anderstell

3.

Det var för tre år sedan.

Nästan tio år hade han levt utan Gunnel.

En ny arbetsdag väntade.

Vanligen promenerade han till arbetet, så också denna dag. Det tog honom tjugo minuter. Han hade alltid tyckt om att promenera.

Det var nog de bästa stunderna med Gunnel; promenaderna i staden, längs havet och i skogen. Det blev som en stunds gemensam meditation. När de stod intill varandra och såg ut över havet behövdes inte så många ord. Närheten till Gunnel och känslan av att dela samma upplevelse hade alltid fyllt honom med ett lugn. Promenader var fortfarande en väsentlig del av hans tillvaro. Han tog gärna med sina medarbetare på en promenad om det var något som behövde redas ut, knepiga uppdrag som behövde vändas och vridas på eller om han såg att någon arbetskamrat hade det bekymmersamt på ett eller annat sätt. Inte för att det löste alla problem eller gav svar på alla frågor, men ofta var det ett sätt att lugna ner en situation, tänka om och tänka nytt.

Det var oktober med rött och orange i träden. Vackert med höst och höstfärger.

Och så framme.

Trapporna hela vägen upp. Högst upp.

"Hej", till Sonja och Arne som redan kommit, "fin dag idag".

In på rummet.

Stadshusets bästa rum, enligt hans mening.

På med datorn.

Hänga av sig rocken.

Byta skor.

Han såg ut genom fönstret, ut över torget, de närbelägna kvarteren och allén som leder bort mot de gamla kasernerna. Och ännu längre bort slättlandet. Till den här vyn hade under senare år lagts till tre vindkraftverk placerade på den blåsiga slätten. De var vackra, tyckte han, inte alls förfulande som en del andra menade.

Han dröjde kvar en stund.

Han gillade utsikten över sin stad.

Samma procedur varje morgon.

Det var ett sätt att ta in dagen.

Han öppnade som vanligt sin mailbox, när han slagit sig ner vid sitt skrivbord.

Det brukade ta någon timme innan det började anlända brev i någon större mängd. Nu var det tre i boxen. Två kunde han kasta direkt, det var skräp av det slag som inget spamfilter tycktes kunna hejda.

Det tredje öppnade han och läste.

Det var kort och ställt till honom. Eller var det?

"Bengt!

Nu har vi fått problem. Kan inte säga mer om det nu, men H- lund jävlas.

Behöver din hjälp. Ring!

Har sökt dig på telefon men du svarar ju aldrig.

OS"

Det där var obegripligt.  Det var skickat till honom, till hans adress och med hans namn.

Någon H- lund visste han inte att han var bekant med och OS skulle kunna vara Olle Svensson, men han kunde väl i så fall kommit in på rummet så fort han kommit till jobbet om ärendet nu var angeläget.

Han tittade på avsändaren, det var en hotmailadress, obekant för honom. Mailet hade anlänt klockan 3.53.

Han förstod inget av detta och tänkte att någon måste ha skickat till fel Bengt. Han raderade mailet.

Först långt senare kom han att tänka på mailet och dess kortfattade innehåll.

2.

En gång promenerade de tillsammans längs kanalen, bort mot stadsparken. Det var vår och det var ljust och det var varmt. Den känslan av vår och värme var längesen han kände. Den hade återvänt för en kort stund några år tidigare, men den stunden hade varit allt för kort. Men då. För länge sen. Vacker var hon. Det ljusa, halvlånga håret, strök över hennes ansikte i den lätta, ljumma vinden. Hon log och nickade och tyckte allt han sa var klokt. Han kände sig stolt, varm och förälskad. De stannade för en stund och såg på varandra. De tittade ut över ån som ringlade genom staden. Några mindre båtar med utombordsmotorer passerade. Förmodligen på väg mot Kalvholmen. Människorna ombord verkade lyckliga, avspända. Det var måndagförmiddag.

De tänkte sig ingen längre promenad men ville ännu inte vända tillbaka riktigt än. Det var som om förälskelsen fick dem att se staden, parken, vattnet, allt runt dem på ett annorlunda sätt. De tycktes ljusare och mer inbjudande, miljöerna de passerade.

Människor log.

Det var 70- tal.

Det var Första maj.

Och om en stund behövde de ändå vända om.

Demonstrationen skulle börja klockan två och de ville vara där i god tid.

Den började borta på Artilleritorget och de marscherade sen genom hela centrum och bort till utescenen i Stadsparken. Det blev en promenad på ungefär en halvtimme och de mest centrala delarna av staden passerades. Deras tåg skulle passera centrum strax efter det att sossarnas tåg gått förbi samma väg, så det brukade fortfarande vara en del människor kvar längs gatorna. Arrangörer var den lokala FNL- gruppen, Folket i Bild Kulturfrontgruppen, KFML och Aktionsgruppen för en levande innerstad. De hade försökt få med VPK i tåget också, men de föredrog att ha sitt eget möte. Någon egen demonstration hade de inte, dåligt förankrade som de var i denna småborgerliga stad.

Vänstern i övrigt, den nya vänster, som han själv kände sig som en del av hade dock under några år skaffat sig många sympatisörer i staden. Själv var han aktiv i den lokala FiB- Kulturfrontgruppen. Han hade gått med för något år sedan, men blivit intresserad av politik redan under gymnasietiden och sen dess tagit del av åtskilliga FNL- manifestationer.

Gunnel såg han första gången på en konsert med Jan Hammarlund.

"Från och med idag är ni befriade från skolan", sjöng Hammarlund. Det handlade om förtrycket i skolan mot de som inte riktigt passade in. Som gick sina egna vägar.  Han pratade om socialismen mellan sångerna, om människors villkor i Vietnam och Sydafrika. Han kunde med sin spröda röst verkligen formulera människors längtan efter ett värdigt liv, om solidaritet och rättvisa.

Han tittade på den unga kvinnan strax intill. Hon såg ut att gilla Jan Hammarlund, hon med. Nynnade med i sångerna. Lyssnade på budskapet.

"Han är riktigt bra", sa han.

"Det är så fina texter", sa den unga kvinnan, "det blir liv av orden"

"Det blir liv av orden".

Kunde han bli annat än förälskad?

"Bengt", sa han och sträckte fram handen.

"Gunnel", sa Gunnel, log och tog emot hans hand.

Alla likheter med verkliga händelser eller människor är tillfälligheter.

En berättelse

1.

Bengt Gunnarson sneddade över Storgatan, följde trottoaren på den östra sidan bort mot gallerian för att där ta av mot Kungstorget. Vid gallerian mötte han Åkesson som nickade lätt för att sen försvinna in i den stora centrumbyggnaden på väg till Systembolaget. Åkesson tänkte för en sekund att Gunnarsson såg rätt kraftig ut. Märkligt, han som brukar vara tämligen smärt och ganska fåfäng, for det genom huvudet när han klev in på bolaget för omedelbart börja fundera på annat. Vin till lamm var det....

