anderstell

Diskussionen är stundtaals nästan hätsk nu inom socialdemokratin, där  frågan om hur vi ska vinna stockholmarna på något sätt blivit huvudfråga. Jag såg i dagens Aftonbladet att S i Stockholm i en opinionsundersökning ligger på cirka 20%. Moderaterna ligger på 33%. Självklart måste vi vinna stockholmarna annars vinner vi sannolikt inte valet.

Vad är då lösningen? Ja, den har naturligtvis inte jag, men jag tror det är en fråga vi måste bli mycket bättre på att hantera. Socialdemokraterna brukar anses var myckety kapabla på att hitta kollektiva lösningar, något som kan vara en väldig styrka och har varit så historiskt, men också något som används emot oss och det görs, tycker jag, i en allt större utsträckning. Jag skulle nog drista mig att säga att vi själva är så pass fångade i detta "paradigm" att vi ibland har svårt att se andra möjliga vägar till lösningar. Det här ställs nu på sin spets i Stockholm där socialdemokrater i en debattartikel i DN. Så här skriver de bland annat:

 "Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling."

Detta har väckt reaktioner. Jag tycker inte det är välformulerat, men jag menar att det de tar upp ändå innehåller något väsentligt. Det vi inte tycks klara av är att tala om att det inte finns någon motsättning mellan solidaritet och individualitet. Solidariteten och de gemensamma lösningarna syftar ju till att möjliggöra alla, verkligen alla, människors frihet. Debattartikeln andas något annat än solidaritet, även om ordet används.

Solidariteten och de gemensamma lösningarna är själva grundförutsättningen för alla människors individualitet och växande. Det betyder inte att allt ska ske med kollektiva lösningar, utan det att kollektiva lösningar är metoder för att nå ett mål, målet om alla människors frihet. Frihet är i högst grad friheten att få växa som människa. Men en människas frihet får heller aldrig inkräkta på en annan människas rätt till frihet.

Vi behöver prata mer om frihet. Men inte som en motsättning mot solidaritet och gemensamt ansvar. Det hänger ihop. Kan vi tydliggöra det här kan vi vinna människor i hela Sverige, också i Stockholm.

Nedanstående text, som är en översättning av "Bandiera Rossa", gjord av Lars Forsell, berättar om det här väldigt bra, tycker jag.

"Kom med förtrampade gå med förtyckta
vi går mot frihet vi går mot lycka.
Slå ner dom mäktiga
slå ner dom rika
för alla lika är världen till.

Röda är fanorna och rött vårt blod
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen ger dig mod min vän,
socialismen går mot friheten.

Kom med förtrampade gå med förtryckta
socialismen den för till lycka.
Kom med förtrampade
och slåss för livet
och kamp för frihet
är också din,
kasta din boja av och kom min vän.
Socialismen bär till friheten
krossa förtyckarna som världen styr
röda mot svarta molnen dagen gryr.

Kom med förtrampade
gå med förtryckta
vi går mot frihet
vi går mot lycka
hör hur det dånar i rättens krater,
gå med kamrater det är rätten stat.

Röda är fanorna och rött vårt blod,
vi vill en värld som är för alla god.
Socialismen är god min vän,
socialismen går mot friheten."

Debatten är igång igen, efter artikeln i Aftonbladet som antyder att det förekommer organstölder från palestinier som dödats. För min del anser jag att man ska ha ordentligt på fötterna för att ta upp en sådan fråga. Om så är fallet känns mycket tveksamt. Det är det ena.

Det andra är friheten att publicera, även om det inte föreligger bevis för det man påstår. Och det allra viktigaste är naturligtvis att regeringen inte ska lägga sig sådant. Finns det misstanke om brott ska det utredas som ett sådant.

Det finns ett stort problem förenat med att rikta kritik mot staten Israel. Varje gång så sker höjs alltid röster om att sådan kritik är antisemitism. Helle Klein i Afonbladet brukar påpeka det här och mycket riktigt, i dagens Kristianstadsbladet tar krönikören Sandberg upp den tråden.

Jag menar att man av det här skälet måste vara mycket noga när man diskuterar staten Israels agerande. Kritik måste vara så välgrundad att det ska vara enkelt att avvisa påståenden om antisemitism. Därför tror jag att artiklar som den om organstöld kan göar mer skada än nytta, om man, som sagt, inte kan redovisa bevis för att så skett. Det finns dessvärre allt för många välgrundade skäl att rikta kritik mot den israeliska politiken.

Attackerna mot Gaza och den fortsatta isoleringen leder inte framåt. Det bara skärper motsättningarna och fördjupar sår som kommer att ta allt längre tid att läka.

Palestina måste ges reela förutsättningar att fungera som en självständig stat. Därför är det kanske allvarligaste hotet mot det de ständigt pågående utbyggnaderna av bosättningar på Västbanken. Israel måste upphöra med det och utymma bosättningarna, riva muren och var öppen för att diskutera Jerusalem. Först då kan Israels vilja till långsiktig fred och en tvåstatslösning tas på allvar.

Jag hade förmånen att lyssna på Shimon Perez, som talade på den socialdemokratiska partikongressen 2001. Han menade att Israel måste vara berett att diskutera allt utom en fråga. Den frågan handlar om de som en gång flydde när staten Israel grundades, och deras ättlingar, inte kan få rätten att återvända till det egentliga Israel. Det, menade han, skulle radera ut den judiska staten.

Om det kan man förvisso ha skilda uppfattningar, men staten Israel finns som ett historiskt faktum och det enda möjliga idag är att skapa en tvåstatslösning med trygga och säkra gränser för båda staterna. Israel har ett mycket stort ansvar för vägen dit. Det går knappast att komma ifrån det.

Jag börjar dagen med att läsa ledaren i K- bladet, med rubriken "Lägg ner fler skolor". Jaså, tänkte jag, de vill fortsätta att lägga ner små skolor, med den debatt som var i våras i tankarna. Men så var icke fallet. I vanlig stil fortsätter man i den nyliberala andan och vill lägga ner kommunala skolor, bara för att de är kommunala, så att det ska bli utrymme för fler friskolor. Man avslutar med ifrågasätta varför det ska finnas kommunala skolor överhuvudtaget.

När jag tog upp frågan om friskolorna i en interpellation till kommunstyrelsens ordförande i våras, medgav han utan omsvep att det blir dyrare med friskolor. Och så är det. Friskolesystemet gör all planering och framförhållning omöjlig. Det skapar ett resurskrävande underutnyttjande av dyra lokaler. Kommuner måste ha en ständig beredskap för att ta  emot elever från friskolor som av en eller annan anledning, konkurs till exempel, vill eller måste byta skola. Friskolor kan säga nej till elever med särskilda behov på grund av bristande resurser att ta emot, till exempel en rörelsehindrad elev.

Redan idag finns en överkapacitet med hundratals platser i gymnasieskolan om alla friskolor skulle dra igång de program de har tillstånd till. I barn- och utbildningsnämnden ska vi nu yttra oss över ytterligare sex ansökningar från företag som vill starta gymnasieprogram. Barn- och utbildningsförvaltningen föreslår nämnden att säga nej till samtliga i sitt yttrande till skolinspektionen. Klokt! Det finns ingen som helst aneldning att starta fler gymnasieprogram nu, när det redan råder en överetablering och när antalet elever i de åldrarna minskar kraftigt de närmaste åren.

Det blir dyrt med friskolor. Man kan undra varför K- bladets politiska redaktion så hårt driver frågan om att kommunen ska dra på sig ytterligare onödiga kostnader. Så brukar det inte låta annars. Men där den ideologiska niten drivs in absurdum, försvinner vettet uppenbarligen ut.

Jag tycker inte alls att vi ska något friskoleförbud, jag tycker bara att det vore rimligt med ett kommunalt inflytande i frågan. De yttranden som kommuner ska lämna över ansökningar från skolföretag har i praktiken visat sig inte betyda någonting. Det vore också rimligt, eftersom det är kommunala skattepengar som finansierar driften av friskolorna, att det fanns en kommunal representation i friskolornas styrelser.

Ett särskilt observandum bör media uppmärksamma. Offentlighetsprincipen gäller inte hos privata företag, även om de till 100 procent finansieras av skattemedel. Journalister kan inte som hos kommunen, begära ut postlistor, komma och granska räkenskaper eller kräva att få ut andra handlingar om företaget.  Kommunen är som en öppen bok, och ska så vara, eftersom den är medborgarnas.  Ett långtgående privatiserande av offentlig, skattefinansierad, verksamhet  undergräver möjligheten till medborgarnas rättmätiga möjligheter till demokratisk insyn och kontroll.

Nu kan dagens rubrik ge intrycket av en mycket djuplodande blogg. Så är nu inte fallet. Dessa mina funderingar har dock en koppling till de två föregående blogginläggen.

Min uppfattning är att livet i sig knappast har någon egentlig mening. Genom evolutionen har livet frambringat allehanda varelser, däribland människan. Människan har genom evolutionen försetts med förmågan att skapa, dra slutsatser om handlingsalternativ, reflektera över sina handlingar och känna empati. Tal- och skriftspråk har gett oss avancerade möjligheter till kommunikation. Hur det kommer sig att det blivit så här kan man spekulera i, själv är jag böjd, att tro att det är en evolutionsprocess som helt och hållet har sin grund i naturliga fenomen som började med "big bang" för så där 15 miljarder år sen. 

Frågan om livets mening handlar, med mina utgångspunkter, om vad vi i våra klokskaper och förmågor själva kan göra med livet. Har vi kommit fram till att vi tycker att det är rimligt med ett synsätt som säger att alla människor är lika mycket värda och att vi ska hushålla med och ta vara på naturen och ha respekt för allt levande, blir det rätt självklart att formulera en idé som handlar om att bygga ett samhälle och en värld som ger de möjligheterna. Då blir värden som demokrati och humanism vägledande för den som formulerat en sådan idé. I förlängningen kan en sådan här idé växa till politisk handling.

I alla civilisationer har det förmodligen formulerats utopier om ett paradis bortom den värld man lever i. För det mesta förmodligen i religiös form, eftersom som livet på jorden tett sig allt för hopplöst för fattigt folk. Bättre då med en längtan bortom det rådande eländet.

