19 juli 22

22.


Han gick snabbt, bort mot ån. Fy fan, ska man behöva stå ut med sån´t här? Om jag bara inte vore så förbannat trött, tänkte han, så skulle jag hitta på något annat. Femtiosju år, jag är femtiosju år och jag orkar snart ingenting. Och dessutom bli utskälld av en fullständigt vansinnig människa som dessutom var hans chef. Och folkvald dessutom.


Han var bra på att förtränga, hålla skenet uppe. Han trodde inte att hans medarbetare sett hur trött och håglös han kände sig. Men frågan var om det gick så mycket längre. Att hålla skenet uppe. Gunnel kom tillbaka allt oftare i tankarna. Det var med sorg och saknad, det han trodde han kommit över för flera år sedan. Och även om det han mindes var positiva minnen så blev det sorg av det eftersom han ändå inte kunde få det tillbaka.


Han drog sig för att prata med Pia. Kände att det blev tungt och att hon alltid frågade hur det var med honom, att han kunde väl komma dit och att Edit ville det. Hon bekymrade sig för honom och såg nog rätt tydligt det trötta i hans blick och hörde det håglösa i hans röst. Fast han förnekade att det var något om hon frågade vad det var som tyngde honom.


Han tittade ut över ån.

Hösten var på väg, det började synas på träden.


Hur skulle han hantera det här? Ärendet i sig fick ta den tid som behövdes. Det kunde han både förklara och försvara. Men det andra, rena beskyllningar om att han förhalat frågan var svårare att tackla. Det är klart, varje antydan eller påstående om det kunde han kort och tydligt förneka, men här handlade om annat där hans trovärdighet som tjänsteman ifrågasattes. Det handlade om hans trovärdighet gentemot den trovärdighet kommunstyrelsens ordförande åtnjöt. Och det handlade i slutänden framför allt om makt. Som tjänsteman hade man i det läget ingen chans. Politiken bestämde, så var det, och det var en ordning han själv alltid hävdat och försvarat. Hans bevekelsegrund för det byggde dock på att det i grunden fanns en ömsesidig respekt och förståelse mellan de olika rollerna, men att det ytterst var politiken som skulle fatta och stå för besluten. Det var de som valdes och som kunde väljas bort.


Gudmarsson var en skitstövel, en riktigt jävla maktgalen idiot.

Jag får sluta om det går alldeles åt helvete, tänkte han. Men jag begriper inte varför han är så förbannat otrevlig, direkt hatisk. Det lär dessvärre inte vara någon som vågar opponera sig och hur det går för sossarna i valet nästa år känns väldigt osäkert. Risken är stor att vi får dras med honom ett bra tag till.


Han tog vägen västerut, uppströms, längs ån.

Ut från staden, över ängarna och bort mot Ekbacken.

Där stannade han till en stund och tittade ut över den stad han bott och arbetat i nästan all sin tid, innan han vände tillbaka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0