7 juli 10
10.
Morgnarna gick bra, det var först framåt dagen som det blev segt. Inga problem med att äta frukost, komma igång. Och promenaden till arbetet var som vanligt dagens bästa stund. Det var då han kände sig som allra bäst. Ingen oro, ingen ångest. Det var då, på morgonen, han kände att han kommit över Gunnels död. Det var då han tänkte att livet gick vidare. Det var då han tog trapporna med lätta steg.
Väl på arbetet bar han sin roll. De runt om uppfattade honom som trygg, lugn och klok. Han var en omtyckt chef. En man kunde prata med, en man inte fick en utskällning av om man missat något i ett ärende. Flera av dem hade varit med under tiden när hans Gunnel tynade bort och dog. De var glada för hans skull att han orkat gå vidare. De som börjat senare hade inga förutfattade meningar om något. De såg honom som den han syntes vara.
Han var respekterad av politikerna. Han var kunnig och en som de litade på. Det hade i alla fall varit så. Han gav aldrig uttryck för några egna politiska uppfattningar. Var angelägen om att vara trovärdig i alla läger. Socialist var han ännu, men hans aktiva period i den nya vänstern tog slut med 70- talet, då för övrigt den nya vänster som han och många andra hoppats så mycket på, dog. Han röstade mest på socialdemokraterna, men hade svårt för alla apparatmänniskor. Saknade engagemanget, glöden och viljan att förändra. De var i regel dugliga förvaltare, de gillade utan tvekan det offentliga. Men det var andefattigt och utan nytänkande. Han undrade många gånger vart det skulle bära hän med den demokrati han högaktade och kände så stor sympati för.
Stegen hem var inte lika lätta. Inte för att arbetet tröttat honom. Nej, allt eftersom en dag gick ökade tvivlen om hans egen själsstyrka. Under flera år hade han ändå känt sig stabil och hyfsat trygg med sig själv. Men av någon anledning hade tvivlet börjat gnaga igen. Han förstod inte varför. Tröttheten var tillbaka. Oron och ångesten smög sig på igen.
Pia och Olle hade det bra, de klarade sig bra i livet. Pia med sin Peter, som hon träffat för några år sen. Morfar blev han och glad var han så tårarna rann när lilla Edit föddes. Två år var hon nu. Synd bara att de inte bodde lite närmare. Det blev till att träffas över ett eller annat veckoslut. Han drog på det, ville inte tränga sig på, fast Pia sa att han var välkommen så ofta han bara ville. Det var trots allt enklare för honom att åka dit än för dem att besöka honom. Och nog ville han åka dit så det värkte i honom, men avstod ändå och nöjde sig med ett telefonsamtal istället. Han tyckte att han utnyttjat Pia tillräckligt och önskade bara att hon skulle få leva sitt eget liv med sin familj utan att han på något skulle stå i vägen för det. Han hade antytt det här för Pia vid något tillfälle, som försäkrat att han aldrig var i vägen och att både hon och Peter uppskattade honom väldigt mycket och gladdes över hans besök. Och nu när Edit fanns ville de verkligen att hon skulle få träffa sin morfar så ofta som möjligt.
Och ändå drog han på det.
Olle bodde i staden och de pratades vid ganska ofta. Han var konstant bekymrad för honom. Hade aldrig kommit över det svek han tyckte han utsatt honom för under de svåra åren. Visst, han hade sett att Olle klarade sig bra genom skolåren och vidare med studierna på universitet. Sen ville han fortsätta med forskning efter avklarad examen, men dit var det något år kvar. Han tänkte på Olle som liten, glad och spontan. Nu såg han den korrekte, lite stele, unge mannen, som sällan uttryckte några känslor. Om han hade något kvinnligt umgänge visste han inte något om och fråga om det ville han under inga omständigheter göra. Nu för tiden visste han väldigt lite om Olle och hans liv, fastän han berättade om det han höll på med och tycktes brinna för.
Han hade bara sett Olle riktigt upprörd en gång, som han kunde minnas, och det var för flera år sedan när han gick på gymnasiet. På skolan hade några rasister satt upp klistermärken och affischer med slagord mot "massinvandringens" påstådda avigsidor. Han mindes att han blivit glad och stolt över Olles upprördhet och tänkte att det de pratat om hemma kanske ändå satt lite avtryck. Vad han visste hade aldrig Olle varit med och aktiv i någon politisk organisation.
Är du ensam, Olle, med ditt liv och dina tankar, frågade han sig många gånger.
Kvällarna var så förbannat långsamma.
Under några år hade han varit aktiv i Stadshistoriska föreningen. Han var en efterfrågad föredragshållare och kände stadens historia som få andra. Till en början hade det roat honom, det blev nästan som en del i terapin efter det att Gunnel var borta. Men sen, efter ett par år, slocknade engagemanget. Han tyckte inte han hade något mer att tillföra. Han brukade skriva några artiklar till årsskrifterna, men året innan hade det varit segt att få ihop det han utlovat.
Han hade börjat gå på teater igen, när han känt sig redo att börja det nya livet utan Gunnel. Teater hade varit deras stora gemensamma intresse. Men det blev inte detsamma. Småpratet efter om trovärdighet, skådespelarprestationer och dialog var borta för alltid och utan det blev det bara en halv upplevelse. Han slutade gå. Det blev bara tomhet. Frågor utan svar.
Telefonen ringde. Han tittade på klockan. Den var kvart i tio.
"Gunnarsson"
"Hej, det är Pia. Hur har du det?"
"Jo, det är bra, lite trött bara. Det är mycket på jobbet nu."
"Vi ville bara höra om du inte kan komma hit i helgen. Det ska bli fint väder, nästan lite vår, hörde jag på Aktuellt. Vi tänkte göra en liten utflykt till Storängen, du vet den där gården där de har getter, kaniner och lite andra smådjur. Edit gillar nog det, hon har inte varit där förut, och sen blir hon jätteglad om du kommer. Och vi också för den delen."
"Jag kommer gärna, det vet du, men jag vet inte om jag hinner. Behöver jobba lite i helgen. Du vet, vi har otåliga politiker som vill ha allt på bordet helst i förrgår. Sen måste jag börja med trädgården innan våren brakar lös på allvar. Det ser för bedrövligt ut, rent ut sagt."
"Men pappa, du kan inte bara arbeta. Du måste koppla av lite också. Du behöver komma bort lite från vardagen. Både Peter och jag tycker att det är så roligt när du kommer."
"Ja, ja, jag ska fundera på det. Jag kan väl höra av mig imorgon kväll så får vi se vad jag hunnit med till dess."
"Gör det, pappa. Och vi vill att du kommer hit! Och Edit vill!"
"Bra, då säger vi det. Jag ringer imorgon kväll. Hejdå och hälsa Peter. Och Edit förstås, men hon sover väl nu?"
"Ja, hon sover nu, men hon får en kram från dig imorgon bitti. Hejdå pappa."
Att det skulle kännas så förbannat tomt.
Håglöst.
Han fick nog ta sig samman och köra till Pia i helgen ändå.
