27 juli 30

30.


Det kändes alltid bra med lite sällskap i huset. Det gick till och med bättre att sova när han visste att han inte var ensam. Pia och Edit tycktes också sova gott, även om Edit naturligtvis vaknade tidigt. Vid sextiden hörde han hur Pia hyssjade på Edit och viskade att morfar sover så hon fick vara så snäll att prata tyst så hon inte skulle väcka honom för han behöver nog sova en stund till.


Han slumrade till en stund men strax efter åtta väcktes han av tassande steg som närmade sig hans säng. "Jag kunde inte hejda henne längre, hon ville absolut väcka dig nu", sa Pia, när Edit kröp upp till honom i sängen.

"Det gör ingenting, det är säkert dags att vakna nu, vad är klockan, jaså redan över åtta", sa han. "Hur är vädret idag, jag tyckte att jag hörde regn i natt, någon gång."

"Jo, det regnade, jag hörde det också, men nu har det klarnat upp. Det ser ut att bli en fin dag. Vad brukar du äta till frukost? Så kan jag fixa det medan Edit gör sitt bästa för att få dig riktigt vaken."

"Tack, vilken service! Och att bli väckt av Edit är definitivt bättre än den vanliga väckarklockan. Jag brukar mest dricka en kopp kaffe och äta en smörgås eller två. Men eftersom ni är här finns det lite mer i kylskåpet än vanligt. Så ta du fram vad du vill ha. Jag hoppas att det finns så det räcker. Jag köpte yoghurt och müsli, det har jag för mig du brukar gilla. Och te finns det förstås också."

"Ja, men då dukar jag fram lite till frukost och sätter på kaffet. Jag säger till när det är klart så får vi se om du kan få med Edit upp då. Hon ser ut att trivas, tycker jag."


De bestämde sig för att ta en promenad i parken, mata änder och låta Edit leka på lekplatsen där. Han sa att han kunde ta hand om Edit själv någon timme eller två om Pia ville gå på stan en runda på egen hand. De gick till parken, matade änder och lekte på lekplatsen. Pia gick upp till centrum en stund på egen hand. Han hade en synnerligen trevlig stund med Edit, som inte tycktes sakna Pia alls medan hon var borta. Han och Edit dukade upp den medhavda matsäcken bestående av saft och kex, nere vid ån, och satt och tittade på de båtar som passerade medan de resonerade om lekkamrater, fina kläder och bebisar, som hon var förtjust i.


"Pappa", sa Pia när hon återvände till dem efter en egen liten runda i centrum, "Jag trodde inte mina ögon när jag kom till torget utanför gallerian. Där stod det nazister och hade någon slags demonstration! Jag tänkte först att det var en ploj eller någon teater, men märkte att det var allvar. Jag blev helt paff! Och darrig i knäna. Jo, att de finns visste jag förstås, men att de uppträdde så öppet! Jag tycker att det är tillräckligt jobbigt med Sverigedemokraterna och deras hat mot invandrare och flyktingar. Men nazister! Vart är vi på väg pappa?"

 "Hej, välkommen tillbaka! Jaså, du stötte på de där, vad ska man kalla dom? - mindre begåvade elementen. Ja, det är bedrövligt. Dom tänker till och med ställa upp i kommunvalet här till hösten. Tänk, jag undrar ibland vad det är som håller på att hända. Här är ju Sverigedemokraterna dessutom rätt starka. Ibland tänker jag faktiskt att jag borde engagera mig på något sätt, men jag har alltid tyckt det varit svårt med mitt arbete. Men kanske ändå?"

"Vi är många som borde engagera oss! Nazister, pappa. Man tror ju inte det är sant!"

"De fick en helsida i Kuriren. Jag tror att de på tidningen inte riktigt förstår vad de ställt till med. Det är klart att de ska granska och vara kritiska, men reportaget om nazisterna blev närmast en helsida reklam för dom. Den lokale ledaren ställdes på Artilleritorget, på paradtrappen, du vet där fullmäktiges ordförande brukar hålla sitt jultal och andra liknande lokala aktiviteter, och fotograferade honom där. Det blev en fin bild i tidningen. Det var ju ingen som förstod det kritiska i det reportaget, allra minst dom själva, nazisterna alltså. Dom växte ju bara av det där. Nej, nu blev jag lite frusen. Ska vi kanske gå till Strandkrogen, dom har ett fik där också. Edit och jag har förresten haft väldigt trevligt under tiden du var borta. Eller hur Edit?" Edit tittade på honom och nickade.

