31 juli 34

34.


"Det var för Matilda jag för första gången berättade om hur jag haft det åren innan. Ja, jag berättade faktiskt om er också, om sorgen, om hur hopplöst allt känts. Även om jag hade hämtat mig en hel del och trodde, som jag sa, att jag hade kommit över sorgen och kunde gå vidare, så kändes det väldigt bra att det fanns en person som lyssnade på hela min berättelse. Hon fanns nog där, Matilda, precis som när jag behövde henne som bäst. Och hon lyssnade verkligen. Det var en rätt märkvärdig känsla att sitta och berätta nära en människa som tog mig på så stort allvar. Hon sa inte så mycket under tiden, men hon förstod ändå, förstod jag.


Ja, och sen blev det som det blev. Närheten blev lite mer än en pratnärhet. Ni måste naturligtvis ha märkt det här även om jag försökte låtsas som ingenting. Tycker ni jag är tröttsam att lyssna på så säg ifrån, för då slutar jag?"


Pia nickade och ville att han skulle berätta vidare och Olle instämde tyst och han såg att han var blank i ögonen.


"Nej, men då fortsätter jag. Det är inte så lätt, kan jag säga, det känns knepigt det här, att berätta på det här viset, men för min del känns det ändå nödvändigt på något sätt, att säga det här. Matilda var ju med hemma några gånger och jag presenterade väl henne i egenskap av det arbete hon hade och att jag skulle ta fram lite uppgifter till henne, som dom skulle ha som underlag på departementet. Vi arbetade faktiskt en hel del under den här tiden också, så var det ändå, så jag hittade inte på helt och hållet. Det hade tagit emot att bara hitta på och ljuga, det måste jag säga, men jag sa inte hela sanningen.


Matilda reste rätt mycket i sitt arbete så vi träffades ganska oregelbundet, men ändå rätt ofta. Under det året var jag nog på fler konferenser i Stockholm än vad jag varit tidigare. Matilda bodde i Stockholm så jag kunde naturligtvis övernatta hos henne när jag var där. För mig var det helt obeskrivligt och för den delen obegripligt att någon som Matilda kunde uppskatta mitt sällskap på det här sättet. Det hade jag aldrig väntat mig. Jag var faktiskt riktigt lycklig under en period. Jag tänkte till och med att mamma skulle ha förstått och att hon borde ha gjort likadant om det var jag som hade dött. Det var ett sätt, tror jag, att göra det enkelt för mig, komma undan från dåligt samvete. Komma undan det jag tänkte mig var ett svek mot mamma. Och kanske mot er också. Vad skulle ni tro och säga om det visade sig att jag träffat någon annan? Så även om jag kände mig lycklig så låg det där dåliga samvetet och gnagde och skavde. Det var annat också, men det där var nog ändå ett skäl till att jag inte vågade ta steget fullt ut så småningom.


Egentligen hade jag obearbetad sorg med i bagaget. Även om Matilda lyssnade ville inte jag, tyckte jag, tjata om det hela tiden. Jag ville tänka på annat, prata om annat, uppleva annat, uppleva att livet var tillbaka. Det var väl så jag tänkte.


Som jag sa så reste Matilda rätt mycket. När vi ändå träffats ganska mycket under nästan ett års tid berättade hon att hon fått en förfrågan om ett arbete i Bryssel. Det var Margot Wallströms sekreterare som hört av sig och ville diskutera om en ny befattning som inrättats i Margot Wallströms stab som kommunikationsansvarig gentemot Europaparlamentet. Matilda hade träffat Margot Wallström flera gånger i olika sammanhang, både som politisk sekreterare åt Pagrotsky och i partisammanhang. För henne hade Margot alltid varit en av de starkast lysande stjärnorna i partiet och hade tyckt att hon egentligen skulle kunna göra mycket bättre nytta för partiet hemma i Sverige. Men nu var det som det var. Hon och Göran Persson gick visst inte så bra ihop och då blev hon EU- kommissionär istället. Matilda gillade Margot Wallströms syn på Europa och EU som en plattform för det, som dom tyckte, nödvändiga politiska samarbetet över gränserna för socialdemokratin i hela Europa. Jag kan ju säga att jag också delar den uppfattningen. Jag har väl inte pratat så mycket politik med er, och det kan jag ångra nu, men jag har aldrig förstått den vänster som så envist säger nej till EU- samarbetet. EU finns och det är klart att dom som kallar sig vänster måste använda sig av det för att stärka sin position. Socialismen är internationell, det var grundläggande för oss som var aktiva på sjuttiotalet, det borde vänstern idag också inse. Sen finns det mycket som kan bli bättre, det är klart, så är det alltid. Nu skulle i och för sig Margot Wallström inte arbeta partipolitiskt, men det är klart att hon ändå alltid är socialdemokrat och att det har en stor betydelse. För Matilda var valet egentligen inte alls svårt. Det är klart att hon tackade ja till ett sådant uppdrag. Hon frågade mig vad jag tyckte och jag kunde naturligtvis inte göra något annat än att uppmuntra henne till att tacka ja. Jag visste ju att Matilda var en oerhört begåvad person som också hade förmågan att få ut ett budskap och få någonting uträttat.


