anderstell

20.

Det var inte särskilt ofta han var ute på kvällar, men hände det någon gång så blev det oftast Strandkrogen. Det var dit han brukade ta eventuella gäster. Desto oftare gick han dit och åt dagens rätt. Det blev en lagom promenad på lunchen och de hade mat som han gillade.

Nu satt han där med Matilda Rosengren. Klockan närmade sig halv elva. Det visade det sig att de hade mycket att prata om i deras gemensamma intresse för stadsutveckling. Bevarande och utveckling, det var hela tiden runt det temat som frågorna ställdes och där de vände och vred på argumenten. Hur klara både och på ett sådant sätt att identitet och historia bands samman med den oerhörda tekniska utvecklingen inom IT och kommunikation, med kraven på långsiktig hållbarhet, med förändrade förutsättningar för näringsliv och hur arbetsplatser utformas och med unga människors förväntningar om hur ett samhälle ska se ut och utvecklas? Något så stimulerande hade han inte varit med om på länge. Men så var också Matilda ett väldigt trevligt sällskap. Hon var insatt på ett sätt som han inte var van vid när han diskuterade sina frågor i olika sammanhang. Det fanns ett djup i det hon sa.

De hade ätit en god måltid, druckit ett gott vin och avslutade nu med kaffe.

Det här känns knappast verkligt, tänkte han.

"Är vi nöjda så här", frågade han, "så ska jag betala. Det är kanske dags att vi avslutar för kvällen. Du har ju haft en lång dag".

"Det är ingen fara med det", sa hon. Sådana här kvällar får bli hur sena som helst. Jag betalar eller rättare sagt Paggan får stå för det här. Vi har ju jobbat hela kvällen. Det vi har pratat om har jag god nytta av. Kommer att försöka dra dina tankar så fort jag får tillfälle till det. Sen har det här varit det trevligaste samtal jag varit med om på länge. Du är helt fantastisk! Det känns som att prata med en jämlike och så är det inte alla gånger, kan jag lova."

"Vill du gå hela vägen tillbaka, eller ska vi beställa en taxi", undrade han.

"Jag går gärna, jag slår vad om att det fortfarande är lite vårljummet ute. Vi kan väl gå längs ån en bit. Även om det är mörkt nu så är jag säker på att det är fin promenad i alla fall", sa hon.

"Men du", sa hon när de gått en bit. Hon tog honom under armen igen. "Det finns något du inte har berättat, tror jag. Du behöver ju inte berätta om din familj och sån´t om du inte vill, det menar jag inte, och du kanske tycker jag är påflugen, så säg det i så fall. Men jag bara undrade för ibland är det som du blir frånvarande på något sätt, med tankarna någon annan stans."

Han funderade en stund där de gick. Och sen:

"Jo", sa han det är något jag tänker på ibland, eller ibland, väldigt ofta, varenda dag, ibland varenda timme. Ikväll har jag, tror jag kopplat av riktigt ordentligt för första gången på väldigt länge. Jag kan inte nog säga hur positivt jag upplevt ditt sällskap. Ja, jag vet, jag är femtio och du är väl runt trettio. Du är vacker och klok. Det är hur enkelt som helst att tänka idiotiska tankar, men du får inte tro att det är så. Möjligen kunde jag önska att jag vore sådär tjugo år yngre, men nu är jag inte det. Så är det bara, men jag njuter verkligen när jag promenerar här med dig. Det känns nästan overkligt, på något sätt."

"Jag är tjugonio", sa hon, "men att du är femtio bryr jag mig inte om ett ögonblick. Om du vill så lyssnar jag. Kan vi inte sätta oss där på bänken en stund. Det är faktiskt riktigt skönt ute ännu. Lugnt och stilla."

Han började berätta. Om Gunnel, om Pia och Olle. Om en annan tid och en annan vår nästan precis här. Om när barnen var små. Om när Gunnel blev sjuk och helvetet under sjukdomstiden och tiden efter. Om hur han Pia och Olle långsamt återvänt till någon slags normalitet. Om hans oro och ångest för Pia och Olle. Om hans tillkortakommanden som far när de behövde honom som bäst. Om hur han nu börjat tro på att Pia var på rätt väg igen. Hans bekymmer för hur Olle förändrats från en spontan och livlig elvaåring till en ganska inåtvänd, tillknäppt och snusförnuftig sextonåring. Om ensamhet på kvällar och saknaden av Gunnel. Allt berättade han för Matilda.

"Ja, så är det", sa han. "Inget som piggar upp precis."

Han kände sig matt. Tom. Ingen hade han pratat med så här sen Gunnel dog. Pia hade, sen hon återvände till livet, varit en god samtalspartner, men hon var ändå hans dotter och han ville inte utsätta henne för allt det han egentligen behövde prata om.

"Vill du att jag håller om dig", frågade hon.

"Om du vill det", sa han.

"Säg inte så", sa hon, "jag frågar därför att jag vill".

Hon doftade gott. Hon strök honom över håret.

Det kändes bra att vara så nära.

"Vi kanske ska gå", sa hon efter en stund.

"Ja, vi kan väl inte sitta här hela natten, även om det känns väldigt bra just nu, det måste jag säga. Tack för att du lyssnade", sa han. "Du är bra på det också."

"Kom med mig in på rummet en stund", sa hon när de var framme vid hotellet. "Det är väl dags att sova nu men jag skulle gärna vilja ha ditt sällskap en liten stund till, eller hur länge som helst förresten, känns det som just nu."

På rummet tog hon av sig och kröp ner under täcket.

"Jag behöver också värme", sa hon. "Din värme"

Han tog av sig sina kläder och la sig intill. Han la armen försiktigt över henne.

Hon drog honom till sig.

"Det här är gott", sa hon.

Efter några minuter somnade hon.

Han låg kvar, tätt intill.

Han låg kvar intill Matilda en stund till.

Kanske en halvtimme.

"Dansa Matilda" kom han att tänka på, Lasse Tennanders svenska text till den australiensiska folksången.

Sen steg han försiktigt upp, klädde sig tyst och gick hemåt.

Han hade visserligen ringt Pia och Olle innan han gick från kontoret och förvarnat om att han kunde bli lite sen, men knappast så här sen. Han ville inte oroa dem, om de nu oroades, tänkte han.

"Så länge havet ännu brusar... "

Det var lugnt i natt. Tyst och stilla på gatorna.

"Kom i min famn och dansa med mig"

Den här kvällen skulle han aldrig glömma.

"Dansa Matilda, kom och dansa med mig"

Klockan nio ringde hon.

"Tack för igår", sa hon. "Hade gärna vaknat med dig också, men jag förstår att du ville komma hem. Jag ska strax ge mig av men jag lovar att höra av mig när jag är tillbaka i Sverige igen. Är det OK om jag gör det."

"Och tack till dig", sa han. "Det är klart att du får höra av dig. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag känner mig rent matt. Och glad, förstås. Tack, Matilda!"