Gunnarsson fortsatte rakt över torget, stannade till en stund och tittade på den senaste veckans löpsedlar i skylten till Nyheterna. Det var ändå för jävligt!

"Jaså, du står här och grunnar", hörde han en röst snett bakom.

Han vände sig om och såg Per Torstensson, som vanligt allvarsam.

"Detta trodde man ju ändå inte var möjligt, inte ens i den här stan", sa han.

Gunnarsson nickade och fick något instämmande ljud över läpparna, vände och gick därifrån bort mot kanalen.

Han stannade till en stund och såg, kanske betraktade han, längs kanalen. Fint, tänkte han, april och ännu lite kyla i luften. Minus på nätterna, men ändå en föraning om den vår som skulle komma. Det är nog den bästa tiden, den precis innan allt blir grönt. Den där känslan av förväntan om en vår och sommar. Ljuset. Han skakade lätt på huvudet där han stod.

I huset där borta, närmast kanalen bodde han och Gunnel den första tiden när de precis hade träffats. Ja, egentligen var det hennes lägenhet, men han hade rätt snart flyttat in. Ganska ruffigt på den tiden, innan bolaget rustade, men inte tänkte de på det. Då. Det var mer än trettio år sedan. Trettiosex närmare bestämt. Han och Gunnel hade haft det bra. Det hade tagit tid att repa sig sen hon dog av den där förbannade, jävla cancern. Bara 44 år. Ungarna var 12 och 15.

Det gick väl bra med Olle, men med Pia blev det ett rent helvete i ett par års tid. Han undrade många gånger de åren vad det skulle bli av dem. Pia var bara 15 och hon hade behövt sin mor länge än. Olle hade varit så förbaskat förståndig, lite åt det lillgamla hållet, men det var väl också ett sätt att hantera tillvaron. Pia hade sprängt alla gränser och många gånger hade han varit mycket rädd för vad hon tog sig för. Hon skadade sig själv på ett närmast medvetet sätt med ett hämningslöst drickande och genom att söka de mest destruktiva kontakter som fanns att hitta. Han hade gråtit på nätterna.

Men en dag tycktes hon ha fått nog. Hon kom hem igen och han vågade först inte tro på det. Tre år med ett självskadande liv, raserad skolgång och alla gamla vänner förbrukade trodde han inte först på att hon skulle klara att komma tillbaka till en normal vardag. Han hjälpte henne så gott han kunde, fanns tillhands närhelst hon behövde honom och hon kom verkligen tillbaka till ett anständigt liv. Hon hade behövt professionellt samtalsstöd ganska länge och hade kanske tur som kom i kontakt med en terapeut som hon litade på. Men hon var själv stark när hon behövde vara det och hämtade tillbaka det hon förlorat i studier och goda vänner rätt så snabbt ändå.

Olle hade klarat sig märkvärdigt bra genom krisåren men han hade en förunderlig tillit till sin far och hade också varit ett gott stöd för honom, fast han var alldeles för ung för det. Olle hade blivit mycket ansvarstagande som vuxen och han önskade att sonen kunde tillåta sig att koppla av, släppa taget, lite ibland. Men han trivdes med forskningen som han fortsatt med efter sin examen och han var glad för hans skull.

Han skakade till av den fuktiga vinden och tittade på klockan. Tio i två. Klockan två skulle han vara på plats. Då hade han fått tid för en föredragning om planarbetet för södra delen av centrum. Han funderade över sina bevekelsegrunder för sitt handlande. Det var rätt, han kände sig säker på det. Nu fanns inget som kunde ändra hans planer. 59 år hade han hunnit bli. Var fan har livet tagit vägen, tänkte han.

Sommarens stora utmaning för min del börjar i morgon. På min blogg har jag i huvudsak kommenterat dagspolitiska händelser eller annat som hänt i min vardag. Sådant som jag stannat upp en stund inför och reflekterat över. När jag började bloggskrivandet i september förra året bestämde jag mig för att skriva något varje dag. En blogg måste, enligt min mening, hållas aktuell annars blir den helt ointressant för eventuell besökare.

Kreativiteten tryter ibland, det måste erkännas, och nu inför sommaren har jag funderat över hur det ska vara möjligt att ge dagsaktuella kommentarer på ett något så när intressant sätt. Jag har kommit fram till att det klarar inte jag. Vädret går ju inte heller att skriva om varje dag och inte heller om vilken bok jag för närvarande läser.

Det går inte heller att allt för ofta ge uttryck för frustration över det som skrivs i Kristianstadsbladet. Det blir tröttsamt och det är förmodligen inte bra för blodtrycket att bekymra sig allt för mycket över.

Så det får bli något annat denna sommar.

Imorgon börjar så ett månadslångt äventyr för mig. Jag ska skriva en berättelse om en idé jag grunnat på. Det blir i form av en följetong från och med i morgon och som varar hela juli månad. Exakt när det tar slut vet jag inte. Berättelsen är inte skriven än.....  

Frihet är att ha kunskaper nog att kunna värdera vilka handlingsalternativ som är de bästa för mig.

Frihet är att ha kunskaper nog att kunna värdera vilka handlingsalternativ som bäst gagnar mina närstående.

Frihet är att ha kunskaper nog att kunna värdera vilka handlingsalternativ som bäst gagnar världen.

Frihet är att kunna utveckla sin förmåga till skapande.

Frihet är att känna trygghet.

Frihet är att kunna ta en kvällspromenad och veta att de man möter vill en gott.

Frihet är att ha ett meningsfullt arbete.

Frihet är att vara ekonomiskt oberoende.

Frihet är att få möjligheter att uttrycka sin mening utan repressalier.

Frihet är att kunna slå sig till ro och läsa en god bok.

Frihet är att få njuta av sommaren.

Kort sagt, frihet är allt det som gör att jag själv kan forma mitt liv. Denna min frihet finns på samma sätt som alla andra har samma frihet. Det innebär att min frihet inte får trampa på andras frihet. Eftersom vi lever i samhällen och inte som Robinson Crusoe (som inte var ensam hela tiden) kräver våra friheter en ömsesidig förståelse och respekt mellan människor. Friheten är på det sättet begränsad så att ens frihet inte går ut över någon annans.

Nu för tiden ingår i våra friheter även att välja strömleverantör och mellan 500 PPM- fonder. Det är friheter jag för min del inte värderar så högt.

Har just kopplat in det mobila bredbandet. Nu återstår att se om Telia håller vad de lovar. Det verkar åtminstone något snabbare än det modem som använts några veckor.

Nu är sommaren här på allvar. Det syns på TV- tablån som idag innehåller sommarens första TV- deckare; Kommisarie Montalbano. Det fortsätter imorgon med Morden i Midsomer. Programmen kolliderar med Aktuellt, men jag tror ändå jag väljer dessa TV- deckare de dagar denna krock sker. 