På 1800- talet formulerades socialismen som en idé om en bättre värld nu, och inte sen efter den eländiga jordevandringen. För att formulera detta mycket kort: Idén handlade om att alla skulle få leva innehållsrika och trygga liv nu. Den idén är forfarande hållbar och i högsta grad aktuell. För de historierevisionister som nu håller på att skriva om historien har sådana här idéer ingen betydelse. Demokrati har ingen betydelse. Människors villkor på arbetsplatserna har ingen betydelse. Det som har betydelse är fåtalets rätt till makt. Det är ett i grunden djupt elitistiskt synsätt som nu ligger bakom försöken att tala om att demokratins landvinningar i Sverige varit närmast skadliga för tillväxten och att högern var ansvarsfull när man ville ha en graderad rösträtt.

Mitt svar på frågan om livets mening är alltså att livets mening är livet självt. Därmed har vi en förpliktelse att se till så att så många som möjligt på denna jord får uppleva denna livets mening i det enda liv vi äger. Därmed har det lett mig till slutsatsen att jag vill vara med och påverka i en sådan riktning och därmed har jag också dragit slutsatsen att för att ta steg i den riktningen så behövs det politisk handling, och det i en helt annan riktning än den Timbrohögern förespråkar.

Jag lyssnade på P-O Enquists sommarprat på radion häromveckan. Han hade själv svårt att förstå sig på livets mening och avlsutade därför programmet med att fråga sin hund Pelle om vad som egentligen är meningen med livet. Pelle svarade ungefär så här: "En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi leva." Klok hund.

47.

Tisdagen den 21 maj - Onsdagen den 22 maj.

Han hade avslutat det nödvändiga, blivit avtackad av sina medarbetare och tömt sitt rum.

Även om han kände sig lättad var det ändå tungt. Han kunde inte låta bli att känna det som ett svek mot sina medarbetare, trots att flera av dem lite vid sidan om uttryckt sin stora uppskattning av hans klarspråk i kommunstyrelsen. Offentligt blev det snabbt och SSU:arna refererade hans ord på sin hemsida. Kuriren hade intervjuat honom och han redogjorde på sitt sakliga och lite torra sätt för bevekelsegrunderna för sitt handlande.

Han trodde vid ett tillfälle att Gudmarsson rent fysiskt skulle ge sig på honom. Gudmarsson hade kommit in på rummet dagen efter hans dragning på kommunstyrelsen och uppträtt mycket hotfullt, hade "varnat" honom på ett sätt som så när fått honom att göra en polisanmälan. Han lät bli det. Han hade sagt sitt och hade börjat planera för sitt nya uppdrag. Gudmarsson förklarade på sitt sätt att han inte längre var välkommen. På en vecka hade han städat undan och klarat av det mest nödvändiga.

Mötet med Ines och hennes stab hade flutit bra. De hade betat av en hel del frågeställningar när han var där, som han sen kunnat fundera vidare på hemma. Det var klart att han skulle bli formellt anställd från och med den första augusti. Han väntade besked när som helst om vem som skulle bli ny divisionschef för samhällsbyggnadsdivisionen. Det var en samtalspartner han skulle komma att behöva.  Ines hade inte velat säga något om rekryteringsprocessen och han tänkte för sin del att det nog blev bra.

Det var skönt i bersån, där han satt med en öl, efter att ha arbetat större delen av dagen med sin trädgård. Klockan var sex och det började bli lite svalare i luften. Snart dags att gå in, tänkte han, det är väl dags för lite mat.

Telefonen ringde. Det var Olle. Han berättade att han sent ikväll skulle resa till Berlin och vara där i två veckor, trodde han skulle räcka. Han hade kommit på att han inte berättat det tidigare och ursäktade sig för det. Hade haft mycket att göra och skulle nu till Berlin för att slutföra en uppsats som han skrev tillsammans med Sofia, ja Sofia Schiller, som han ju träffat. Ha det bra, och så vidare. Jag hör av mig när jag är hemma igen, sa Olle och han sa "Hejdå, hoppas du hinner med lite av våren i Berlin, det är fint där" och de avslutade samtalet.

Han verkade stressad, tänkte han, men han har det nog kämpigt med sin forskning. Han beundrade honom för hans uthållighet.

Senare på kvällen läste han några kapitel ur Håkan Nessers nya bok "Berättelse om herr Roos". En intressant historia om en händelse som ger en annan, som ger en tredje, i en upptrappning som förefaller logisk men med ett förödande slutresultat. Det är intressant att tänka sig, tänkte han, ett scenario där vanliga, hyggliga, personer kan komma i situationer där de begår fullständigt förfärliga handlingar. Han trodde för sin del inte på att människor drivs av någon inneboende "ondska", som någon slags oberoende kraft, undantagna rena sjukdomar eller andra direkta hjärnskador, förstås. Det som man i allmänhet betraktar som "ondska" förefaller, menade han, logiskt för den som genomför en handling som av många ses som "ond". Han trodde för sin del att Bush prat om "ondskans axelmakter" verkade direkt kontraproduktivt, det försvårade dialog och förståelse mellan länder och människor.

Han satt med sin egen tystnad en stund. Gunnel fanns där. Han bar henne nära sig. Det kändes varmt och tryggt.

Han ställde klockan på halvåtta. Det var en dag imorgon också och det fanns mer att göra i trädgården. Han kände sig behagligt trött när han gick och la sig vid elvatiden och somnade snabbt.

När han vaknat gick han för att hämta tidningen.

Stora rubriker på första sidan.

Vad fan står det?

"Kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gudmarsson död i trafikolycka.

Kommunstyrelsens ordförande, Bengt Gudmarsson, omkom på kvällen den 21 maj i en trafikolycka. Gudmarsson färdades ensam i sin bil och var troligen på väg hem, när han av okänd anledning körde av vägen, där den går längs ån, rakt ut i ån. Det finns, enligt ännu obekräftade uppgifter, vittnesuppgifter som pekar på att farten varit mycket hög."

Det var som fan, tänkte han.

Han läste några kommentarer inne i tidningen om "kompetens" och "handlingskraft". Han undrade vad för sorts logik som drivit Gudmarsson. Var han bara störd eller fanns det något annat under ytan som han inte kände till?

Telefonen ringde.

"Hej, det är Ines. Ursäkta att jag ringer lite tidigt, men jag tänkte att du säkert är vaken. Jag vill bara informera dig om att vi blev klara med rekryteringen till divisionschef igår kväll. Det känns bra, tycker jag. Vi har fått fatt på en mycket kompetent person, med en mycket gedigen erfarenhet från skilda verksamheter. Hon är i grunden arkitekt och har erfarenheter från till exempel miljödepartementet och arbete i Bryssel, där hon arbetat en sju åtta år, tror jag det var. Vi får väl se till att ni kan träffas rätt snart. Hon heter Matilda Rosengren."

SLUT

46.

Den fjortonde april 2007.

Ja, var fan har livet tagit vägen, tänkte han. Men det fanns en del kvar ändå. Det här ska förbaske mig bli den bästa våren på länge! Han tittade på klockan igen. Fem i två och det var snart dags att infinna sig hos kommunstyrelsen. Ett sista ögonkast längs kanalen, sen vände han och gick bort till Stadshuset. Fin stad det här, tänkte han.

En kvarts väntan blev och en kopp kaffe erbjöds under tiden. Han ögnade igenom sina papper en gång till. Presentationen hade han på ett USB- minne. Han kände sig mycket tillfreds med det förslag han skulle presentera och även med det han tänkt avsluta med.

Dörren slogs upp.

"Välkommen Bengt", sa Ingela Bergström, som var sekreterare till kommunstyrelsen.

"Tack", sa han.

"Välkommen då, stadsarkitekten", sa Bengt Gudmarsson. "Det har väl inte gått någon nöd på dig, även om du fick vänta en kvart. Låt oss höra nu vad det är ni har kommit fram till på ditt kontor."

Han redovisade förslaget mycket grundligt, under fyrtiofem minuters tid. Det centrala läget gav möjligheter till mycket centralt belägna bostäder. Kvarteren var planerade så att det skulle bli bra tillgängliga bostäder, mycket ljus och luft, en mindre park och i det närmaste bilfritt inom området. Det fanns utrymme för en förskola och en mindre skola för låg- och mellanstadium. En av fastigheterna låg så till att den lämpligen kunde innehålla en mötesplats för äldre, där man till exempel skulle kunna inta måltider tillsammans. Den låg för övrigt granne med den plats som reserverats för skolan, vilket skulle ge goda praktiska förutsättningar till möten mellan unga och gamla, utan att de för den skull behövde trängas med varandra. När det gällde allmänna kommunikationer planerade man att ändra sträckningen för en av busslinjerna och bygga en tillgänglig hållplats centralt placerad i anslutning till området. Han tyckte för sin del att de med förslaget kunde dra nytta av det centrala läget och samtidigt skapa ett område som gav ett fritt och för den delen grönt intryck. Han bilder kompletterade väl det han sa.

"Ja, det här var vad jag tänkte säga", sa han. "Jag tar naturligtvis gärna emot frågor och synpunkter. Jag ska tillägga, förresten, att vi haft en bra dialog med både barn- och utbildningsförvaltningen och äldreförvaltningen i den här processen."

"Ja, ni har hört stadsarkitektens redovisning. Nu ska vi ju inte fatta beslut idag, det finns en del jag har synpunkter på, kan jag säga redan nu och det har jag också meddelat stadsarkitekten. Detta har han dock inte tagit någon notis om såvitt jag kan se, men det ska jag hantera på annat sätt, lita på det. Ja, några frågor? Fatime."

"Jag kan säga att jag tycker det här är ett väldigt bra förslag och det tycker för den delen hela SSU också. Vi bjöd in Bengt till ett möte så han har berättat lite om det här för oss. Vi tycker det är modernt och tar stor hänsyn till unga människors behov. Sen är vi faktiskt också intresserade av att äldre har det tryggt och bra. Så jag vill säga: Tack Bengt, för det här jättefina förslaget. Och jag kan ju säga också att vi från SSU tänker ta upp det här när vi träffar partiet nästa gång."

