anderstell

Jag har fått några kommentarer på Facebook om valresultatet. Några citat:

"...min teori för det låga deltagandet är att unga personer inte riktigt bryr sig. Känner en hel del som "glömde", brydde sig inte för de tycker de är bra som det är, eller inte visste vad de skulle rösta på för de kan inget om partierna.. men de får ju skylla sig själva i slutet."

"Jag hade önskat mig ett större valdeltagande. Hörde en norsk kvinna som intervjuades i SVT, hon sa något i stil med att människor måste förstå att det är ett privilegium att överhuvudtaget få rösta. Håller med. I vår lilla demokratiska del av världen förstår inte tillräckligt många hur stort det verkligen är."

"Det låga deltagandet kan också tolkas som att en majoritet inte är beredd att ge EU legitimitet. EU-medlemskapet tycks ju av drygt över 50% inte uppfattas som ett privilegium..."

"Nja, håller inte riktigt med dig... Men är glad över att valdeltagandet i alla fall var högre än förra gången och att SD inte fick någon plats."

"Nä men Piratpartiet gick det ju bra för ändå :)"

"Min fick hon inte. Dokussåpan :"vem vill bli miljonär" är nu avgjord. Trevligt att det unga gardet är på frammarsch. Jag är så trött på tyckare utan ansvar. Broilers uppbackade av ett stort parti. Ungdomen, det är vår framtid."

Det finns naturligtvis många orsaker till det låga valdeltagandet (även om det blev lite bättre än förra gången) och till socialdemokraternas dåliga resultat. Några skäl belyses i citaten ovan. I alla händelser finns argument nog att reflektera över när vi från socialdemokraternas sida går vidare och samtalar om politik och gör program som vi vill vinna val på. Som till exempel följande:

- Vi måste bli bättre på att nå unga människor.

- Demokratin kan aldrig tas för given.

- Hur vi förhåller till makten och maktapparaten.

- Lockelsen i det nya och oprövade, sådant som inte förknippas med "etablissemanget".

- Den allmänna synen på EU och vad man kan ha det till.

Någonstans här, i bland andra de här frågorna, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss med vår hypermoderna och aktuella berättelse om alla människors lika värde, om solidaritet och rättvisa, om klasskillnader och det som kan minska dem, om de som har makt och de maktlösa, om en skola som ger alla möjligheter att göra kloka livsval och ge verktyg för att vara med och påverka och förändra, om demokratiska värderingar, om nödvändigheten av kollektiv styrka för att nå frihet för individen, om fred och frihet, om de europeiska folkens blodiga historia som kan bytas mot samarbete och öppenhet.

Man måste påminna sig historien, både här i Sverige och i de Europas länder som föröddes av det stora kriget för 65 år sen. Vi här i Sverige kanske aldrig har förstått och på en del annat håll håller man kanske på att glömma. Men de berättelserna måste också berättas om och om igen. Så här skriver Stig Claesson i ett litet stycke ur boken "Dråp i hastigt mod" (1966), där han funderar över kriget:

"Det av kriget skonade Sverige skiljer sig de första åren av fred avsevärt från övriga Europa. I Sverige är gräset grönt och sädesfälten gula. Träden knoppas, grönskar och gulnar. Husen är målade i rött och vitt och igenom det färgrika, välmående landskapet går rena elektriska snälltåg på oförstörda stambanor i en för Europa obegriplig hastighet och precision. I Sverige fanns det drickbart vatten till och med i storstäderna.

I Europas sönderslagna storstäder var vattnet förgiftat och luften förpestad och Europas järnvägsnät var upprivet, och man färdades stumpvis i godsvagnar efter små rykande lok. Det fanns inga avgångstider och inga ankomsttider, och än befann man sig här och än där i en svart, grå och vit tillvaro.

Svart är landskapet de första åren av fred och grå är barnen, kvinnorna, soldaterna och krigsfångarna och brödet, mjölet och vattnet.

Det vita är kalken. Kalk och DDT.

Europa målade sin värld vit med den desinfekterande kalken.

Sjukhussalar, avträden, plank, stolpar, dörrar, trösklar, trappor och kryckor."