22 juli 25

25.


Mars 2006.


Vilken jävla huvudvärk!

Det måste vara tröttheten, tänkte han. Och detta att aldrig kunna somna när jag gått och lagt mig. Måste göra något åt det. Måste kunna somna på kvällarna.


Men det var för tidigt att gå och lägga sig ännu. Han slötittade på Aktuellt. Ny självmordssprängning i Bagdad med 78 döda utanför en polisstation. Trodde de verkligen på det, de som sprängde sig, att paradiset väntade? Eller gjorde de det under tvång, av förtvivlan, av tron på det rättfärdiga i sitt dåd i sin kamp mot en ockupationsmakt? Man kan undra, tänkte han.


Några inslag om det kommande valet. Man uppmärksammade att det fanns nynazister som aktiverat sig på några platser i landet och till och med tänkte ställa upp i valet i ett antal kommuner. Märkligt fenomen. På något ställe, han missade vart, hade en lokaltidning gett dem en helsida som inte kunde uppfattas som något annat än ren reklam.


Han slog av TV:n efter att ha konstaterat att det skulle bli några klara men kalla nätter.


Telefonen ringde. Det var nog Pia som vanligt.

"Gunnarsson"

"Hej, det är Pia. Hur har du det?"

"Som vanligt, tycker jag. Har tittat på Aktuellt och sett på eländet i världen. Det är ju inte direkt upplyftande."

"Nej, det kan man ju inte säga att det är. Du, jag tänkte komma och hälsa på i helgen om det passar. Peter ska på någon kurs så jag tänkte att Edit och jag kunde ta tåget och göra en liten utflykt. Vet du om Olle är hemma i helgen? Det skulle vara roligt att träffa honom också, det blir inte så ofta nu för tiden."

"Jätteroligt att ni vill komma hit, det är klart att du är välkommen! Det var någon vecka sen jag pratade med Olle och han brukar ju inte berätta så väldigt mycket om sina planer, så jag vet inte om han är hemma den här helgen. Men jag kan ringa honom och höra. Det skulle faktiskt vara riktigt roligt om vi kunde träffas tillsammans en stund. Jag hör om han kan komma på lördagseftermiddag, så ordnar jag mat framåt kvällen."

"Bra, pappa, nu låter du som vanligt igen. Jag tycker du hörs så trött och dyster ibland. Jag önskar att jag bodde lite närmare så jag kunde träffa dig oftare, det vet du. Men kanske någon gång. Jag skulle gärna flytta hem om det kunde ordna sig med jobb för både Peter och mig. Peter skulle inte heller ha något emot det, det har han sagt många gånger. Men du, då räknar jag med att ta tåget någon gång redan på fredagsförmiddag så kan jag och Edit roa oss själva en stund innan du slutat jobbet. Jag ska förresten ringa Olle också och höra hur det är med honom och höra om han är hemma till helgen."

"Du gav mig just en anledning att sluta tidigare på fredag. Du kan väl höra av dig om när ni kommer så kommer jag och möter er på stationen."

"Ja, kan du det så blir vi glada, både Edit och jag. Annars så klarar vi oss själva några timmar. Jag tycker bara det är trevligt att gå en runda på stan när jag är hemma, så känn inte att du måste sluta tidigare bara för att ta hand om oss. Men jag hör av mig om när vi kommer."

"Det ska verkligen bli roligt att träffa Edit igen! Hon växer och blir större för varje gång jag träffar henne. Och nu har jag inte sett henne sen i julas. Men ring du, och säg vilken tid ni kommer så kommer jag och möter. Det kanske blir lagom till lite lunch, om ni åker vid tiotiden?"

"Då hör jag av mig imorgon, tror jag. Hejdå pappa!"

"Hejdå Pia, och tack för att du ringde!"


Han gick och tog två huvudvärkstabletter. Ändå något lättare till sinnet. Det kändes jobbigt att prata med Pia, men hon var ändå den person han allra helst pratade med. Och han blev glad när hon sa att hon skulle komma hem till helgen.


Men först tre arbetsdagar. Tomgång numera. Gudmarsson hade varit lugn ett tag, men arbetsglädjen var borta. Han var glad åt mycket kompetenta medarbetare som såg till att det hölls en bra kvalitet på de arbeten de lämnade ifrån sig. Han visste att han hade ett starkt stöd från dem. Han hade sett hur några av de yngre medarbetarna hade svårt att hålla sin motvilja tillbaka när Gudmarssons namn nämndes eller när de skulle vara med och föredra ett ärende där han var närvarande. Han hoppades bara att de inte skulle tröttna på det kommunala, att det skulle erbjuda en utvecklande och stimulerande miljö som fortsatte att locka kompetent folk till sig. Men det var alltid politiken som satte spelreglerna. Det handlade om meningsfulla arbetsuppgifter, möjligheter till utveckling i arbetet och naturligtvis också lön.


Det var annat på sjuttiotalet, tänkte han. Då fanns det en optimism om framtiden. Den offentliga sektorn uppfattades som en framtidsbransch och lockade till sig många unga, kloka människor som hade idéer om samhälle och samhällsutveckling. Nu var offentliga en krisbransch, med ständiga sparbeting och bilden av att det som ändå åstadkoms var fullt av brister. Han mindes nittiotalets början och Gunnels förtvivlan över sänkta anslag för bokinköp på biblioteken. Det var då det började, nedgången, tänkte han, och sen dess har det förbanne mig bara fortsatt. Undrar om det är det här klimatet som lockar till sig personer som Gudmarsson till politiken. De med visioner kanske söker sig till annat?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0