"Ja, det var en riktig hyllning till stadsarkitekten. Då får du något att slita med, Stig. Någon mer? Nähä, men vi ska som sagt inte fatta beslut idag så vi har ju ännu lite tid att fundera. Tack då herr stadsarkitekt för den här gången."

"Tack själv", sa han", för att jag utrymme att redovisa det här. Jag ska bara avrunda så här:

Jag säger idag upp mig från min befattning som stadsarkitekt och därmed från min anställning i kommunen."

Det blev påtagligt tyst i rummet och alla tittade plötsligt samtidigt på honom.

"Jag gör det av följande skäl: För det första. Jag har erbjudits ett annat arbete och har tackat ja till det. För det andra. Jag är nu femtionio år. Ska jag hinna göra något mer i mitt yrkesliv så är nog det den sista chansen till det. För det tredje, och viktigaste. Jag slutar med sorg i hjärtat av det skälet att det är omöjligt för mig att samarbeta med kommunstyrelsens ordförande.

Jag har genom åren samarbetat med såväl borgerliga och socialdemokratiska politiker och jag har alltid mötts av ett genuint intresse för stadsbyggnadsfrågor men jag har också bemötts med respekt, även om vi haft delade meningar. Att vi har delade meningar är inget som helst problem för mig, tvärtom, det är bra för ett kreativt och kritiskt granskande klimat. Jag har därför alltid känt mig trygg med att arbeta helt utan prestige, därför att jag tycker vi för det mesta haft ett klimat som gjort det möjligt.

Javisst, det är ett kärvare klimat nu än vad det var på sextio och sjuttiotalen. Då ökade resurserna. Under åttio och nittiotalen har vi fått vänja oss vid att hushålla på ett annat sätt. Och det är inget fel i det, vi ska hushålla så effektivt som möjligt med skattepengarna.

Men det är också något annat som smugit sig in. Kommunerna har kommit att betraktas närmast som en permanent krisbransch. De förknippas numera mest med nedskärningar och försämringar. Den utvecklingsoptimism som fanns när jag började finns inte längre. Ideologiskt betraktas kommunerna, och förresten all offentlig verksamhet, som tärande och ineffektiv. Det här, menar jag, är förödande för både kommuninvånarna och oss som arbetar här. Media blåser upp det som inte fungerar riktigt bra och politiker betraktas som idioter som  mest skor sig själva. Jag kan säga, och jag är säker på att de av er som är i samma ålder som mig minns det, att det var ett helt annat klimat för trettio år sedan.

Kanske är det också det här som gör att det är andra som är beredda att ta på sig ledande politiska uppdrag idag än det var för några decennier sen. Ett tydligt exempel på det är kommunstyrelsens ordförande här i vår kommun. Jag har för min del aldrig mött en så genuint otrevlig person. Det hade måhända varit möjligt att leva med, men han är dessutom djupt okunnig och verkar helt igenom ointresserad av kommunen. Det, ledamöter i kommunstyrelsen, är mina skäl till varför jag idag säger upp mig från min tjänst.

Jag har också bestämt mig för, efter att ha mött Fatimes kamrater i SSU, att jag nu kommer att söka medlemskap i socialdemokraterna. Jag kommer alltså att bli politiskt aktiv här i kommunen. Jag inbillar på intet sätt att jag får ett större utrymme än någon annan. Jag vet nog allt för väl att det är svårt och tar tid att förändra. Och dessutom gillar jag kompromissen som idé och företeelse. Det är när vi kompromissar som vi hittar lösningar som kan gillas av så många som möjligt. Det är så vi skapar långsiktigt hållbara samhällen, tror jag. Eftersom vi är olika, men trots allt lever i samhällen. Jag har också många synpunkter på den socialdemokratiska politiken. Men, det är ändå den rörelse som står upp för den offentliga sektorn och en generell välfärd och när jag möter dagens SSU:are ger det också mig framtidshopp.

Därmed. Tack för mig!

Tack också för det mycket goda samarbete jag upplevt med politiker genom åren. Själv kommer jag nu göra allt för att Bengt Gudmarsson inte ska bli omvald."

Gudmarsson stirrade på honom. Det var hat i den blicken. Den mannen är svårt störd, tänkte han. Han tog sin portfölj och lämnade rummet.

Fatime kom efter honom.

"Du är helt enorm", sa hon.

45.

Pia hade bara positivt att säga om den förfrågan han fått. Och något annat hade han i ärlighetens namn inte väntat sig. Han uppfattade att hon snarast såg det som en välbehövlig nystart för honom, och så var det kanske också. Femtionio, javisst var han det, men det var fortfarande år kvar att arbeta och för tidigt att tänka på pension. Med Gudmarsson som kommunstyrelseordförande skulle det bli en långsam nedräkning till slutet av hans yrkesbana, med Ines förslag till honom kunde de åren istället fyllas med ett meningsfullt och stimulerande innehåll.

Han ringde.

"Ines Uusman "

"Hej Ines, det är Bengt Gunnarsson. Min betänketid behövde inte bli så lång. Jag tackar ja på din fråga. Det känns nästintill omöjligt att säga något annat. Jag känner mig hedrad och smickrad, det ska du veta, att du tänkte på mig i ett sådant här sammanhang och jag ser fram emot att under några år få arbeta med det här projektet. I övrigt har jag inte funderat på "hur", och det behöver jag fundera på en hel del, i första hand kanske tillsammans med dig."

"Tack Bengt, det gläder mig verkligen att du vill ta ansvaret för det här projektet. Någon bättre kan vi knappast få. Du ska veta att det är fler än jag som gläds åt ditt beslut. Och visst finns det en hel del vi behöver gå igenom, så det ska vi börja med så fort det blir möjlighet till det. För dig innebär det väl en avvecklingsfas nu och det behöver ju sin tid. Jag förstår om det kan dröja ett par månader innan du kan ta dig an det här på heltid. Vad tror du om tidsperspektivet?"

"Jag har inte funderat på det ännu. Har man bestämt sig för att sluta och talat om det brukar det vara bra om någon ny är på plats så snabbt som möjligt. Själv blir man tämligen ointressant den tid man är kvar. Men jag vet inte hur styret här agerar. Det finns kompetens på kontoret, som kan ersätta mig, det vet jag. Jag har åtminstone två medarbetare som har den kompetens som behövs, som jag bedömer det. Men, som sagt, jag vet inte hur politikerna ser på det. Det är borgerligt här, sen valet tvåtusentvå, och ska jag vara riktigt ärlig så är det annorlunda, även om jag varit väldigt noga med att inte agera partipolitiskt. Men man vet ju var sympatierna finns, ja det har vi ju pratat om, vill jag minnas.

Men det är en sak jag vill be dig om. Även om jag nu tackat ja skulle jag önska att det inte blev offentligt förrän efter den fjortonde april. Jag håller just på att lägga sista handen vid ett större planärende som jag ska redovisa i kommunstyrelsen den fjortonde. Det har varit rätt mycket diskussioner om det här och jag skulle med all kraft jag har försöka argumentera för vår slutprodukt. Det finns delade meningar inom majoriteten, vet jag, och jag tror att det finns goda förutsättningar att få igenom det här. Jag har lagt mycket av min trovärdighet i det här förslaget och tack och lov är det fortfarande en del politiker som lyssnar på mig. Tyvärr kan jag nog säga att det äventyras om jag imorgon talar om att jag ska sluta.

Men jag kommer gärna ner till Karlskrona när det passar dig, så kan vi prata mer. Det är massor jag behöver veta. Och det formella kan vi kanske ordna under tiden?"

"Du är välkommen Bengt, det var precis det jag tänkte föreslå. Har du möjlighet att boka två dagar, det vore bra, så hinner du få en grundlig genomgång och så ordnar vi en del praktiska frågor också. Du ska naturligtvis få träffa några av dem du kommer att ha med att göra. Någon chef för samhällsbyggnad kan du inte träffa nu eftersom han redan slutat, men eftersom vi håller på med rekrytering räknar jag med att en ny ska vara på plats efter sommaren.  För min del är det inga problem att vänta till efter den fjortonde med att offentliggöra det här, om du vill det."

"Det låter bra. Jag har några dagar i slutet av mars som skulle passa mig, till exempel tjugofemte tjugosjätte. Hur har du det då?"

"Jag kan nog inte svara direkt på det, men jag ska meddela dig inom ett par dagar. Förmodligen går det bra, jag är i alla fall i Karlskrona då, men det är ett par personer till som jag vill ska vara hemma då. Är det OK?"

"Javisst är det det. Hör du av dig när du vet. Det här ser jag fram emot. Du vet, Ines, jag har annars mentalt påbörjat nerräkningen, men det känns riktigt gott att stanna den klockan."

"Trevligt att jag kunde bidra med att hålla dig vital några år till. Det är verkligen slöseri med resurser att ha dig att gå och räkna ner. Men då hör jag av så fort jag kan. Ha det bra till dess! Hejdå!"

"Hej, hej!"

Mitten på mars nu. Om två veckor, förmodligen, prat om annat arbete i Karlskrona och om en dryg månad var det dags att säga upp sig. Det här hade han aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig när han vaknade i går morse.

Han ringde Pia och berättade att han tackat ja och det hörde på henne att hon var riktigt glad för hans skull. "Du måste berätta så fort du fått veta mer om projektet, sa hon. "Du får helt enkelt komma hit en helg, det är dags för det igen, tycker jag." Han lovade att både berätta och komma dit en helg så fort han visste mer.

Han ringde Olle och sa att han behövde fira med någon och därför undrade om Olle hade möjlighet att gå ut och äta en bit efter jobbet. Det hade han, men frågade samtidigt om en forskarkollega från Berlin kunde få gå med, Sofia Schiller, hette hon. Hon var med Olle på institutionen under några veckor. Trevligt, sa han, det är klart att det går bra. Han föreslog Strandkrogen, som vanligt. Klockan sju.