"Det vet jag väl, att du gillar att vara med morfar", sa Pia till Edit. "Jag går gärna till Strandkrogen, det är trevligt där. Det känns faktiskt att det inte är vår ännu. Det är lite svalt i luften, så det kan vara skönt att komma inomhus en stund. Det skulle smaka bra med kaffe nu."


Det var svårt att släppa tankarna på nazisternas manifestation. Det ingav dem obehag, där de satt vid ett fönsterbord och tittade ut över ån. Det här var ändå något nytt, det här öppna sättet att visa sitt förakt för demokratin och för alla människors lika värde.

"Tänk när mamma och jag demonstrerade för solidaritet och rättvisa på sjuttiotalet, " sa han. "Då kändes det som om allt var möjligt. Vi var nog fega, alla vi som slutade med vårt engagemang och började istället bry oss mest om våra karriärer. Vi inbillade oss att vi skulle påverka på ett annat sätt, genom våra arbeten. Det var nog mest ett sätt att lura sig själv, kan jag förstå nu i efterhand. Det är ju sådana här vi släppt fram istället, när vi tystnade. Det känns bedrövligt, helt enkelt."

"Så kan du inte klandra dig själv, pappa. Ni gjorde vad ni tyckte var rätt. Och det är klart att det var mycket enklare med det politiska innan man bildat familj, fått barn och hade ett arbete att sköta."

"Tänk när vi ändå trodde på det här med att förändra världen. Varför försvann det? Det behövde det ju inte göra bara för att vi började arbeta, bildade familj och fick barn. När jag tänker efter nu kan jag nästan inte komma på en enda som fortsatte att ägna sig åt politik, jo någon enstaka kanske. Och nu är jag femtioåtta. Vart har åren försvunnit egentligen? Men sjuttiotalet minns jag tydligt och med glädje, för det mesta i alla fall."

"När jag var i tonåren fanns ingenting av politiskt engagemang, eller inte mycket i alla fall. Sen missade jag kanske det dom där jobbiga åren när mamma hade dött. Fy vad det var hemskt, det kommer över mig ibland och jag känner mig så tacksam för att jag kom igenom det där. Utan dig hade jag aldrig klarat det, pappa. Och nu när jag ser på Edit och vet att hon är mitt eget barn kan jag knappt tro att det är sant att jag var så illa ute, även om det flyger på mig ibland. Men Peter är bra att prata med också, så han får stå ut med att lyssna när jag behöver prata av mig. Men det är inte så ofta nu för tiden, som väl är."

"Det känns gott att höra, tycker jag. Att du mår bra och har det bra. Jag kanske ska göra som du säger, komma och hälsa på er lite oftare. Och träffa Edit förstås. Jag menar, jag är snart sextio och då kan det väl vara dags att ta det lite lugnare. Jag behöver inte arbeta jämt och lite har jag nog gjort det för att jag inte haft så mycket annat, det kan jag nog erkänna. Men det är kanske dags nu att tänka om? Och jobbet är inte detsamma längre."

"Du är alltid välkommen, det vet du!"


De satt kvar en stund till. Edit blev trött och satte sig i sin vagn och somnade. Det var avkopplande, tyckte han, att sitta här och småprata med Pia. Arbetet ja, det var inte roligt längre. Mycket hade förändrats under senare år. Med politiker som Bengt Gudmarsson blev det annat. Hans visioner var mycket långt från hans egna. Medborgarna var numera kunder. Kommunen en marknadsplats. Och det framstod som allt tydligare att det var han och hans generationskamrater som svikit och lämnat plats för de här idéerna. Deras motstånd hade behövts, men de hade kurat på sina kontor och inbillat sig att de skulle vara opartiska tjänstemän. Nu hade de plötsligt upptäckt att de befann i en den situationen att de var med och monterade ned det välfärdsbygge de varit med och byggt upp under några decennier. Det kändes, milt sagt, inte bra.


"Jag tror aldrig jag hört dig prata så mycket politik, pappa", sa Pia efter en stund.

"Det är kanske dags för lite mer av det igen", sa han. "Ska vi gå hemåt. Vi kan väl ta vägen förbi Konsum. Det var några saker jag glömde igår."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0