Denna måndag efter midsommar har det onekligen känts lite segt på jobbet. Skönt med en promenad mitt på dagen och trevligt med lunch  på museet med arbetskamrat. Vi tittade in som hastigast på konsthallen. En slags popkonst, kanske man kan kalla det, med stiliserade, eleganta, modeller och helfigurer i neonljus.

Har tittat igenom lite handlingar inför möte med barn- och utbildningsnämndens presidiums möte med kommunstyrelsens presidium imorgonbitti. Budgeten inför 2010 ska diskuteras och på vilket sätt majoritetens besparingar ska klaras av. Majoriteten i BUN har ju lagt i stort sett hela besparingen, 20 miljoner kronor, på förskolan. Det blir större barngrupper om man ska kunna behålla all personal, eller färre personal med bibehållet antal barn. De måste skrapa ihop ytterligare drygt 5 miljoner och vart det ska tas vet inte jag.

Borgerlighetens totala sparande på drygt hundra miljoner för kommunen kan naturligtvis inte genomföras utan att det märks.

Lyssnar på Rapport samtidigtt med bloggskrivande. Börsen ner tre proocent idag och kronan ytterligare försvagad mot euro och dollar. Vad denna dagsnotering står för går det väl inte att dra några slutsatser av. Börsen kanske har lite sommarnervositet. Då ska man ju annars koppla av och ta det lugnt. Men för aktiehandlarna finns förmodligen ingen normal sommarvila.

Varmt ska det bli de närmaste dagarna meddelar väderrapportören. Det låter bra!

Så är det dags för en ny lista. Av och till kan vi läsa om vad som gör en kommun till en bra kommun att leva och verka i. Rankinglistor sätts upp och mäts och analyseras. Svenskt näringsliv har till exempel sina idéer om vad som gör en kommun bra. Är bara skatten låg så är nog de nöjda med vad som helst.

Själv tänker jag mig att en kommun är en gemenskap där dess invånare kommit överens om att det är bra att sköta en del saker gemensamt. Det blir både bättre och effektivare att till exempel anordna skolundervisningen gemensamt eller ta ett gemensamt ansvar för gatuunderhåll, för att bara nämna två exempel. Vi levererar in en del av det vi tjänar och i den bästa av världar fördelas det gemensamt ihopskrapade efter behov. Barn är till exempel olika och en del barn kan behöva mer stöd i undervisningen än andra och då ska det inte kosta de familjerna mer.

En poäng i sammanhanget är att den som tjänar mycket ska bidra med lite mer till det gemensamma än den som tjänar lite. Den principen har det i stort funnits en majoritet av folket bakom. Detta håller nu på att förändras i rask takt. Snart har vi den platta skatt som bland annat Kristianstadsbladets ledarskribent efterfrågar. Vi får lägre skatt och vi får platt skatt. Effekten av det här blir att vi får mindre pengar till det gemensamma och vi får fler privata lösningar. Det blir kort sagt ett ojämlikare Sverige. Observera att skatten i sig egentligen inte är huvudfråga utan en effekt av vad vi tycker är lämpligt att ta hand om gemensamt och vilken kvalitet det ska ha.

Nu till saken. Min lista som följer här handlar om vad jag tycker är det allra viktigaste i vår kommun. Jag ser fram emot alternativa listor, såväl kritiska kommentarer som hejarop mottages tacksamt. Inkommer under juli månad en enligt min mening alldeles enastående lista, det vill säga bättre än min egen belönas det med ett pris. Som vanligt är jag enväldig jury.

•1.       Kommunfullmäktige är ett levande och innehållsrikt begrepp för alla kommuninvånare.

•2.       Alla vet hur man gör sin röst hörd och att det är lönt att göra det. Det finns tydliga och öppna kanaler in i kommunens olika förvaltningar.

•3.       Skolan är en skola för alla barn. I skolan möter man barn med olika bakgrund och hemförhållanden.

•4.       Bostadsområden och stads- och kommundelar är attraktiva för alla sorters människor.

•5.       Det finns en väl utbyggd närservice i stads- och kommundelarna.

•6.       De äldre kan få sina behov av omsorg och vård tillgodosedda i huvudsak nära sin ordinarie bostad.

•7.       Personer med funktionsnedsättningar bor tryggt och bra och har en självklar plats i arbetslivet.

•8.       Det ges ett kraftfullt stöd till föreningslivet, alla barn och ungdomar ska bland annat genom olika föreningar ges    möjligheter till en meningsfull fritid.

•9.       Kulturskola som når alla, med låg avgift eller gratis. Alla barn och ungdomar ska ges möjligheter till att utöva någon estetisk verksamhet.

•10.   Näringslivsutveckling som går i samklang med biosfärområdet och med värden som uttrycks i modeller som "Fairtrade" och "Slow city". Hit hör också bra kollektiva färdmedel och en levande stadskärna.

Olle Svenning skriver i dagens Aftonbladet om Hanne- Vibeke Holsts bok "Drottningoffret", som handlar om politikens villkor. Rubriken för Olle Svennings artikel är " Hur överlever en ledande politiker som människa?". Det kan man ju fundera över när man ser det tuffa klimat som råder. Nåväl, boken verkar intressant så det får nog bli en av sommarens böcker, eller höstens, eftersom sommaren är för kort för att inrymma lämpligt antal böcker.

Hör på nyheterna att midsommarfirandet varit relativt lugnt över landet. Bara ett dödsfall i riket. En man blev knivskuren till döds på Öland. Det relativa lugnet uttrycks som att det varit som en normalstökig helg. Kanske kan det bero på det rätt dåliga vädret.

Jag blir alltid lika förvånad över de här rapporterna, fast jag vet att de kommer. Något dödsfall, lite misshandelsfall, fylleri och allmän stökighet. Nu vet jag att detta inte är det som dominerar tillvaron för flertalet i detta land, men det känns på något sätt sorgligt att alltid höra det här. För några är det normaltillståndet. Fylla, bråk, kvinnor som misshandlas och våldtas. Barn som far illa i skuggan av föräldrar som inte har förmåga att ta hand om dem för att de är för berusade.

Slölyssnade lite på Kamprad som inledde radions sommarpratande idag. Det är naturligtvis ett imponerande bygge han åstadkommit. Han har, som han beskriver det själv, arbetat hårt och strängt. Långsiktighet har varit ledstjärnan och ges som förklaring till att han inte gjort ett aktiebolag av IKEA. Som aktiebolag hade IKEA varit tvunget att hela tiden snegla på vinsterna som ska komma så snabbt som möjligt. Det hade hindrat det långsiktiga, uthålliga.

Det han beskriver låter väldigt sunt, långt bort från kvartalskapitalism och spekulation. Det är ju bra att Kamprad kunnat hålla IKEA utanför den spekulation som motverkat ett långsiktigt och hållbart bygge.