Olle funderade. Planeringen löpte på. Lena drog det tunga lasset, men de hade behövt hjälp med en del av logistiken. Han hade kommit att tänka på Sofia Schiller som han träffat när han var i CERN. Sofia hade en oerhörd kapacitet när det gällde partikelfysik, men hon var också en brinnande antifascist, som, visade det sig, hade erfarenheter från kampen i Tyskland. Han hade föreslagit de andra en kontakt med henne för att höra om möjligheterna att hjälpa till. Med tanke på hennes forskningsområde var det heller inte alls märkligt att hon skulle tillbringa en tid i staden. De andra sa ja till hans förslag och frågan ställdes också till centrala, som efter en vecka också bejakade förslaget. Därefter kontaktade Olle Sofia, som omedelbart tackade ja efter en snabb introduktion i frågan, och hon var snabbt på plats. Hans far skulle förmodligen se Sofia som något mer än forskarkollega, men han hade kommit underfund med att han nog inte hade något emot det. Undrar förresten vad det är han vill fira, tänkte han, kom inte ens på att fråga. En viss stress kände han inför vad som väntade dem.

45.

Pia hade bara positivt att säga om den förfrågan han fått. Och något annat hade han i ärlighetens namn inte väntat sig. Han uppfattade att hon snarast såg det som en välbehövlig nystart för honom, och så var det kanske också. Femtionio, javisst var han det, men det var fortfarande år kvar att arbeta och för tidigt att tänka på pension. Med Gudmarsson som kommunstyrelseordförande skulle det bli en långsam nedräkning till slutet av hans yrkesbana, med Ines förslag till honom kunde de åren istället fyllas med ett meningsfullt och stimulerande innehåll.

Han ringde.

"Ines Uusman "

"Hej Ines, det är Bengt Gunnarsson. Min betänketid behövde inte bli så lång. Jag tackar ja på din fråga. Det känns nästintill omöjligt att säga något annat. Jag känner mig hedrad och smickrad, det ska du veta, att du tänkte på mig i ett sådant här sammanhang och jag ser fram emot att under några år få arbeta med det här projektet. I övrigt har jag inte funderat på "hur", och det behöver jag fundera på en hel del, i första hand kanske tillsammans med dig."

"Tack Bengt, det gläder mig verkligen att du vill ta ansvaret för det här projektet. Någon bättre kan vi knappast få. Du ska veta att det är fler än jag som gläds åt ditt beslut. Och visst finns det en hel del vi behöver gå igenom, så det ska vi börja med så fort det blir möjlighet till det. För dig innebär det väl en avvecklingsfas nu och det behöver ju sin tid. Jag förstår om det kan dröja ett par månader innan du kan ta dig an det här på heltid. Vad tror du om tidsperspektivet?"

"Jag har inte funderat på det ännu. Har man bestämt sig för att sluta och talat om det brukar det vara bra om någon ny är på plats så snabbt som möjligt. Själv blir man tämligen ointressant den tid man är kvar. Men jag vet inte hur styret här agerar. Det finns kompetens på kontoret, som kan ersätta mig, det vet jag. Jag har åtminstone två medarbetare som har den kompetens som behövs, som jag bedömer det. Men, som sagt, jag vet inte hur politikerna ser på det. Det är borgerligt här, sen valet tvåtusentvå, och ska jag vara riktigt ärlig så är det annorlunda, även om jag varit väldigt noga med att inte agera partipolitiskt. Men man vet ju var sympatierna finns, ja det har vi ju pratat om, vill jag minnas.

Men det är en sak jag vill be dig om. Även om jag nu tackat ja skulle jag önska att det inte blev offentligt förrän efter den fjortonde april. Jag håller just på att lägga sista handen vid ett större planärende som jag ska redovisa i kommunstyrelsen den fjortonde. Det har varit rätt mycket diskussioner om det här och jag skulle med all kraft jag har försöka argumentera för vår slutprodukt. Det finns delade meningar inom majoriteten, vet jag, och jag tror att det finns goda förutsättningar att få igenom det här. Jag har lagt mycket av min trovärdighet i det här förslaget och tack och lov är det fortfarande en del politiker som lyssnar på mig. Tyvärr kan jag nog säga att det äventyras om jag imorgon talar om att jag ska sluta.

Men jag kommer gärna ner till Karlskrona när det passar dig, så kan vi prata mer. Det är massor jag behöver veta. Och det formella kan vi kanske ordna under tiden?"

"Du är välkommen Bengt, det var precis det jag tänkte föreslå. Har du möjlighet att boka två dagar, det vore bra, så hinner du få en grundlig genomgång och så ordnar vi en del praktiska frågor också. Du ska naturligtvis få träffa några av dem du kommer att ha med att göra. Någon chef för samhällsbyggnad kan du inte träffa nu eftersom han redan slutat, men eftersom vi håller på med rekrytering räknar jag med att en ny ska vara på plats efter sommaren.  För min del är det inga problem att vänta till efter den fjortonde med att offentliggöra det här, om du vill det."

"Det låter bra. Jag har några dagar i slutet av mars som skulle passa mig, till exempel tjugofemte tjugosjätte. Hur har du det då?"

"Jag kan nog inte svara direkt på det, men jag ska meddela dig inom ett par dagar. Förmodligen går det bra, jag är i alla fall i Karlskrona då, men det är ett par personer till som jag vill ska vara hemma då. Är det OK?"

"Javisst är det det. Hör du av dig när du vet. Det här ser jag fram emot. Du vet, Ines, jag har annars mentalt påbörjat nerräkningen, men det känns riktigt gott att stanna den klockan."

"Trevligt att jag kunde bidra med att hålla dig vital några år till. Det är verkligen slöseri med resurser att ha dig att gå och räkna ner. Men då hör jag av så fort jag kan. Ha det bra till dess! Hejdå!"

"Hej, hej!"

Mitten på mars nu. Om två veckor, förmodligen, prat om annat arbete i Karlskrona och om en dryg månad var det dags att säga upp sig. Det här hade han aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig när han vaknade i går morse.

Han ringde Pia och berättade att han tackat ja och det hörde på henne att hon var riktigt glad för hans skull. "Du måste berätta så fort du fått veta mer om projektet, sa hon. "Du får helt enkelt komma hit en helg, det är dags för det igen, tycker jag." Han lovade att både berätta och komma dit en helg så fort han visste mer.

Han ringde Olle och sa att han behövde fira med någon och därför undrade om Olle hade möjlighet att gå ut och äta en bit efter jobbet. Det hade han, men frågade samtidigt om en forskarkollega från Berlin kunde få gå med, Sofia Schiller, hette hon. Hon var med Olle på institutionen under några veckor. Trevligt, sa han, det är klart att det går bra. Han föreslog Strandkrogen, som vanligt. Klockan sju.

Olle funderade. Planeringen löpte på. Lena drog det tunga lasset, men de hade behövt hjälp med en del av logistiken. Han hade kommit att tänka på Sofia Schiller som han träffat när han var i CERN. Sofia hade en oerhörd kapacitet när det gällde partikelfysik, men hon var också en brinnande antifascist, som, visade det sig, hade erfarenheter från kampen i Tyskland. Han hade föreslagit de andra en kontakt med henne för att höra om möjligheterna att hjälpa till. Med tanke på hennes forskningsområde var det heller inte alls märkligt att hon skulle tillbringa en tid i staden. De andra sa ja till hans förslag och frågan ställdes också till centrala, som efter en vecka också bejakade förslaget. Därefter kontaktade Olle Sofia, som omedelbart tackade ja efter en snabb introduktion i frågan, och hon var snabbt på plats. Hans far skulle förmodligen se Sofia som något mer än forskarkollega, men han hade kommit underfund med att han nog inte hade något emot det. Undrar förresten vad det är han vill fira, tänkte han, kom inte ens på att fråga. En viss stress kände han inför vad som väntade dem.

44.

Det var som fan, tänkte han. Så de kommer ihåg mig ännu. Ja, glömt honom trodde han väl knappast Ines hade gjort, men att hon tänkt på honom i ett projekt av den här storleken blev han ändå förvånad över. Visst, han kunde bidra med en eller annan skrift om stadsplanering eller rapporter av olika slag, men det här var ändå något kvalitativt annorlunda och i en helt annan division. Skulle han gå i land med det, den frågan var den första han ställde sig så fort han sagt "Hejdå" till Ines.

Han vände och vred på argumenten. Kompetens i sak. Ja kanske, åtminstone på vissa områden. Huvudansvar som redaktör. Nej, där var han inte nära, men där hade ju utlovats stöd. Hur var det med hans kontaktnät, det skulle komma att behöva tillföras kompetens på en rad områden. Jo, det skulle nog vara möjligt. Lite hade han tappat under några passiva år, men än hade han bra kontakter både nationellt och internationellt. Med ett gott stöd i form av en kunnig redaktör skulle det kanske vara möjligt.

Det som talade emot, tänkte han för sig själv, är om jag orkar. Jag är femtionio, men det är kanske inte den största nackdelen, men jag är så förbannat trött. Har jag glöd tillräckligt, undrade han. Det blir åtminstone fem års hårt arbete till och även om det säkert är stimulerande så blir det nog rätt tufft. Han funderade på de praktiska omständigheterna. Han räknade med att det skulle bli en hel del resande. Att rätt ofta åka till Karlskrona var väl inte så farligt, men hur mycket skulle det bli i övrigt? Han tänkte spontant på en fransk stadsbyggnadshistoriker han hade träffat en del tidigare år. Han skulle kunna lämna mycket värdefulla bidrag till ett verk av den här typen. Men å andra sidan, det fanns inget som band honom till staden, mer än att han trivdes där och helst inte ville flytta därifrån.

Jag ska ringa Pia ikväll, tänkte han, och höra om hon kan ge en gammal man lite kloka råd.

"Nu är Gudmarsson på krigsstigen igen". Det var Sonja som plötsligt stod framför skrivbordet. "Ingela ringde och ville förvarna. Han är tydligen på väg. Så du vet. Det är något knepigt med den människan. Det är inte bara det att han är allmänt burdus och ohövlig, han verkar lida av något annat också. Jag tycker synd om dig som ska behöva stå ut med hans utbrott."