Men det här blev ändå början till slutet för oss. Det blev svårare att träffas med någon reda. Matilda blev överhopad med arbete och reste väldigt mycket. Hon gillade verkligen sitt uppdrag men det var ganska så slitsamt, även om hon var ung och entusiastisk. När vi träffades en gång, det var i Bryssel, jag vet inte om ni minns att jag var där en vecka, det var egentligen en studieresa som kommunen ordnat, men det passade mig och Matilda väldigt bra, hon var i Bryssel hela veckan och vi fick ändå lite tid tillsammans.


En kväll, när vi ätit middag och gått hem till Matilda, var hon lite tystare än vanligt, märkte jag. Jag var nog som vanligt, tror jag, och tänkte nog mest att hon var trött. Och det var hon säkert, det också. Men så plötsligt frågade hon mig hur jag tyckte att vi hade det. Det var en sak hon funderat på, sa hon. Jo, hon arbetade mycket och reste mycket och det var OK med det, men hon blev på något sätt rotlös och rastlös. Vart var det att komma hem egentligen? Till lägenheten i Bryssel? Till Stockholm där hon inte längre hade någonstans att bo? Till hennes föräldrar i Umeå? Till mig, kanske? Och jo, hon trivdes mycket bra med sitt arbete och ville nog arbeta med det åtminstone ett par år till. Men sen. Hon hade nyligen fyllt trettio och åren går fort och rätt som det är, är det plötsligt för sent med familj och barn. Hon ville inte missa det. Och det hon nu ville fråga mig om var hur jag såg på det här med att skaffa barn! Kunde jag tänka mig det inom några år, undrade hon.


Jag blev fullständigt stum och tagen, kan jag säga och det här är inte lätt att prata om, även om det gått några år. Jag var över femtio och jag kanske skulle hinna bli femtiofem och så frågade Matilda mig om jag ville ha barn. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag vet inte vad jag tänkt om hur vi skulle ha det i framtiden. Kanske bara träffas som vi gjorde och för övrigt leva våra liv. Jag hade, i min naivitet, inte ens tänkt på att Matilda givetvis, som många andra, skulle vilja ha barn. Nu ställdes frågan till mig. Jag kunde ha omfamnat Matilda och försäkrat henne att jag naturligtvis ville ha barn tillsammans med henne, men det gjorde jag inte.


Fler barn hade inte funnits i mina tankar. Jag hade ju er och var väldigt glad för det. Men i första hand kände jag mig för gammal. Det svåraste jag varit med om är när mamma var sjuk och dog, men det näst svåraste är det här, kan jag säga. Jag svek Matilda då, när jag var i Bryssel den där veckan. Om ni visste vad jag legat sömnlös av det här. Min reaktion och pratet om min ålder och andra praktiska omständigheter uppfattade Matilda som rena undanflykter och att jag egentligen inte var beredd att dela en vardag med henne som hon nog gått och funderat på en tid. Och så svek jag. Jag har undrat varför många gånger. Varför skulle jag inte ha kunnat vara beredd på det, det borde rimligen vara det logiska nästa steget om det nu skulle bli något nästa steg.


Sen blev det inte det samma längre. Visst, vi träffades under ytterligare en tid, men jag märkte ju hur besviken Matilda var och jag hade inte kraft nog, eller jag var rättare sagt för feg, att ta upp den där tråden igen. Det kändes som att det var kört, men jag vet ju inte förstås. Hur som helst så blev det inte samma sak sen och den där spänningen som funnits liksom försvann. Om ni visste vad jag ångrat mig. Varför gjorde jag så här? Matilda erbjöd mig livet och jag tackade nej. Hur kunde jag?


Det är snart sju år sen nu sen jag pratade med Matilda senast. Hon är kvar i Bryssel, så mycket vet jag. Jag tror att hon fortfarande är väldigt mycket på resande fot och jag tror inte hon har gift sig eller skaffat barn.


Hur som helst, när relationen med Matilda tog slut, för det gjorde den, var det som om den gamla sorgen kom tillbaka. Det jag trodde jag kommit över kom tillbaka med ny kraft. Och det mest bedrövliga är att det har bara blivit värre med åren. Det är nog det ni har märkt, tror jag. Och du, Pia, har frågat mig allt oftare hur jag har det och du har naturligtvis sett på mig och hört, när vi pratat i telefon, att allt inte har stått rätt till. Och det gör tyvärr inte det, måste jag erkänna, även om jag försökt påstå något annat. Jag är trött, håglös och jobbet känns mest tungt och slitigt. Det jag tyckte var roligt förr tar mest emot nu. Sen tänker jag på mamma ständigt och jämt. Jag märkte det inte först, då efter Matilda, det smög sig på mig. Jag vet att jag ska kunna tänka på mamma med glädje och minnas allt det positiva, men nu blir det mest sorgligt alltihop. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska få ny kraft. Jag orkar inte, känns det som.


Men så bestämde jag mig i alla fall för att berätta för er nu. Och det som underlättade det, ska jag säga, är när jag ser Edit och när jag ser hur glad du är Pia. Jag har förstått att du har det bra och klarar dig bra, Olle, du med, men just det här med Edit är ändå speciellt. Då försöker jag intala mig att jag inte kan fortsätta som jag gör och bara bli tröttare och tröttare, och håglösare och håglösare. Så att jag bestämde mig för att berätta för er är faktiskt Edits förtjänst.


Ja, det var nog ungefär det här jag ville säga.

Tack för att ni lyssnade.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0