Den möjligheten har dock inte vi vanliga löntagare. Vi är tvingade att gå in i spekulationsekonomin genom detta enfaldiga PPM- system. Ängsligt sneglar man på börskurser och fondkurser. Vi uppmanas vara aktiva och byta fonder för att få så bra kursutveckling som möjligt. Vad det betyder egentligen är ju inget annat än en uppmaning som stärker spekulationsekonomin. Om vi alla skulle göra som vi uppmanades skulle trycket på näringslivet bli ännu större när det gäller att prestera snabba och kortsiktiga vinster.

Johan Ehrenberg har ett intressant förslag i veckans nummer av Efterarbetet. Han föreslår att alla ska få rätt att använda hälften av sina PPM- pengar till investeringar i förnybar energi. Det vore ju något ett vettigt sätt att använda de här pengarna. Ett långsiktigt sparande i fonder är inte alls säkert att det är det bästa, visas i samma nummer. Sedan 1980 är det bara några få år som aktiefonder varit bättre än obligationssparande.

Nej, nu är det kaffedags och riktigt skönt att vara utomhus.

Så får det bli efter dessa rader.

Och så är det då den svenskaste av högtider - Midsommar.

Som naturromantiker ska jag naturligtvis återge en av de många, säkert tusentals, dikter/visor som handlar om sommaren, naturen och ljuset. Jag gör det med en text som anknyter till trakten, till Österlen, även om jag inte befinner mig exakt inom det område som betraktas som Österlen. Enligt säker källa ska det vara det geografiska område som begränsas av Albo, Ingelstad och Järrestad härader. Själv befinner jag mig i Gärds härad (tror jag) och således en bit från Österlen.

Nu kan ju Österlen användas i marknadsföringen av de som vill dra nytta av namnet eller tycker det är fint med Österlen och då ge området en annan geografisk utsträckning. Jag minns när jag en gång lyssnade på stå upp- komikern Adde Malmberg (Det var för övrigt en present jag fick, att få lyssna till honom, av några goda vänner när jag fyllde 40. Vart tar tiden vägen?)

Nå, Adde Malmberg berättade om en god vän i Stockholm som berättat att han köpt en stuga på Österlen. Adde hade på närmare frågor fått klart för sig att stugan låg strax utanför Hässleholm! Han kommenterade detta genom att berätta att när han var barn och tillbringade sina somrar i Simrishamn fanns där en polis som var från Hässleholm. Honom kallade de för "lappajävelen".  Så man bör vara noggrann när man talar om att man varit på Österlen.

Här kommer efter dessa preludier en av de vackraste visor jag vet, Österlenvisan, med text av Olle Adolphson.

Ge mig en dag av vindar och sol

vid stränder ljusa och klara

där tystnaden bor i kullar och gräs

vid havet, vid Österlens dalar.

Ge mig en natt då tiden står still,

då trast och näktergal talar,

då lust och då nöd, då kärlek blir till

i lundar i Österlens dalar.

Ge mig den stund och ge mig den frid

då hundra lärkor och svalor

flyger ens själ till himmelen vid

på hedar vid Österlens dalar.  

En glad midsommar önskas!

Idag har jag inte lyssnat på partiledardebatten. Had nog gjort det om jaq varit ledig. Jag har heller inte sett några kommentarer om vem som vann eller förlorade. Dock har jag sett SCB:s stora undersökning om väljarsympatier och konstaterar att S minskat ytterligare, nu till strax över 36 %. Det är riktigt uselt.

Det som gick så oerhört enkelt med uppgången efter valet har nu förbytts mot en lika brant nerförsbacke. Nu är det mer än ett år till valet och mycket kan hända så något valresultat ska inte tas ut i förskott. I dagsläget tror inte jag att det för socialdemokraternas del handlar om att i första hand redovisa ett trovärdigt regeringsalternativ. Risken är bara att S uppfattas som ett mycket otydligt alternativ i kompromissandet med V och MP. Nu handlar det istället om att visa att socialdemokraterna är det parti som på bästa sätt kan leda en kommande regering och har det bästa programmet för det.

Kommunstyrelsens sammanträde var idag föernat med några besök runt om i staden. Vi har bland annat på plats tittat på bygget av Naturum och bygget av Kristianstad Arena. Båda intressanta och viktiga projekt som kan bidra till att öka intresset för vår stad. De här satsningarna vittnar om framtidstro. Det som är viktigt nu är att knyta ihop de här satsningarna med vad som händer i Skåne i övrigt. Kristianstads kommun måste till exempel ingående studera på vilket sätt vår del av Skåne kan dra nytta av ESS- anläggningen i Lund. Vi måste också engagera oss i frågan om snabbtågslinjen och i övrigt när det gäller utbyggnaden av den spårbundna trafiken.

Våra hyresgäster, rödstjärtsfamiljen, har nu flyttat ut ur holken. Det blev plöstligt lite tomt och tyst. Nu väntar för deras del endast att äta upp sig över sommaren och samla krafter för flytten till Afrika framåt tidig höst. Klarar de bland annat pasagen över Sahara ser vi dem eventuellt nästa år igen. Vi städar boet till dem tills dess så att det står inflyttningsklart när de kommer tillbaka.

Idag har det varit en sedvanlig heldagsutflykt med Regionmuseets styrelse, inklusive styrelsemöte. Syftet med de här utflykterna en gång om året är att ge styrelsen en bättre kännedom om kulturarven i Skåne och det kulturarvsarbete som bedrivs.

I år gick turen till Österlen. Huvudmålet var Gislöv, strax sydväst om Simrishamn, där det nu planeras ett byggnadsvårdscentrum. Det är arbete där flera parter är inblandade. En entreprenör ska bedriva försäljning av återvunnet byggmaterial. En speciell nisch kommer att bli att ta tillvara smideskulturen, som haft en viktig plats i den skånska byggtraditionen. Byggnadsvårdscentrumet kommer att förläggas till en byggnad som nu inrymmer just ett smidesmuseum och en gammal smedja.

Den skånska byggtraditionen sätts in ett sammanhang där också trädgård och landskap spelat en stor roll. Ett trädgårdsmästeri ska därför också finnas, som även det kommer att drivas av enskild företagare. Till det kommer Alnarp att förlägga en klonbank med växter som varit vanliga i den skånska trädgården och i det skånska landskapet. Gamla skånska perenner kommer att kunna köpas av de som är intresserade av att ha sådana i sina trädgårdar.

Till centrumet kommer Regionmuseet att göra en utställning och bistå med rådgivning och kursverksamhet. Driftsmässigt kommer Simrishamns kommun att stå för den delen som inte driva av andra företag.

Från museets sida bedömer vi att det finns ett mycket stort intresse för bygg- och trädgårdstraditioner. Erfarenheterna från de tre byggnadsvårdcentrum som finns i landet, i Näs utanför Göteborg, i Eksjö och i Gysinge i Gävletrakten. Till nästa sommar beräknas butiken att öppna. Det ska bli mycket intressant att följa den här verksamheten.  