Han suckade. "Tack Sonja, för din omtanke, men du vet; Folket har sagt sitt och det ska naturligtvis respekteras. Men visst, jag medger att det inte alltid väcker kreativitet och viljan att tänja sig till det yttersta när han går igång. Men nu har jag säkert sagt för mycket igen. Jag sätter mig nu här och inväntar vad som utlöst dessa primitiva drag den här gången." Han kände plötsligt att det beslut han stod i begrepp att fatta nog var ganska enkelt. Det var inte uthärdligt att tänka sig tre åt till med denne egendomliga man som chef och yttersta beslutsfattare, hur demokratiskt han än var tillsatt.

"Vad i helvete är det nu fråga om, kan herr stadsarkitekten svara mig på det", närmast skrek han när han kom in i rummet. "Efter vad jag hört har ni tänkt er att placera något jävla kollektivhus i södra centrum. Jag trodde kommunismen var död efter murens fall! Den här staden ska inte bli en plats för nya kommunistiska experiment. Det ska du ha klart för dig, ska jag sätta stopp för!"

"Jag vet inte vart du fått din information ifrån, men vi har aldrig pratat i termer av kollektivhus. Däremot, och det är alldeles riktigt, har tankarna väckts här på kontoret om att planera ett flerbostadshus så att det ska innehålla vissa utrymmen för gemenskap. Det har vi diskuterat med utgångspunkt från att vi vill ha människor i olika åldrar och med olika familjesituation i det nya södra centrum. Gemensamhetsutrymmena är tänkta främst för de äldre som bor i huset. Äldre, som ofta är ensamstående, vet vi har ett stort utbyte av att till exempel inta måltider tillsammans med andra. Sen kan det naturligtvis vara möjligt för de andra som bor i området att också använda sig av de här lokalerna, när det finns utrymme för det. Ja, det är väl ungefär så vi resonerat. Lite tankar om det här kommer min information till kommunstyrelsen i april att innehålla."

"Gemenskapsutrymmen, ja, det kan du ju kalla dom, om du nu tror att andra ord kan användas för att pådyvla folk dina kommunistiska idéer. Men passa dig jävligt noga, det säger jag!"

Gudmarsson vände och gick snabbt ut ur hans rum.

Jag ska prata med Pia ikväll, tänkte han. Har hon inga allvarliga invändningar ringer jag Ines imorgon. Det går inte att vara här längre, det är helt omöjligt.

43.

Mars 2007.

Han satt på sitt rum och grunnade på Södra centrum. Det skulle onekligen bli en genomgripande förändring av kvarteren vi den gamla kvarnen. Han hade funderat mycket på den här förändringen av den här delen av staden. Området var nergånget och bestod av några äldre tegelbyggnader som tjänstgjort som lagerlokaler och till viss del kontor till kvarnen, som sen länge var riven. Den hade möjligen idag ansetts bevarandevärd, men när den revs var den i ett så dåligt skick att man då inte såg någon möjlighet att använda till något. Hur som helst fanns det inga byggnader eller miljöer i området idag som av kulturhistoriska skäl behövde bevaras. Det var väl mer en fråga om hur området skulle användas. Med det förslag man nu lutade åt att lägga fram tyckte han själv att det skulle tillföra kvaliteter i stadsmiljön. Kontorets förslag var att södra centrum i huvudsak skulle bebyggas med bostäder och även en skola. Under senare år hade allt fler barnfamiljer valt att bosätta sig i de centrala delarna av staden och det var just nu en skriande brist på lokaler till skolan. En skola i södra centrum skulle fånga upp de behov man kunde överblicka för de närmaste i alla fall tio åren, sen var det omöjligt att gissa. Kommunstyrelsen ville ha en föredragning i april och han hade det mesta av vad han behövde klart till det. Det skulle bara förpackas snyggt och där litade han till hundra procent på ett par av de yngre medarbetarna, som skulle hjälpa honom att sätta ihop en presentation av förslaget.

Telefonen ringde.

Stängde jag inte den, tänkte han, och svarade.

"Bengt Gunnarsson"

"Hej Bengt, det är Ines, Ines Uusman. Ringer jag och stör, eller har du tid en stund?"

"Hej Ines, det var inte igår. Nej, du stör inte alls. Trevligt att höra din röst, det var ett tag sen."

Han hade träffat Ines Uusman på Boverket åtskilliga gånger i samband med olika konferenser, där han varit inbjuden som föredragshållare. Han hade även anlitats som skribent till en del av Boverkets material om stadsutveckling. Det var uppdrag som han uppskattat, men det hade inte blivit så mycket av sådana här uppdrag de senaste åren. Han tyckte inte själv han hade något mer att tillföra och vid några tillfällen hade han därför tackat nej till medverkan. Han insåg nu att det nog hade mer med hans sinnesstämning i övrigt att göra. Nu kunde han äntligen se det. Det är jävlar inte klokt, tänkte han, jag trodde aldrig jag skulle känna någon lust till något igen. "Du vill väl något, förmodar jag, så jag lyssnar."

"Jo, det är klart att jag har ett ärende, även om jag gärna vill höra hur du haft det. Det måste var en fyra fem år sen vi träffades senast och jag kan tänka mig att vi har ett och annat att prata om, vi brukar väl ha haft det, när vi träffats. Ja, mitt ärende, eller snarare min fråga till dig är följande: Boverket planerar att ge ut ett verk av närmast encyklopedisk karaktär om stadsutveckling. Vi räknar med att utgivningen av det här verket, som vi planerar till tio band, ska påbörjas 2010. Ett visst förarbete har vi gjort, men massor återstår givetvis ännu. Det vi nu behöver är en redaktör för hela det här arbetet och där kommer min fråga till dig. Det vi behöver är i första hand en person med mycket gedigna fackkunskaper och när jag resonerat med ett antal personer, både nationellt, ja till exempel departementet, SKL och en del kommuner så nämns ditt namn. Dina skrifter, som väl i första hand skrivit till Kommunförbundet tidigare, har haft ett väldigt stort genomslag. Det är också många som lyssnat på dig i olika sammanhang. Ja, alltså, min fråga är om du kan tänka dig att vara redaktör för det här bokverket? Du behöver naturligtvis inte svara nu, omedelbart, det här är väl en fråga man vill fundera på lite först. Men vad säger du? Hur känns det spontant?"

"Ja, Ines, vad ska jag säga? Jag har förvisso skrivit en hel del, och pratat också, för den delen, men det här är ju något helt annat. Jag är ingen redaktör och vet väl egentligen i stort sett ingenting om hur man jobbar som det. Men, spontant, visst kan det kännas lockande att ta sig an ett ämne som jag onekligen är intresserad av. Men redaktör, nej, jag vet faktiskt inte."

"Låt mig förklara lite till. Redaktör kan ju låta som något du inte direkt har arbetat med tidigare. Det vi diskuterat, och är väldigt angelägna om, är att den som ska bära huvudansvaret för det här ska ha ett mycket tungt mandat när det gäller innehållet. Där är dina kunskaper odiskutabla. Sen ska du inte skriva allt själv, det är en omöjlighet, men du får själv anlita de andra skribenter som du behöver. Jag kan inte säga så mycket om budget just nu, det måste vi återkomma till, men klart är att du ska få ett bra utrymme att anlita de bästa. Det finns EU- pengar med i det här också och skälet till det är att verket ska innehålla en rätt bred exposé även av internationell historik och trender, där ju Europa onekligen spelat en stor roll. Men tillbaka till det här med redaktör. Du behöver alltså inte bli expert på utgivning av bokverk. Lite preliminärt har vi en kontakt med en erfaren förlagsredaktör eftersom vi behöver knyta den kompetensen till projektet. Men vem det ska bli får du naturligtvis ett stort inflytande över. Möjligen kan vi ge ett eller annat tips i den vägen."

"Du Ines, jag känner mig verkligen smickrad, men jag behöver nog fundera några dagar. Jag är femtionio är nu och jag har väl inte funderat på så mycket annat än att bli kvar där jag är till pensionen, även om, det kan jag säga, jobbet är annorlunda nu än vad det var bara för ett tiotal år sen. Och med annorlunda menar jag tyvärr inte till det bättre. Det jag kan känna mig osäker på är om jag förmår ladda om och hämta kraft till ett sådant här projekt. Men hur länge vill ni att jag ska sitta på det här? Det hinner ju knappast bli klart tills jag går i pension."

"Det finns mycket vi behöver gå igenom om du tackar ja. Låt mig bara säga, apropå tiden, att jag, för min del, har funderat på ett femårsförordnande. Det innebär rimligen att du i alla fall är kvar tills utgivningen börjat och hela planeringen är gjord. Vad som händer om fem år behöver vi inte ta ställning till nu. Jag är nog inte själv kvar så länge heller. Mitt förordnande går ut nästa år och jag tycker nog att jag gjort mitt då. Men jag vill gärna se till att det här rullar i gång och det skulle kännas mycket bra om jag visste att det kommer att vila i dina trygga händer. Rent organisatoriskt, förresten, så kommer det här projektet att ligga under samhällsbyggnadsdivisionen. Där pågår för övrigt rekryteringen av en ny chef, men det har ingen betydelse för det här projektet, det är så väl förankrat redan."

"Ja, då har jag fått något att fundera på. Jag lovar att höra av mig senast i nästa vecka, om det är OK? Men du Ines, du behöver väl inte prata om det här med någon här. Det blir så lätt spekulationer och onödigt prat."

"Det blir bra, då slår du mig en signal i nästa vecka, eller tidigare, om gärna tidigare om du kommer fram till ett klokt beslut, naturligtvis. Nej då, jag pratar inte med någon annan och skulle du komma fram till ett nej, vilket jag verkligen inte hoppas, så är det här samtalet mellan oss. Ha det gott, Bengt, i din fina stad! Hejdå"

"Hejdå Ines! Och tack får jag säga! Jag ringer!"

42.

"Ursäkta mig", sa Olle, "det var min far som ringde, såg jag. Jag vill gärna svara om det är han, han har mått så förbannat dåligt i flera år. Men det verkar som om det är något som håller på att släppa nu. Hoppas det i alla fall. Ja, så är det med det. Men fortsätt du, Lena."

