite på näsan, med fingrar som lekte med en hårslinga, lite framåtlutad över bordet och med en blick som fångade hans samtidigt som hon formulerade en fundering kring det ämne som lett till att de nu satt mitt emot varandra över en kopp kaffe.

Han försökte omedelbart intala sig själv att det nu enbart handlade om ett gemensamt professionellt intresse. Han var glad om det han sysslade med väckte intresse på departementsnivå och att det på ett eller annat sätt kunde bidra till en stadsutveckling som var bra för de människor som bebodde en stad.

Den stunds samtal de hade tog naturligtvis slut. Själv skulle han delta i en panel på det sista eftermiddagspasset och Matilda Rosengren skulle lämna konferensen och återvända till departementet. De tackade varandra för ett trevligt samtal. Matilda undrade om hon fick återkomma om hon hade ytterligare funderingar kring de här frågorna. Givetvis, sa han. Här, ta mitt kort. Kan jag på något sätt bidra så gör jag det självfallet mycket gärna. Han kände sig som en jävla byråkrat när han uttryckte sitt tack över ett samtal som väckt en känsla som nästan fick honom att rodna.

Hon log, gav honom en lätt kram och gick.

Kan ett samtal vara som det här, tänkte han efteråt.

Det skulle visa sig bli fler samtal dem emellan.

"Dansa Matilda", tänkte han med värme.

Och förtvivlan.