anderstell

Apropå det jag skrev igår om personval så kom jag att tänka på en krönika, jag tror det var Dieter Strand som skrev den, i Aftonbladet för rätt länge sen. Han mindes en diskussion man haft i den socialdemokratiska studentklubben, förmodligen på 50- talet, om det här med personers betydelse för politiken. Man hade då kommit fram till att man skulle rösta på socialdemokraterna även om partiledaren var en häst. Innebörden av det var naturligtvis den att det alltid är idéerna som kommer först, det är med ett politiskt program man ska vinna val, inte på personligheter.

Detta tål att tänka på om jag nu för min egen del tänker tänka om när det gäller synen på personval. Det är idéerna och programmen som kommer först, men det är också viktigt hur budskapen lyfts fram. Så är det i dagens samhälle med den mediafixering som råder. Jag menar inte att vi ska falla undan för den, men vi måste ändå förhålla oss till hur nyheter, åsikter och människor åskådliggörs av media. Sen får mediabilden av människor som företräder partiet aldrig bli det enda sättet att föra ut och diskutera politik. Ska vi göra anspråk på att vara ett folkrörelseparti skaffar vi oss tyngd och trovärdighet på ett helt annat sätt. Det gör vi i samtal med arbetskamrater, med vänner, grannar och i föreningslivet.

Läste i veckan en mycket skarp kritik av äldreomsorgen, i ett debattinlägg av PC Jersild i Dagens Nyheter (DN 30/5 -09). Kritiken är skarp mot, egentligen, hela Ädelreformen och därmed mycket av den socialdemokratiska äldrepolitiken. Men han skriver också så här om vår tids valfrihet:

"I stället har "valfriheten" fått stort utrymme i debatten. Den gamla ska själv få välja sin vårdform. Sällan har väl ett uttryck klingat så cyniskt när det för det stora flertalet inget annat innebär än att kunna tacka ja eller nej till den vårdplats en jäktad biståndsbedömare eventuellt kan jaga upp."

Och vidare:

"Socialdemokraterna lämnade efter sig en ofullgången Ädelreform (smaka på det ordet!). Men efter snart tre år vid makten kan Alliansen inte skylla allt elände på sina företrädare. Att ersätta pengar med välmenande uppmaningar att nu förstärka "värdegrunden" framstår närmast som ett hån. Omsorgen om samhällets svagaste grupp, de gamla och sjuka, tål inte fler personalnedskärningar om Sverige ska kunna kalla sig ett civiliserat samhälle."

80 miljarder har de sänkt skatterna med, de borgerliga. Det är klart att det märks någonstans i den gemensamt finansierade välfärden. Det är klart att frågan om vad som kännetecknar ett civiliserat samhälle också måste ställas.

Jag läser en liten bok av Bodil Malmsten, "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper", från 2003. Hon skriver små tänkvärda kortberättelser. En handlar om att sälja ut, där en socialdemokratisk näringsminister nämns som svikare:

"En riktig karl skulle stå för sitt ord. Så var det då.

Nu är det tvärtom.

Ungefär ett år efter det att näringsministern hade sagt att de viktigaste delarna av infrastrukturen, exempelvis järnvägarna, skulle stanna i offentlig förvaltning såldes SJ ut."

Sen skriver hon om tunnelbanan i Stockholm:

"Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.

•-          Det var stopp i tunnelbanan, sa man när man kom för sent.

•-          Åh, fan, sa den till vilken ursäkten gavs.

Ett stopp i tunnelbanan var dramatiskt. Ett tekniskt fel, en förare som blivit sjuk, någon som hade hoppat framför tåget. Stannade tåget så hade något allvarligt hänt.

Vinter 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.

Ett tåg, sa folk med häpnad, titta ett tåg. Som när morfar var ung och byggde järnvägen från kusten till Östersund och det första tåget kom tuffande och släppte ut rök.

Titta ett tåg!"

Författare och debattörer må använda sig av de breda penseldragen, men de här två exemplen pekar enligt min mening på något väsentligt. De ställer båda frågan om vem samhället är till för.