"Jo, som jag sa så hade vi en förbaskat bra diskussion med strategiska. Representanter från alla celler var med, så vi var många, närmare femtio personer. Det är ett hästjobb att ordna sådana här möten, omständigt, kan man lindrigt uttrycka det. Inget får gå att spåra. Men det var en parentes.

Vi fick en mycket grundlig genomgång av läget. Nassarna har skaffat sig en strategi där dom jobbar mer långsiktigt för att destabilisera och skapa oro. Lite av det har vi sett dom senaste åren. Det handlar om att provocera fram bråk där dom får framstå som dom goda. Dels har dom i större utsträckning börjat synas på gatorna och så ställde dom upp i valet i ett antal kommuner, det såg vi ju bland annat här. Det handlar om att skaffa sig en putsad fasad och få folk att vänja sig vid att dom finns.

Uppenbarligen har nu starka krafter fått med sig rörelsen på ytterligare en mycket skarp upptrappning i närtid. Vad vi vet idag är att dom före sommaren tänker mörda någon högt uppsatt offentlig person. Vi vet inte vem ännu och vi vet inte tidpunkt heller. Tyvärr har vi ingen infiltratör i deras högsta ledning och därifrån har det varit väldigt tyst. Det vi får lita till är dom av oss som finns på nivån under och dit har det ändå sipprat en del information. Informationen från två av våra källor säger alltså att det är en avrättning på gång. Vår samlade gissning är att det är någon i regeringen. Syftet är, som vi så väl känner till, att destabilisera och skapa oro. Det kommer att krävas hårdare tag. Det blir tal om att demokratin med nödvändighet måste ta till en del i grunden odemokratiska åtgärder för att skydda sig själv. Nyttiga idioter som sverigedemokrater och för all del också tunga opinionsbildare i högerpress och teve kommer att kräva åtgärder och invandrargrupper kommer att misstänkliggöras. Se vad som händer i Ungern och Italien nu. Romerna betraktas snart inte som människor längre. Eskalerar det här kan vi snart ha en trettiotalssituation. Som vi såg det måste vi helt enkelt stoppa det här. Vi måste hinna före, innan nassarna utför sitt mord.

Läget sedan det möte du var med på, Katarina, har skärpts. Då beslutades om en insats i juni. Vi behöver tidigarelägga den något, vi vågar inte chansa med juni om nassarna också ligger där. Vi bör få lite tydligare indikationer under våren, men det är tydligen så att det är deras säkerhetsutskott på tre personer som fått fullt mandat att hantera det här, så det är inte säkert att vi kan få fram exakt datum så långt i förväg. Vi beslutade att lägga vår insats någon under första halvan av maj, så nu börjar det bli bråttom.

Det är det ena. Det andra är att vi ska slå till stenhårt. Dom håller på att bygga upp en riktigt stabil organisation, tydligen med stöd av främst italienare. Vi måste nu slå sönder det dom håller på att bygga, i grunden. Och här handlar det om att ta bort folk. Med utgångspunkt från den analys som strategiska redovisade är det sju personer som är nyckelpersoner i deras nationella organisation. Med dom borta trasar vi sönder det dom har. Som vi konstaterat tidigare gör deras hierarkiska struktur ett sådant här slag det möjligt. Nu handlar det alltså om att eliminera sju nyckelpersoner i den nationella rörelsen. Det är i första hand ett slag mot deras dolda organisation. Ingen av dom här sju personerna är kända nazister, utan finns på helt andra poster i samhället. Vi har ju ett exempel här och det ger oss en svår uppgift under våren.

Det vi alltså ska göra är att samtidigt, på samma dag, helst också så nära i tid som möjligt, eliminera dessa sju personer. Och vi ska göra det på ett sådant sätt att det ser ut som i huvudsak olyckshändelser eller hastigt inträffad dödlig sjukdom. De här sju fallen får heller inte likna varandra, alltså under inga omständigheter kunna kopplas samman.

Ja, kamrater, det här är alltså vårt uppdrag under våren. Kartläggning, planering och genomförande. Vi måste nu på en mycket kort tid skaffa oss nog med kunskaper om herr Gudmarsson för att åstadkomma hans frånfälle i början av maj på ett sätt som ser ut som en olyckshändelse. Datum och klockslag ska fastställas inom två veckor. Vi behöver veta det så tidigt som möjligt. Ja, det här är vad jag hade att rapportera. Vi kan väl diskutera det här en stund."

Det blev ytterligare en timmes diskussion om det Lena rapporterat. Samtliga delade bedömningen att det nu var nödvändigt med ett hårt slag mot den nationella rörelsen och hårdast blev det om man slog direkt mot ledningen. Det här var något extraordinärt, men som de såg det behövdes det nu.

Principerna för sina aktiviteter hade de sen långt tidigare, ett gillande av dem var i själva verket grunden för att delta i arbetet överhuvudtaget. Det var ibland nödvändigt att skydda demokratin med illegala, odemokratiska metoder. Motståndarnas odemokratiska metoder handlade om att rasera demokratin. Det var något helt annat.

41.

Det var ett väldigt trevligt möte, tänkte han när han promenerade hemåt efter mötet med SSU- arna. Kloka unga människor som var intresserade av det han hade att berätta. Det blev mer diskussion än föreläsning och det var precis det han hade hoppats på när han förberett sig efter att ha fått några frågeställningar skickade till sig. Det hade varit 14 personer, räknade han dem till, på mötet. Det är klart att alla sa inte så mycket, några var mer framträdande än andra, så var det och så var det också när han var aktiv. Teresia Gonzalez var utan tvekan en av de mer drivande och även Fatime, vars efternamn han hade så svårt att lägga på minnet. Det är oftast några som driver på, ställer frågor och får med sig andra. Man blir nästan lite sugen att aktivera sig igen, tänkte han, när man möter dessa unga som förmodligen brinner för i stort sett samma ideal han en gång brann så mycket för. Det var spännande, det gjorde honom upprymd, men det gjorde också att han kände av sitt och sin generations svek och det var inte första gången.

Lite snö hade kommit under kvällen. Det var ett par minusgrader. Nysnön åstadkom ett lite märkligt dunkelt, lite trolskt, ljus, och snöflingorna föll sakta i skenet av gatubelysningen. Det var inte många ute, fast klockan bara var nio. Enstaka bilar passerade längs torget och några barn i kanske tio tolvårsåldern sprang förbi och kastade lekfullt snöbollar på varandra. De hade förmodligen varit på bio, de kom från det hållet. En kvinna rastade sin hund och det blev gult vid en lyktstolpe. Vacker kväll, tänkte han. Stilla och rogivande, tror jag går vägen om åkvarteren hem.

Han stannade till vid ån. Ett tunt istäcke låg på ån. Nu täcktes isen av snön. Vita kala träd längs ån och inne i parken. Det var öppet på Strandkrogen, det lyste i alla fall där, men det var nog ganska stillsamt en måndagskväll. Januari var ingen bra krogmånad. Han hade för sig att de hade stängt hela januari, men förmodligen var det en beställning. Kanske någon mindre konferens i staden som avslutades med en middag?

Han vek in genom åkvarteren och den medeltida bebyggelsen. Det var tänt i de flesta fönster och i några av dem såg han att man inte slängt ut julen ännu. Vinter och snö just här gav honom en känsla av nostalgi, det påminde om en tid som nog egentligen aldrig funnits, men som myten gjort till idyll och det var väl det man helst ville minnas. Den idylliska och godhjärtade småstaden där snön föll vackert, med vita och rena snödrivor vid husknuten och där invånarna satte sig inomhus med sina familjer efter en vinterdag, med de levande ljusen tända. Möjligen spelade man något spel tillsammans, hela familjen, eller så la man ett pussel. Barnen fick varm choklad efter en dags lek i snön och satt med röda kinder vid fönstret och tittade ut på snön som föll och längtade efter en ny dag med mer lek, snögubbar och kälkåkning. Men vi behöver nog idyller, tänkte han, att längta till.

Det blev en fin jul, tänkte han. Edit var nöjd med sina julklappar. Hon hade önskat sig en barnvagn till sina dockor av morfar och det hade han införskaffat och gett till henne. Tänk om ändå Gunnel fått uppleva det här. Olle hade kommit och stannat över juldagarna. Bra för honom att ta lite ledigt också, han kan behöva lite avkoppling. Han tyckte nog att Olle var lite mer avslappnad än vanligt. Edit roade honom mycket och han fick hjälpa till med att klä hennes dockor och bädda i barnvagnen. Själv stannade han fram till dagen före nyårsafton. Pia och Peter skulle träffa goda vänner på nyårsafton och han tyckte det kunde vara dags att åka hem igen. Nyår brydde han sig inte så mycket om. Han hade inget emot att sitta ensam på nyårsafton och invänta det nya året. Det var en kväll för minnen och vemod och han kände inget behov av att dela detta med någon annan. Och minnena kom. Han tänkte på Gunnel, men faktiskt inte med samma smärta som de senaste åren.

Snart hemma. Jag ska nog ringa Olle, tänkte han, och höra om han har tid med lunch imorgon. Han visste att han var hemma nu efter en vecka i Köpenhamn, som hade med hans studier att göra.

"Ja, det är Olle"

"Hej, det är jag. Tänkte bara höra om du har tid med lunch imorgon."

"Pappa, jag kan inte prata just nu. Är lite upptagen. Kan jag få ringa bortåt halv elva, om det inte för sent förstås."

"Nej, det går bra. Ring du då, om du kan. Och hinner du inte ikväll så kan du väl slå en signal imorgon bitti.

"Det gör jag. Hejdå!

"Hej, hej!"

Jaha, då hör han väl av sig sen då. Kanske ska se om det är något på TV. Tror förresten jag ska värma mig med en liten calvados, världens bästa äppeljuice, tänkte han.

40.

Mellandagarna.