På vägen hemåt stannade vi till i Tomelilla och Hasse & Tagemuseet där. Det är betecknat som världens minsta museum, men världens största Hasse & Tagemuseum. Det ryms mycket på cirka 15 kvadratmeter. Främst finns det klipp ur filmerna som de gjorde, men också mycket berättande text och annat material som är förknippade med vad de gjorde. En blommig falukorv ligger där naturligtvis. Min absoluta favorit bland filmerna är nog Äppelkriget, men Picassos äventyr och Släpp fångarne loss är andra riktigt fina filmsagor. Ett besök kan absolut rekommenderas. Men boka tid innan. (Bokning kan göras på tel. 0417- 18110 eller 0709- 958110. Mellan den 22/6 och 31/8 är det öppet tisdagar - söndagar kl. 10- 17) Man kan max vara åtta personer där samtidigt och då får man vara där en halvtimme.

Idag har förslaget till ny skollag presenterats. Jag har ännu inte hunnit ta del av hela förslaget, men några delar av det har refererats i Aftonbladet idag.  En fråga som lyfts och som nu ska skrivas in i den nya lagen är obligatoriet att delta i sex- och samlevnadsundervisning. Det är nu redan obligatoriskt eftersom det råder skolplikt. Jag frågade två rektorer på Fröknegårdsskolan och Slättängsskolan, där det går många ungdomar med invandrarbakgrund. Där upplever man inga problem med att till exempel unga kvinnor vill befrias från undervisningen i sex och samlevnad. Att lyfta en sådan här fråga och göra den till något slags huvudproblem är nog att leda tankarna fel. Det ger oss bilden av att unga kvinnor med invandrarbakgrund som regel utestängs från den här undervisningen av sina konservativa föräldrar som förmodligen antas vara muslimer. Därmed späs fördomar på.

Detta är inte säga att det inte finns problem med till exempel förtryck av unga kvinnor. Det är väl omvittnat att det finns förtryck till följd av så kallad heder, som drabbar unga kvinnor som är från länder där hederskulturen är stark. Det är oacceptabelt. Jämställdheten mellan könen gäller alla som bor in Sverige, oavsett religiös tillhörighet.

När det gäller undervisningen i skolan, och deltagandet i den, går det att lösa med bra och tydliga lärare och en tydlig ledning. Med en god dialog skapas ömsesidig respekt och förståelse vilket gör att det inte behöver bli problem med deltagande vare sig sex- och samlevnadsundervisning eller att gå till kyrkan vid skolavslutningen.

Har ikväll ätit säsongens första jordgubbar. Det har inte blivit av förrän nu och de var mycket goda.

Blå himmel större delen av denna söndag. Är det månntro ett hoppfullt tecken för den sommar som nu väntar? Börjat kan man väl knappast påstå att den gjort ännu.

Dagen började annars som vanligt med "God morgon världen" mellan nio och elva. På "Public service" lät man idag Göran Hägglund säga, apropå Lars Leijonborgs avgång ur regeringen, att "Han tar ett stort tomrum med sig." Det är faktiskt en lite orättvis beskrivning av hans politiska gärning. Jag tycker man kan minnas Lars Leijonborg för att han lett Folkpartiet in på en ny väg i politiken; socialliberalismen har bytts ut mot kravliberalismen. Värt att komma ihåg är också hur Folkpartiet under hans ledning tog rejält stora kliv i valrörelsen 2002 för en ny flyktingpolitik. Från och med då blev det nödvändigt att ställa alldeles särskilda krav på just gruppen flyktingar. Folkpartiet banade därmed väg för det synsätt som Sverigedemokraterna försöker exploatera, det att flyktingar kommer hit i huvudsak för att sko sig på det som svenska arbetare och pensionärer släpat ihop till sin välfärd. Folkpartiet tjänar knappast i längden på detta, däremot har Sverigedemokraterna getts legitimitet för sina åsikter.

Här i detta land ska vi naturligtvis förvänta oss att alla tar ett lika stort ansvar för att saker och ting ska fungera. Alla ska bidra, alla ska följa de lagar som finns och så vidare. Att förvänta sig det ansvarstagandet är att ställa krav. Är man hitkommen från ett annat land är det säkert oftast svårare eftersom språket är nytt - sedvanor, kroppsspråk och sätt att uttrycka sig är annorlunda. I praktiken blir det därmed mycket tuffare krav eftersom som ny här måste knäcka alla de koder som gör landet och de som bor begripliga. Icke desto mindre är det nödvändigt att knäcka alla de här koderna för att kunna fungera på ett vettigt sätt här. Det är dock inte detsamma som att glömma allt av sin bakgrund. Tvärtom, de som lyckas allra bäst med sin integration är de som lär sig förstå det nya landet och alla "koderna" och samtidigt har kvar sin trygghet i sitt ursprung.

Efter "God morgon världen" fortsatte dagen med styrelsemöte i Nyehusens samfällighetsförening, med förberedelser inför årsmötet i slutet av juli. Vägarna i området behöver snart ny beläggning och till hösten kommer vi att tillskriva Vägverket om detta.

I övrigt vila denna vackra dag.

Och tack för boktips i kommentar till gårdagens blogg!

Apropå det jag skrev igår om personval så kom jag att tänka på en krönika, jag tror det var Dieter Strand som skrev den, i Aftonbladet för rätt länge sen. Han mindes en diskussion man haft i den socialdemokratiska studentklubben, förmodligen på 50- talet, om det här med personers betydelse för politiken. Man hade då kommit fram till att man skulle rösta på socialdemokraterna även om partiledaren var en häst. Innebörden av det var naturligtvis den att det alltid är idéerna som kommer först, det är med ett politiskt program man ska vinna val, inte på personligheter.

Detta tål att tänka på om jag nu för min egen del tänker tänka om när det gäller synen på personval. Det är idéerna och programmen som kommer först, men det är också viktigt hur budskapen lyfts fram. Så är det i dagens samhälle med den mediafixering som råder. Jag menar inte att vi ska falla undan för den, men vi måste ändå förhålla oss till hur nyheter, åsikter och människor åskådliggörs av media. Sen får mediabilden av människor som företräder partiet aldrig bli det enda sättet att föra ut och diskutera politik. Ska vi göra anspråk på att vara ett folkrörelseparti skaffar vi oss tyngd och trovärdighet på ett helt annat sätt. Det gör vi i samtal med arbetskamrater, med vänner, grannar och i föreningslivet.

