28 juli 31

31.


Han var fundersam, när de var på väg hem, på vad han egentligen sagt till Pia. Ord och tankar som legat i dvala i decennier, kändes det som, hade plötsligt kommit upp till ytan. Och om Pia hade sagt att hon aldrig hört honom prata så mycket politik någon gång, så hade han heller aldrig sett henne ge uttryck för en sådan upprördhet över någon politisk företeelse hon upplevt, som nu det här med nazisterna på torget. Han kände först en sorg över att han inte pratat mer om människovärde, solidaritet och rättvisa när Pia och Olle var yngre, men sen också glädje över att Pia var så tydlig i sin upprördhet och uppfattning. För sin egen del kände han mest skam över att ha varit passiv allt för länge. Han hade ju också sett hur människofientliga budskap brett ut sig under senare år, utan att göra det minsta. Han hade enbart gömt sig bakom sin fasad av opartisk tjänsteman. Fy fan, tänkte han.


Skulle det ha varit annorlunda med Gunnel, undrade han. Men, nej, förmodligen inte. Det var inte sorgen efter Gunnel som bidrog till att hans engagemang i politiska frågor upphörde, det skedde långt innan dess. Och även om de sinsemellan uttryckte sina uppfattningar om Palme, Bildtregeringen, murens fall, miljöfrågor och mycket annat så blev det aldrig någon handling av det. De hade inte ens på något medvetet sätt pratat med barnen om sina uppfattningar om vad som var rätt och fel. De hade inte pratat om sitt politiska engagemang i ungdomsåren, vad de kämpade och demonstrerade för, annat än om det av en händelse kommit upp i samband med något tevereportage om Vietnam, Chile eller Sydafrika. Men då bara med någon kort kommentar som knappast gav barnen någon uppfattning om hur mycket arbete som föräldrarna lagt ner på demonstrationer, möten, tidningsförsäljning och flygbladsutdelning. Eller varför allt detta arbete som lagts ner.

Men Pias upprördhet var självklar och omedelbar. Det gladde honom mycket, även om han kände att det inte berodde på det han händelsevis hade förmedlat, eller snarare låtit bli att förmedla, till henne av värderingar och människosyn.


Han tittade på henne, där hon gick bredvid honom. Hon var ung och förväntansfull, kändes det som. Mamma hade hans Pia blivit, som nyss var ett litet barn själv. Nej, han kunde inte fortsätta leva som han gjorde.


Han måste göra något åt den sorg han aldrig kommit över.


Under en period hade han varit på väg tillbaka. Det var då han mött Matilda. Han suckade, de minnena kändes fortfarande tunga, även om de också var förenade med så mycket glädje. Undrar om Pia och Olle någonsin förstod, tänkte han.


Pia var också tyst, där hon gick.

Då och då en blick emot honom.

Ett leende.

Edit sov fortfarande i vagnen.

Lugnt och bekymmersfritt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0