"Ja, jag tror att det är rätt, det är den där jävla fjanten med hästsvans och ring i örat vi ska ta. Jag tror det är en riktig analys. Dels är han, det tycker jag vi har kunnat få belägg för, en av de mer populära i den här så kallade regeringen, dels tror jag att en del gammalt högerfolk egentligen inte blir så upprörda, annat än lite anständigt klädsamt. Jag kan tänka mig att dom som var med på den gamla högerns tid undrar vad fan det är som händer. En högerregering med en neger, bögar och en med hästsvans och ring i örat! Fega har dom i och för sig alltid varit, med några få undantag som varit nationellt sinnade och stått för det. Det får vara hur det vill med det, men det vi strategisk åstadkommer är i alla fall att vi skruvar upp tempot ett snäpp. Vår propaganda måste ut maximalt om den tilltagande oredan, om utlänningars kriminella och asociala beteende och om att det behövs hårdare tag."

"Det verkar som om vi är överens på den här punkten. Det känns bra att vi kommit så här långt. Vad det handlar om nu är en extremt noggrann planering och kartläggning av aktiviteter och rörelsemönster. Det är vad vi måste ägna oss åt hela våren. Får vi en bra kartläggning och process under våren bör en insats kunna verkställas innan midsommar. Det kommer att göra folk skiträdda hela sommaren. Det är bra om den stress vi åstadkommer finns med in i hösten. Det vi nu behöver göra är att fördela uppdrag till vårt folk, men det måste ske på ett sådant sätt att ingen får hela bilden klart för sig. Kanalen får vara den reguljära organisationen, där ledningen, på våra order, får planera och ge direktiv om aktiviteter. Det finns dom jag definitivt inte litar på och dom kan vi ju försöka undvika. Den där skithögen i Karlstad till exempel är en direkt säkerhetsrisk. Vi ska vara stenhårda när det behövs men inte dumma i huvudet och det är han, det har jag sett alldeles för många exempel på."

"Hur gör vi nu med kontakterna med de andra i den nationella ledningen? Vi har det fulla mandatet att leda den här insatsen. Vi måste bara se till så att vi har dom med oss. Vi vet mycket väl att det finns åtminstone två personer som inte direkt älskar oss, ja du nämnde en av dom. Vi ska underhålla dom med så mycket information så att dom blir nöjda, men inte säga något egentligen. Det är ju ett upplägg som dom accepterat, för övrigt. Men det var en annan sak jag tänkte på. Vi har ju bara berört själva insatsen ganska marginellt så här långt. Utgångspunkten är alltså att vi tar in våra män i omedelbar anslutning till insatsen och sen snabbt tar dom ut igen. Det kan italienarna hjälpa till med, dom är bra på sån´t. Dina kontakter utgår jag från är användbara, Bengt?"

"Dom kontakterna står jag för. Jag kommer att överföra all nödvändig information när det är dags. En viss framförhållning måste dom ha. Det är inte bara att ta in dom, dom måste ha tillräckligt med info för att kunna verkställa. I övrigt har vi, vad jag kan se, körschemat klart. Ny kontakt mellan oss den femtonde januari sexton noll noll. Händer något innan dess som vi måste reagera på vet ni rutinerna."

39.

Det kändes kallt, tyckte han. Inte bara för att det var december och rått i luften. Han tog av sig sina promenadskor och väntade en stund med att ta på sina sandaler. Det vanliga snöslasket hade börjat, det var fuktigt av morgonens vinterdimma och även om han gick hastigare än vanligt blev det ändå kyligt. Behöver nya vinterhandskar, tänkte han, får ordna det på lunchen om vädret ska bli så här framöver.

Kylan spreds även från kommunalrådskorridoren. Bengt Gudmarsson hade otvivelaktigt stärkt sin maktposition efter valet. Moderaterna hade blivit större på de andra borgerliga partiernas bekostnad och i det egna partiet hade han effektivt kväst all opposition. Det jävliga var att utifrån såg de flesta på det positivt. Moderaterna hade länge nog varit internt splittrade, men nu hade en äntligen en stark man förmått att ena det tidigare sargade partiet. Utåt såg det, som sagt, bra ut, men inåt var man väl medveten om att enandet till stor del byggde på att det flesta var rädda för Gudmarsson. Visst kände man till att Gudmarsson var tuff men den som råkat ut för det och eventuellt tordes knysta om hans metoder visades ingen barmhärtighet. Hårdheten var en myt som han gärna själv odlade. Som politiker fick man tåla det och ibland fordrades faktiskt lite hårda nypor om det ska bli något gjort och så vidare. På Kuriren var man synnerligen bekant med hans osympatiska sidor, hans presskonferenser kunde vara rätt påfrestande för journalister som ställde frågor som han tyckte det var onödiga, men det hade inte hindrat dem från ett helsides idolporträtt av Gudmarsson efter valet.

Han ruskade på sig, där han satt och funderade på dagens arbete. Två kortare avstämningsmöten på förmiddagen och inget inbokat för eftermiddagen. Det betydde att han kunde ta lite samtal med dem på kontoret om en del andra pågående projekt. Han skulle höra med Hillevi om hon kunde ta en promenad med honom bort till södra centrum. Det var några frågor han funderade på. Sen behövde han planera lite för nästa år. Medarbetarsamtalen tänkte han hinna med under februari och mars. Med trettiosex medarbetare på kontoret tog det ändå lite tid.

"Bengt, jag har Teresia Gonzalez i telefon, du vet hon SSU- aren, som sitter i fullmäktige", Sonja stod i dörren. "Hon vill prata med dig, är det OK? Vad tänker du på förresten? Något är det, det ser jag."

"Det går bra, du kan koppla in henne till mig. Julklappar", sa han, "Vad jag ska ge Edit i julklapp. Det är sådant som är viktigt, till skillnad från en del annat."

"Javisst, det förstår jag du tycker är viktigt. Men jag hoppas du räknar in oss här i vad som är viktigt."

"Det är klart att jag gör. Någon julklapp ska det väl bli här också. En liten byst på Gudmarsson hade kanske varit något, till all personal. Nej, jag bara skojade. Vad tycker du Sonja. Jag har nästan glömt bort det. Vad tror du om en ask choklad, det är kanske väl vanligt, men jag tror nog egentligen uppskattat bland de flesta. Och så mycket blir det ju inte för en hundring."

"Jag ska fundera, men vi får bestämma något snabbt, dagarna rinner iväg. Men nu får du prata med Teresia, annars tror hon väl att jag glömt bort henne."

"Ja, Bengt Gunnarsson."

"Hej, det är Teresia Gonzalez. Jag vet inte om du vet vem jag är, men jag sitter i kommunfullmäktige för socialdemokraterna, sen är jag ledamot i kulturnämnden också."

"Jodå, jag vet visst vem du är. Jag brukar gå på fullmäktigemöten rätt ofta så jag känner nog igen de flesta av våra ledamöter där."

"Jo, det är så att vi från SSU skulle vilja fråga om du har möjligheter att komma till ett medlemsmöte för våra medlemmar. Vi planerar ett möte i slutet av januari eller början av februari, men det beror när du kan i så fall. Vi brukar ha våra medlemsmöten på måndagar, så det är klart bäst om du kan en måndag. Det vi vill diskutera med dig är hur du ser på det här med södra centrum. I SSU är vi rätt kritiska mot dom här planerna med mer och mer handel, mer och mer kommersialism. Men sen var jag på ett seminarium där du pratade, det var på museet, vi var rätt många från kulturnämnden där, det var i våras, i april har jag för mig, och jag tyckte att du pratade om det här med hur man kan arbeta med olika värden som handel, kulturarv, utveckling och, ja demokratifrågor - staden är till för alla, på ett väldigt intressant sätt. Tror du att du har möjlighet att komma till ett medlemsmöte och prata om det?"

"Jag måste säga att det gläder mig mycket att ni är intresserade av sådana här frågor. Jag kommer gärna på ett möte hos er. Jag kan nog säga redan nu att jag kan, ska vi se, den sista måndagen i januari, alltså den tjugonionde. Det skulle passa mig bra."

"Det passar oss alldeles utmärkt! Jag tycker själv det är väldigt intressant just med hur vi kan bevara det gamla, och inte bara riva när det ska bli något nytt. Jag skulle tro att vi blir sådär tolv femton personer, så många brukar komma på mötena, så jag hoppas det blir det nu också. Jag kan maila vart vi ska vara någonstans. Förmodligen är vi i partiets lokal, vi har ingen egen bra, för våra möten."

"Ja, hör du av dig om det. Ett alternativ skulle förstås vara att ni hade mötet här, på stadsbyggnadskontoret, vi har ett bra rum som vi kan vara, ja i alla fall upp till tjugofem personer i, där byggnadsnämnden brukar ha sina sammanträden. Om ni är intresserade så kan jag visa er kontoret, ja, det är väl inte så spännande i och för sig, men vi har en väldigt fin utsikt här. Det ligger högst upp i stadshuset. En fördel kan vara att jag kan rigga en bra bildvisning över planerna för södra centrum. Vi har gjort en presentation i 3D som ger en rätt bra bild av hur det är tänkt att se ut. Maila mig gärna lite frågeställningar också, så hinner jag fundera på det ni undrar över mest när vi träffas."

"Jättebra, det tycker jag skulle vara trevligt. Jag kan väl höra av mig, vi ska ha styrelsemöte på måndag så jag hör av mig efter det. Tack för att du vill ställa upp! Hejdå!"

"Tack själv! Jag ser verkligen fram emot att få träffa er. Då väntar jag bara på besked om plats och så lite frågor från er. Hejdå!"

Han kände sig riktigt upprymd efter samtalet. Det finns hopp, tänkte han. Ska bli riktigt trevligt att träffa lite engagerade unga människor. De ska uppmuntras!

"Sonja", sa han. "Jag känner mig riktigt glad! Den yngre generationen vill höra mina åsikter, trodde det annars var kört för en snart sextioårig gubbe. Hur gör vi nu med julklapp till oss här? Kan vi inte inhandla någon fin choklad?"

"Du har ju varit mager och eländig länge, så du kan nog behöva lite choklad, men när du ser dig omkring, tycker du vi andra behöver det också?"