Läste i veckan en mycket skarp kritik av äldreomsorgen, i ett debattinlägg av PC Jersild i Dagens Nyheter (DN 30/5 -09). Kritiken är skarp mot, egentligen, hela Ädelreformen och därmed mycket av den socialdemokratiska äldrepolitiken. Men han skriver också så här om vår tids valfrihet:

"I stället har "valfriheten" fått stort utrymme i debatten. Den gamla ska själv få välja sin vårdform. Sällan har väl ett uttryck klingat så cyniskt när det för det stora flertalet inget annat innebär än att kunna tacka ja eller nej till den vårdplats en jäktad biståndsbedömare eventuellt kan jaga upp."

Och vidare:

"Socialdemokraterna lämnade efter sig en ofullgången Ädelreform (smaka på det ordet!). Men efter snart tre år vid makten kan Alliansen inte skylla allt elände på sina företrädare. Att ersätta pengar med välmenande uppmaningar att nu förstärka "värdegrunden" framstår närmast som ett hån. Omsorgen om samhällets svagaste grupp, de gamla och sjuka, tål inte fler personalnedskärningar om Sverige ska kunna kalla sig ett civiliserat samhälle."

80 miljarder har de sänkt skatterna med, de borgerliga. Det är klart att det märks någonstans i den gemensamt finansierade välfärden. Det är klart att frågan om vad som kännetecknar ett civiliserat samhälle också måste ställas.

Jag läser en liten bok av Bodil Malmsten, "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper", från 2003. Hon skriver små tänkvärda kortberättelser. En handlar om att sälja ut, där en socialdemokratisk näringsminister nämns som svikare:

"En riktig karl skulle stå för sitt ord. Så var det då.

Nu är det tvärtom.

Ungefär ett år efter det att näringsministern hade sagt att de viktigaste delarna av infrastrukturen, exempelvis järnvägarna, skulle stanna i offentlig förvaltning såldes SJ ut."

Sen skriver hon om tunnelbanan i Stockholm:

"Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.

•-          Det var stopp i tunnelbanan, sa man när man kom för sent.

•-          Åh, fan, sa den till vilken ursäkten gavs.

Ett stopp i tunnelbanan var dramatiskt. Ett tekniskt fel, en förare som blivit sjuk, någon som hade hoppat framför tåget. Stannade tåget så hade något allvarligt hänt.

Vinter 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.

Ett tåg, sa folk med häpnad, titta ett tåg. Som när morfar var ung och byggde järnvägen från kusten till Östersund och det första tåget kom tuffande och släppte ut rök.

Titta ett tåg!"

Författare och debattörer må använda sig av de breda penseldragen, men de här två exemplen pekar enligt min mening på något väsentligt. De ställer båda frågan om vem samhället är till för.

"Friskolor fredade vid besparing" lyder en rubrik i veckans nummer av Dagens Samhälle. Så illa kan det alltså visa sig vara. När kommuner runt om i landet sparar på bland annat skolor kan det bli så att man bara kan spara på de kommunala skolorna. Enligt förvaltningslagen får man inte ändra gynnande beslut, vilket skulle hindra en kommun från att dra ner på skolpengen till friskolor. En friskkola i Strängnäs har nu överklagat ett kommunalt beslut att dra ner skolpengen. Får de rätt i domstol är det inget annat än en katastrof. Kommunen kommer att hävda att likabehandlingsprincipen, det vill säga att alla kommuninvånare enligt kommunallagen måste behandlas likvärdigt, måste gå före förvaltningsprincipen i den här frågan. Jag hoppas innerligt att det också blir domstolens ställningstagande.

I veckans nummer av "Lärarnas tidning" redovisas en undersökning där man frågat socialdemokratiska skolpolitiker om vad man anser om betyg. Bland annat jag är citerad där. Minns att jag blev uppringd någon gång i mars och svarade på lite frågor, i diskussionsform, i ungefär 10 minuter. Av det har det blivit en mening där jag säger att jag i princip är emot betyg, men att jag accepterar dem för att tvätta bort stämpeln på partiet som förespråkare för en "flum"- skola. Det blir väl kortfattat utifrån en tiominutersdiskussion.

Så här menar jag, och det var ungefär det jag sa:

Det viktigaste vi som socialdemokrater ska visa på är att vi har höga kunskaps- och bildningsideal. I princip tycker inte jag att betyg är nödvändiga för att vi ska nå höga kunskapsmål i skolan. Däremot kan jag acceptera det från årskurs 6 om det innebär att vi kan få långsiktiga lösningar för skolan som det går att nå en bred politisk enighet om. Betyg i skolan är inte en huvudfråga. Huvudfrågorna är att skapa bra miljöer för lärande, ha väl utbildad personal och ett gott ledarskap i skolan. När det gäller bra miljö innefattar det naturligtvis också att det råder en god ordning och arbetsro i skolan. Höga krav ska ställas men utifrån höga förväntningar på elevernas förmåga att ta ansvar.

I Dagens Samhälle finns som vanligt ett reportage om någon av landets kommuner, denna vecka Borlänge.  Och där finns också "Dagens kändis". Det är denna gång Miss Li, som kommer från Borlänge. Jag sätter därför på den senaste skivan med Miss Li. Den är riktigt bra!

Valanalyserna fortsätter. Idag i Aftonbladet med två utmärkta artiklar av två av tidningens ledarskribenter, som dels ställer frågan om socialdemokraternas stöd till, eller brist på, till Lettland. Dels om hur vi lyckades att låsa oss i ett skyttegravskrig mot moderaterna om inrikespolitiska frågor och glömma bort att det var till Europaparlamentet vi ska välja. Diskussionen lär fortsätta.

Men vi ska göra politik även här i Kristianstad. Nu gäller det att mejsla fram ett trovärdigt och tydligt alternativ till den borgerliga majoritetens politik med besparingar på drygt hundra miljoner nästa år. En skattehöjning är nödvändig, det tror jag att många kommuninvånare är med på. Staten kan vi inte vänta något från, inte ens i en situation där 25 % av de som vill arbeta och är yngre än 25 år är arbetslösa. Nu är det särskilt viktigt att hålla uppe sysselsättningen i den offentliga sektorn. Den finns naturligtvis till för att ge service till kommuninvånarna, men det råder ingen direkt brist på uppgifter inom till exempel skolan eller omsorgen.

Ikväll ska jag titta på programmet Max 1800- tal, halvtio på tvåan. Ikväll ska programmet ta upp frågan om hur rasismen kunde växa fram på 1800- talet. Ett nog så viktigt fenomen att studera idag när människofientliga budskap tycks bre ut sig. Tycks bre ut sig alltså. Jag är inte säker på att det är så. Jag tror att de allra flesta vill sina medmänniskor gott.

Nu har den anlänt, min nya Stig Claessonbok "Nästa Katrineholm", som jag lyckats komma över. Jag är mycket glad för den. En fin liten skrift om Katrineholm, väl illustrerad. Boken kom till som en beställning av Sörmlands grafiska AB 1993.

