2 juli 5

5.


"Det står lite om det på Kurirens hemsida", fortsatte Arne. "Vi satt just och pratade om det när du kom. Vad som står i den tidningen ska man väl ta med en nypa salt, men de har fått en brandtekniker att säga att branden verkar anlagd."


"Det är, eller var ju, menar jag, en rejäl kåk. Jag har för mig att man mest pratar om det som ett gods, men det liknar ju mer ett mindre slott". Han tystnade. Det var på mark som till en del tillhörde Högelund som kommunen några år tidigare hade utrett möjligheten att utveckla möjligheten att förlägga campingplats och stugby, ställa i ordning den gamla badplatsen, anlägga motionsspår för att äntligen förverkliga de planer man hade redan på 60- talet att skapa ett attraktivt friluftsområde. Dels ville man stärka det förutsättningarna för det rörliga friluftslivet för kommuninvånarna och dels borde det kunna locka till sig en del turister. Området var mycket naturskönt, men en kuperad och varierad natur.


Men de här planerna föll på att ägaren till Högelund, Philip Stjärnberg, satte sig emot förslaget. En del av skogen som var tänkt som en del av friluftsområdet, och den bit strand där badplatsen låg, tillhörde godset och han var inte det ringaste intresserad av något samarbete med kommunen. Något egentligt skäl för sin ovilja att delta i det här hade aldrig redovisats. Markplätten det handlade om var ingen sammanhängande del av godsets ursprungliga ägor och hade ingen egentlig anknytning till godset. Han hade för sig att den bit mark det handlade om hade kommit under Högelund genom ett markbyte för ett tjugotal år sedan.  På den här delen av ägorna var det bara skog och en bit sjöstrand, inget som brukades.


Men Philip Stjärnberg var en knepig jävel, tänkte han. Svår att få kontakt med. Enstöring var han väl inte direkt, men inte särskilt angelägen att ha så värst mycket kontakt med folk. Det enda han egentligen visste om honom var att han var en av dem som höll igång det lokala Hemvärnet. Kuriren brukade plikttroget rapportera om Hemvärnets övningar i trakten och var det någon som brukade säga något om dess viktiga uppdrag så var det Stjärnberg. Hans uttalanden och framtoning fick honom att tro att Stjärnberg nog hörde hemma i ett annat århundrade än 2000- talet. Undrar vad han ska ta sig för nu? Marken var väl utarrenderad till granngården, så vitt han visste.


"Ja, då får vi väl veta om någon dag eller två hur det var med branden", sa han. "Det är som bekant inte alldeles ovanligt att byggnader som Högelund har ganska slitna kablar". "Du Hillevi, hinner du med att ha underlagen på Kastanjen klara till nästa nämnd. Det vore bra om vi kunde få ett beslut på det nu så vi kan jobba vidare".

" Inga problem", sa Hillevi, "det är bara en fråga jag funderar på. Kan jag komma in till dig efter kaffet. Jag tar med den gamla planen så ska jag visa vad jag menar".

"Bra, du är välkommen". Han reste, sa hej, och gick tillbaka till sitt rum igen.


Stjärnberg, tänkte han. När de tagit upp frågan om samarbete kring friluftsområdet hade samtalen förts via hans advokat. Som om det rörde sig om någon rättslig process. Stjärnberg själv hade aldrig närvarat. Han kom att tänka på att politiken försökt närma sig Stjärnberg i ett försök att komma till tals med och försöka påverka honom. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande hade själv skrivit ett brev till honom med förslag om ett sammanträffande, utan resultat. Något möte blev aldrig av och planerna för området skrotades. Synd, tänkte han, hade varit roligt om området blivit mer tillgängligt och kunnat utnyttjas lite mer.


"Kom in du Hillevi, nu ska vi göra något bra av det här".


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0