5 juli 8
8.
Att han skulle bli så förbannat trött!
Den hade kommit tillbaka igen, tröttheten. Samma trötthet som han levt med de första åren efter Gunnels död. Den trötthet som kom sig av att han det året Gunnel var sjuk var helt upptagen av hennes kamp för livet.
Sjukdomen bröt ner snabbt. Livet blev smalt, så koncentrerat bara på att överleva. Levde han själv det året? Hur överlevde Pia och Olle? Visst, de levde vidare, men hur? För Pia blev det några års helvete. Men hon återkom till något som liknade henne som hon var innan. Såren i själen fanns förvisso, men de hade förmodligen ändå läkt på ett vettigt sätt, tänkte han. Han blev så glad, lycklig, när han upptäckte att han vågade tro på att Pia var tillbaka. Hon hade varit en god samtalare när hon äntligen var hemma igen. Hon hade behov att prata och han hade ett intensivt behov av att öppna alla kanaler, få ur sig alla känslor, tankar och om sin oförmåga att ta hand om sina barn när deras mor var sjuk. Det var kanske inte riktigt rätt mot henne, men hon tycktes stark och hon lyssnade.
För Olle blev livet annorlunda än vad det hade blivit om Gunnel levt. Det var han säker på.
När Olle var liten var han en spontan, livlig, oftast glad pojke. När goda vänner till dem var hemma underhöll Olle med roliga historier, snackade, skrattade och pratade fotboll. Han var kvick, lättillgänglig och charmig. Olle var tolv när Gunnel dog. Därmed tog sig hans liv en annan riktning. Under Gunnels sjukdom blev Olle allvarlig och tystlåten, ett allvar och en tystlåtenhet som blev kvar och det som kom att prägla hans liv och sätt att vara.
Fast Olle bara var elva när helvetet bröt ut tog han ett mycket större ansvar än vad någon elvaåring ska behöva ta. När han själv blev sittande ordnade Olle så att de fick något att äta. Han gick till skolan, men hans oro för sin mor och far gjorde att han varenda dag gick hem på lunchrasten för att titta till dem. När Gunnel dött såg han till så att hans far kom upp på morgnarna. Fy fan, tänkte han, vad gjorde jag med Olle? Ett dåligt samvete för barnens skull hade gnagt i alla de tretton som gått sedan Gunnel dog.
Han slötittade på nyheterna. Statsministern var alldeles för mycket angelägen att uppfattas som statsman. Den dumme jäveln, tänkte han, fattar inte han att man blir statsman när omgivningen kommit att betrakta en som det på grund av det man åstadkommit, inte för att man själv utropar sig till det. Och Högelund var nerbränt och Stjärnberg uppenbarligen mördad. Detta ansågs tydligen så märkvärdigt att det uppmärksammades av riksmedia.
Han tänkte på dagens diskussion om detaljplanen för det nya handelsområdet. Han ogillade de här lådorna som de stora kedjorna slog upp. Själv ville han ställa höga miljökrav på det här området. Det var fina omgivningar. Och även handel ska väl kunna äga rum i en trivsam miljö, med lite krav på både byggnader och den omkringliggande miljön. Visst det blev lite kostsammare för de som ville etablera sig, men han var säker på att de hade igen det om skräpet de skulle kränga fanns i en trivsammare omgivning än den som vanligen omgav den här sortens handel. Han var inte överens med politiken om det här. Kajsa Berglund, som var byggnadsnämndens ordförande, gick väl att prata med, men kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gudmarsson, var en rabiat jävel. Själv hade han alltid haft en mycket stark tilltro till det offentliga. Till att det som beslutades ytterst var ett uttryck för den folkvilja som partierna ändå representerade. Visst tvivlade han ibland, det måste medges, och tvivlen kom nog oftare nu än när han var nyutbildad och radikal arkitekt som ville bygga för folket. Men i grund och botten gillade han det här systemet och även om han själv ibland ogillade beslut, kunde han fördra dem eftersom de var fattade på demokratisk grund. Han hade arbetat nära ledande kommunpolitiker av både röd och blå kulör och hade hos dem alltid funnit ett genuint intresse för kommunen och dess utveckling.
Men så var det inte nu. Gudmarsson representerade en ny sort. Han ogillade öppet och tydligt det offentliga. Det hade han gett uttryck för redan i valrörelsen sen han blivit vald till moderaternas nya gruppledare. Han undrade hur i helvete man kunde rösta på någon som närmast föraktade den kommun man blev vald till att leda. Att Gudmarsson skulle tänka sig några som helst krav på näringslivet, utom dem han var tvingad till på grund av lagar att acceptera, borde han begripit inte var särskilt gångbart.
Hillevi var skärpt, jävligt skärpt. Hennes arbete med Kastanjen kändes modernt och nytänkande. Det nya bostadsområdet, planerat där den gamla hissfabriken låg, skulle bli något helt nytt. Bostäder för studenter, barnfamiljer och äldre skulle vävas ihop på ett snyggt och integrerande sätt. Det var bara vägen som var ett bekymmer. De måste hitta en ny dragning för den och det enda sättet att komma förbi var att nagga lite i kanten på ett grönstråk längs ån. Han var säker på att det var möjligt utan att det skulle förstöra parkområdet, men sådant väckte alltid heta känslor.
Klockan var elva.
Kändes tomt i huvudet.
Han stängde av TV:n och gick och la sig.
Trött, men inte för sömn.
Fan, tänkte han.