Några rader i inledningen lyder:

"Nästa Katrineholm har, själva orden Nästa Katrineholm, en doft av gammaldags tågkupé med spottkopp, lite cigarrök och en svag doft av apelsinskal, läskedryck och prickig korv. Ibland smörgåsar med kalla vändstekta ägg. Numera äter jag sällan en smörgås med kallt vändstekt ägg men skulle jag göra det skulle jag tänka på det. På järnvägsstationen."

Jag har fått några kommentarer på Facebook om valresultatet. Några citat:

"...min teori för det låga deltagandet är att unga personer inte riktigt bryr sig. Känner en hel del som "glömde", brydde sig inte för de tycker de är bra som det är, eller inte visste vad de skulle rösta på för de kan inget om partierna.. men de får ju skylla sig själva i slutet."

"Jag hade önskat mig ett större valdeltagande. Hörde en norsk kvinna som intervjuades i SVT, hon sa något i stil med att människor måste förstå att det är ett privilegium att överhuvudtaget få rösta. Håller med. I vår lilla demokratiska del av världen förstår inte tillräckligt många hur stort det verkligen är."

"Det låga deltagandet kan också tolkas som att en majoritet inte är beredd att ge EU legitimitet. EU-medlemskapet tycks ju av drygt över 50% inte uppfattas som ett privilegium..."

"Nja, håller inte riktigt med dig... Men är glad över att valdeltagandet i alla fall var högre än förra gången och att SD inte fick någon plats."

"Nä men Piratpartiet gick det ju bra för ändå :)"

"Min fick hon inte. Dokussåpan :"vem vill bli miljonär" är nu avgjord. Trevligt att det unga gardet är på frammarsch. Jag är så trött på tyckare utan ansvar. Broilers uppbackade av ett stort parti. Ungdomen, det är vår framtid."

Det finns naturligtvis många orsaker till det låga valdeltagandet (även om det blev lite bättre än förra gången) och till socialdemokraternas dåliga resultat. Några skäl belyses i citaten ovan. I alla händelser finns argument nog att reflektera över när vi från socialdemokraternas sida går vidare och samtalar om politik och gör program som vi vill vinna val på. Som till exempel följande:

- Vi måste bli bättre på att nå unga människor.

- Demokratin kan aldrig tas för given.

- Hur vi förhåller till makten och maktapparaten.

- Lockelsen i det nya och oprövade, sådant som inte förknippas med "etablissemanget".

- Den allmänna synen på EU och vad man kan ha det till.

Någonstans här, i bland andra de här frågorna, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss med vår hypermoderna och aktuella berättelse om alla människors lika värde, om solidaritet och rättvisa, om klasskillnader och det som kan minska dem, om de som har makt och de maktlösa, om en skola som ger alla möjligheter att göra kloka livsval och ge verktyg för att vara med och påverka och förändra, om demokratiska värderingar, om nödvändigheten av kollektiv styrka för att nå frihet för individen, om fred och frihet, om de europeiska folkens blodiga historia som kan bytas mot samarbete och öppenhet.

Man måste påminna sig historien, både här i Sverige och i de Europas länder som föröddes av det stora kriget för 65 år sen. Vi här i Sverige kanske aldrig har förstått och på en del annat håll håller man kanske på att glömma. Men de berättelserna måste också berättas om och om igen. Så här skriver Stig Claesson i ett litet stycke ur boken "Dråp i hastigt mod" (1966), där han funderar över kriget:

"Det av kriget skonade Sverige skiljer sig de första åren av fred avsevärt från övriga Europa. I Sverige är gräset grönt och sädesfälten gula. Träden knoppas, grönskar och gulnar. Husen är målade i rött och vitt och igenom det färgrika, välmående landskapet går rena elektriska snälltåg på oförstörda stambanor i en för Europa obegriplig hastighet och precision. I Sverige fanns det drickbart vatten till och med i storstäderna.

I Europas sönderslagna storstäder var vattnet förgiftat och luften förpestad och Europas järnvägsnät var upprivet, och man färdades stumpvis i godsvagnar efter små rykande lok. Det fanns inga avgångstider och inga ankomsttider, och än befann man sig här och än där i en svart, grå och vit tillvaro.

Svart är landskapet de första åren av fred och grå är barnen, kvinnorna, soldaterna och krigsfångarna och brödet, mjölet och vattnet.

Det vita är kalken. Kalk och DDT.

Europa målade sin värld vit med den desinfekterande kalken.

Sjukhussalar, avträden, plank, stolpar, dörrar, trösklar, trappor och kryckor."

Så är det då valdag. Hoppas, som jag sagt tidigare, att det blir ett bra valdeltagande. Johan Ehrenberg skriver i sin krönika i Efterarbetet om den vänster i Sverige som han förvånas över i sitt motstånd mot EU. Det handlar ju om politik, höger eller vänster. Vänstern kan ju vinna nationella val, varför skulle den inte kunna vinna val i EU? Precis så är det, rött eller blått, människan först eller marknaden, ett starkt samhälle eller en allenarådande marknad, förbud mot miljöfarliga produkter eller låt vinster gå före miljö och så vidare. Lena Askling skriver i dagens ledare i Aftonbladet ungefär samma sak.

Hörde på P1 tidigare idag (har redan glömt vilket program, kan ha varit Godmorgon världen) att privatiseringen av offentliga verksamheter nu har gått längre i Sverige än i USA. I USA håller man på att revidera sin Sverigebild. Numera är inte Sverige ett socialistiskt land utan ett nyliberalt experiment.

I ett annat program idag ställs frågan om det lämpliga i att Sveriges Radio är med i arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv. En röst säger att det inte är något problem längre eftersom Svenskt näringsliv inte är så politiskt! Så långt har det alltså gått att högerns ideologiskt ledande kraft inte längre betraktas som politisk. Högerns ideologer har alltså lyckats att göra sin ideologi till norm, det som tas för givet, något neutralt och objektivt som anses fullständigt självklart. Det är naturligtvis alldeles befängt att Sveriges Radio ska vara medlem i Svenskt näringsliv. En oberoende medieföretag som Sveriges Radio ska inte vara medlem i en organisation som i allra högsta grad verkar som en stark ideologisk kraft i samhällsdebatten och dessutom har en avsevärd makt som ideologiproducent.

Läser samtidigt några rader om en statlig utredning som föreslår en avreglering av kollektivtrafiken. Det ska bli fri konkurrens, fri etablering och fri prissättning på buss- och tågresor är det tänkt. Om vi ser på vad som kan ske i Skåne inser man enkelt att det fria näringslivet snabbt kommer att kasta sig över de få lönsamma linjer som finns i Skåne, företrädesvis i Malmötrakten. Färre kommer att slåss om kommunikationerna till Arkelstorp eller Glimåkra, för att nämna några orter i det glest befolkade nordöstra Skåne. Det som blir följden är att en väl fungerande regional kollektivtrafik under Skånetrafiken kommer att slås sönder.

För mig känns det som ett arbetarrörelsens misslyckande att vi inte lyckats förankra idéer om solidaritet och rättvisa bättre än att de nu kan kastas bort utan större protester. Det socialdemokratiska partiet har en läxa att göra som inte bara har med valförlusten 2006 att göra. Vi måste, som det så populärt kallas, berätta en "berättelse" som slår an och blir verklig hos medborgarna i Sverige. Som det är nu genomförs ett systemskifte utan att någon ens knystar det ordet. De är skickliga, Reinfeldt och hans kompisar, det måste man säga. Men resultatet kommer att bli förödande om man önskar sig ett samhälle med målen rättvisa, trygghet och solidaritet.

Ikväll måste naturligtvis valvakan följas. Jag vågar inte ha någon som helst gissning av valresultatet. Vi får se hur det blir.

Förmiddagen tillbringades i Degeberga med ledningsgruppen i skolområdet. Bra och trevligt som vanligt med de här träffarna som jag, Pierre Månsson och Kenth Olsson genomför gemensamt. Vi har i regel inga dagordningar utan det blir samtal om frågor som upplevs som viktiga. Vi pratade bland annt om de små skolorna. I det skmolområdet finns tre små skolor och i det som blir det nya skolområde södra efter årsskiftet kommer det att finnas fyra skolor med färre än 70 elever. Det blir en svår nöt att knäcka hur det ska hanteras. Själv tror jag att det är bra om man kan kombinera de små skolorna med förskoleavdelningar och behålla förskola plus F-3- klasser. Då behöver inte de minsta barnen åka så långt till skolan. Det går dock inte att utesluta att ytterligare skolor kommer att stängas. Skolområdena själva får i första hand göra de avvägningar som behövs.

Tillbaka i stan tänkte jag mig att hinna lyssna på Thomas Bodström vid Domus. Jag kom dock för sent och hörde honom bara avsluta. Det blev ett bra möte på Österängsgymnasiet berättade Tommy Carlsson, som jobbar hårt nu de sista veckorna före valet med vår lokala valrörelse.

Lite småprat med partikompisar blev det innan present till systerson måste inhandlas och skickas. Favoritpresent till denne unge man är Björn Borgkalsonger, vilket det finns ett rikt utbud av på Sandelins. Jag hoppas han blir förtjust i den valda färgkombinationen.

Lunchen bestod sen av en kexchoklad (saknade verkligen Hessles goda mat idag) innan var dags att träffa rektorer på kommunala musikskolan. Musikskola är egentligen för snävt beskrivet, det är snarare en kulturskola med musik, dans och teater i form av musicalundervisning. Kultur berikar och min uppfattning är att den kommunala musikskolan är ett oerhört viktigt inslag för unga människors möjligheter att utvecklas med kultur. En god gräddbakelse blev det till kaffet där och det smakade naturligtvis mycket bra efter den stadiga lunchen.

En interpellation hanns med senare på eftermiddagen, om varslen i barn- och utbildningsförvaltningen, innan det var dags för gruppstyrelse och sen gruppmöte i fullmäktigegruppen.

Tack K, för den mycket goda bulgursallad jag fick när jag kom hem. Den kändes något nyttigare, och riktigt god var den, än det jag konsumerat tidigare idag.

En trevlig, men något hektisk dag.
Men bäst av allt idag, jag vann en auktion på Tradera. Stig Claessons bok "Nästa Katrineholm" kan nu tillfogas samlingen.

"Denna klassklyfta handlar om så mycket mer än om pengarna i plånboken. Den handlar om att utjämna skillnader i livsvillkor, om att upprätthålla ett nationellt kitt mellan människor, om demokrati och ansvarsutkrävande samt om att undvika känslan av alienering.
Det är den klassdebatten som arbetarrörelsen med sin stolta bildningstradition borde föra."

De skriver om vikten av att hålla ihop landet och det stämmer ju precis med vad vi socialdemokrater står för. Det slutar med en uppmaning till arbetarrörelsen och även om det den här gången är en uppmaning från llberala DN tycker jag vi ska den till oss.

Inser man på DN att det bara är arbetarrörelsen som klarar de här utmaningarna; att hålla ihop landet, att utjämna skillnader i livsvillkor, att stärka demokratin, att minska alienering och att föra bildningstraditionen vidare? Jag bara undrar.

"Sverige är värt att bevara"  står det i den lilla folder från Sverigedemokraterna som jag fick i brevlådan idag. Huvudparollen är "Ge oss Sverige tillbaka".

Den första parollen om att Sverige är värt att bevara ställer förmodligen de allra flesta upp på. Nu är det ju inte det de avser med sitt budskap utan genom att yttra detta om bevarande antyder man att det finns de som inte vill det, bevara Sverige alltså. Vad de åsyftar blir ju faktiskt uppenbart genom den andra parollen "Ge oss Sverige tillbaka".

De vill alltså bevara något som någon snott från dem. Det är det som är kärnan i deras budskap. Vem som har snott landet framgår inte helt tydligt av den lilla foldern. EU vill man iallafall inte vara med i. Det är starkt nationalistiskt budskap som förmedlas. Vi klarar oss bäst själva, är andemeningen. Utrymme för solidaritat och politiskt samarbete över  gränserna som kan innbära att vi får ingå kompromisser är inget för Sd. Men samtidigt som man vill att Sverige ska gå ur EU vill man inte tillåta Turkiet att bli medlem. Varför undrar jag, bryr man sig om Sverige ändå inte ska vara med?

Men Sverige är värt att bevara, det håller jag med om. Jag vill bevara Sverige för att:
- Det är ett mycket vackert land.
- De flesta av oss gillar i grunden idén om en gemensam välfärd.
- De flesta av oss hyser i grunden en känsla av solidaritet med utsatta inom och utanför landet.
- Vi har så trevliga traditioner, som till exempel midsommar ock kräftskivor.
- Det finns något slags naturromantiskt drag som jag gillar.
- Jag tycker att flaggan är rätt grann. Flaggan som symbol för rättvisa, frihet, demokrati och tolerans. Det är så den ska ses tycker jag.
- Vi har starka fackföreningar som garanter för bra kollektivavtal. Men fler behöver bli medlemmar.

- Vi har ett fantastiskt föreningsliv som ordnar vettiga sysselsättningar för hundratusentals barn och ungdomar.

- Vi har en mycket fin vistradition.

Allt detta och mycket mer är goda skäl att bevara Sverige. Men, jag säger men, för den skull finns det inga skäl att sluta oss, stänga in oss, isolera oss, stänga ute andra från att vara med och bygga det här landet. Tvärtom, vi kan man stolthet och raka ryggar erbjuda dem en fristad i det land vi gillar bäst i världen. Det kan bli riktigt bra. Men jag misstänker att det inte är riktigt det som Sverigedemokraterna menar när de pratar om bevarande.