"Men det behöver ju inte vara så mycket. Vad är det den heter, den där lilla butiken med sötsaker, Isabellas chokladfabrik, där tillverkar dom egna chokladpraliner. Dyra är dom, det vet jag för jag köpte en liten presentask där en gång. Det blir inte så många för en hundring så det kan nog dom flesta klara av viktmässigt. Tror du inte det kan bli bra?"

"Det blir bra", sa Sonja. "Vill du att jag ska beställa någon lagom stor ask? Jag kan gå dit i eftermiddag och se vad dom har."

"Tack, Sonja. Du får gärna göra det. Eller förresten jag kan gå med. Så kan vi provsmaka."

Hösten hade annars, bortsett från den iskyla som Gudmarsson spred, varit bättre än på flera år. Det tilltagande höstmörkret brukade annars förvärra hans depression, men tack vare täta kontakter med Pia och hennes familj och även med Olle hade han ändå känts sig bättre. Och nu till jul väntade julfirande hos Pia. Edit, tänkte han, ska få en och annan julklapp.

38.

"Senaste nytt från centrala är att vi ska planera för en samordnad aktivitet i juni nästa år", sa Katarina. "Det blir tuffare än vad det någonsin varit förut. Syftet är att i princip slå sönder hela deras ledningsstruktur. Det blir ett antal personer vi ska rikta insatsen emot. Om vi kunde borde vi agera tidigare, men det är dessvärre inte möjligt med hänsyn till alla förberedelser som krävs.  Vad vi vet nu så planerar dom en aktivitet för att skapa så mycket oro och kaos som möjligt, förmodligen så inrymmer det även mord, så låt oss bara hoppas att vi hinner före. Centrala kommer att sprida en del uppgifter till SÄPO för att göra dom lite mer alerta och möjligen skjuta lite på deras attacker. Vi kommer att få alla uppgifter vi behöver, men får klara det praktiska själva. Vi vet ännu inte vilka celler som blir berörda, det beror på vilka i ledningen som väljs ut. Jag skulle ändå gissa att vi ligger bra till. Gudmarsson finns här och han är onekligen en nyckelperson. Dom celler som bedömer att dom kommer att behöva stöd utifrån kommer att få det. Det kan bero både på insatsens natur och om det behövs till exempel teknisk kompetens som inte finns i cellen.

Nu blir det ett nytt möte i januari, som centrala kallar till. Då ska i princip allt vara klart. Alla celler kommer då att sättas i högsta beredskap. Datum kommer vi inte att få då utan först i början av april. Namn kommer att meddelas sex veckor före den aktuella tiden. Vem ska delta på januarimötet, eftersom jag inte får åka på det?"

"Jag kan åka", sa Lena, "om det är OK för er. Jag kan ta på mig rätt mycket arbete med det här under våren." Hon såg sig omkring och konstaterade att de andra gärna såg att hon deltog från cellen. "Bra", sa hon", det här känns viktigt."  

37.

Som vanligt satt han framför teven denna valdagskväll och inväntade resultatet. Förr brukade han och Gunnel gå till vallokalen på förmiddagen för att därefter ta en långpromenad, en demokratimarsch, brukade de kalla det. Det såg det, i det tysta, som sin hyllning till de fria valen och det demokratiska styrelseskicket. Nu satt han där, ensam i soffan, och inväntade med olust det valresultat han befarade. Han hade sen i våras funderat allt oftare på sin egen passivitet, hur han sett på när högern skaffat sig tolkningsföreträde i viktiga ideologiska frågor. Numera var det marknadens spelregler som gällde. Framsteg berodde enbart på marknadens "fria" krafter som helst ska verka utan någon inblandning från samhällets sida. Det offentliga skulle vara så litet som möjligt, det ansågs ineffektivt och slösaktigt. Det var den "sanning" som inpräntats i människor under de senaste tio femton åren. Och nu var de framme, nu skulle valet vinnas. De mindes med förfäran, högerns ideologer, Bildtregeringens kollaps nittiotvå, men på något förunderligt sätt hade man lyckats få människor att glömma det. Retoriken nu var rent genial. De pratade mer om välfärd än vad till och med sossarna klarade av och inte ord om något systemskifte.

Han suckade, där han satt och tittade när valresultaten började rapporteras in. Det går rent åt helvete, tänkte han. Persson har verkligen tappat sugen, han som var riktigt populär en tid. Hans egen uppfattning var att utförsbacken började efter tsunamin. Göran Persson kom efter där från början. Han borde ha sagt något från början. Då skulle han visat sina landsfaderegenskaper. Istället var det kungen som steg fram och tog den rollen. Det kändes märkligt att se Persson så passiv då.

Men vad fan ska jag göra, tänkte han. Det blir fyra år till med Gudmarsson här, som det ser ut. Vet inte om jag orkar det. Att han är otrevlig går väl att stå ut med, men det här att han tycks hata det offentliga och är så förbannat okunnig är svårare. Nej, jag måste fundera på något annat. Men det är väl för tidigt att pensionera sig. Han kände sig ändå bättre sen han pratat med Pia och Olle den våren. Det hade lättat, även om han fortfarande tänkte mycket på Gunnel och hade sömnproblem. Men sen dess hade han träffat och pratat med både Pia och Olle oftare och det kändes ändå bra. Han hade hyrt en stuga i Bohuslän med Pia, Peter och Edit en vecka under sommaren och där hade han för första gången på flera år kopplat av riktigt bra under en sammanhängande period. Han och Olle hade rest till Berlin över ett veckoslut i augusti och han hade upptäckt en ljus, trevlig och välkomnande stad. Han var nog ändå äntligen på rätt väg, vågade han tänka ibland, om det nu inte vore för denna Gudmarsson, som skulle föreställa folkvald politiker och leda kommunen i fyra år till.

Fan, tänkte han framför teven när han såg Reinfeldt intervjuas om segern. Det där är en kall jävel.

36.

Han mådde inte bra, hans far, det kunde Olle konstatera när han gick hem efter en helkväll med sin far och sin syster, och det hade han väl egentligen redan gjort för länge sen, även om han försökt intala sig att det nog bara var en tillfällig svacka. Det var det här ständiga pratet om mamma som gjort att han nästan slutat att själv kontakta honom. Det blev tröttsamt att lyssna på varenda gång de pratade med varandra. Han var tolv när hon dog, nu var han tjugofyra. han kunde också tänka på henne med saknad ibland, men det var länge sen han kom över sorgen efter henne. Nog hade han sörjt, men hans far hade haft så jobbigt med sig själv att han inte märkt sin sons sorg. Och Pia var ju inte att räkna med då, så han hade i huvudsak fått klara sig själv, fast han bara var tolv. Den ventil han hade haft var skolsköterskan. Hans lärare såg och förstod att han hade det rätt tufft och ordnade så att han fick komma till skolsköterskan. Det hade varit bra, tyckte han. Han fick en pratstund i lugn och ro och hon lyckades locka fram vad han egentligen känt och upplevt när han mamma var sjuk och sen dog. Om han blivit en annan människa efter att hans mamma dött visste han inte, men han hade förstått att hans far såg det så och klandrade sig själv för att han inte varit ett tillräckligt stöd under den tiden.

Men om han bara visste, tänkte han. AFA kom han i kontakt med när han gick sista året på gymnasiet. Han hade aldrig varit direkt aktiv eller med i någon rörelse, men vid några tillfällen hade han blivit involverad i diskussioner på skolan om invandrare och flyktingar. Han visste egentligen inte varför, men för honom hade det varit självklart att alla människor var lika mycket värda och att det i Sverige fanns utrymme för att ta emot de som flydde på grund av förföljelse, krig och nöd. Sverigedemokraterna hade inte fått sitt stora genombrott, men allt mer hörde man talas om dem och han kände en djup avsky mot det som de stod för. Det fanns en del andra högerextrema rörelser också och även de som kallade sig nationalsocialister lät då och då höra tala om sig. När han var sjutton och gick andra året på gymnasiet skedde morden i Malexander. Mördarna var nazister och han hade efter det blivit fruktansvärt upprörd och blivit ännu klarare om sin egen uppfattning om vad som var viktigt att bekämpa. Han gick med i manifestationer till minne av kristallnatten och hjälpte till att ordna antirasistiska möten i skolan. Om det här hade han aldrig pratat hemma. Det hade inte blivit så och det fanns ingen särskild anledning till att han inte tagit upp frågan. Det var väl bara någon enstaka gång när de tittat på teve som han gett uttryck för någon åsikt i sådana här frågor.

I samband med en manifestation som han varit med och ordnat när några flyktingar attackerats och misshandlats kom han för första gången i kontakt med AFA. Ja, han kände till dem tidigare, men hade inte träffat några aktivister. Tidigare hade han inte känt någon större sympati för deras metoder, men det fanns en sida, visade det sig, där han trodde sig kunna bidra. Det fanns en öppen sida av organisationen och en sluten. Den slutna ägnade sig åt något som närmast liknade underrättelseverksamhet. Han blev efter en tid kontaktad och tillfrågad om intresse av att arbeta med underrättelsedelen. Han fick också veta att det kunde vara förenat med direkta operationer, riktade mot personer eller egendom. Hans tilltagande hat mot nazister och andra högerextremister, där han sett hur de både misshandlade och till och med mördade, gjorde att han inte såg några hinder för sin egen del om det han tillfrågades om också skulle innebära aktioner riktade mot personer. För hans del var nationalsocialistiska, fascistiska eller andra allmänt människofientliga budskap som spreds av diverse rörelser något av det viktigaste som fanns att bekämpa, de var reella hot humanism, demokrati och människovärde. Han såg egentligen inga begränsningar när det gällde metoder att bekämpa de här företeelserna.

När han bestämt sig för att acceptera den förfrågan han fått slutade han med de utåtriktade aktiviteterna, det var en av förutsättningarna. Det tog emot ibland att låta bli att delta i någon manifestation, men det var nödvändigt. För hans omgivning verkade det som om den allvarlige unge mannen i fortsättningen helt kom att ägna sig åt sina studier

Han funderade på vad de pratat om i cellen tidigare i veckan. Nassarna hade något på gång. Det fanns uppenbarligen ett nätverk som arbetat under jord i ett par decennier. Så många kunde nu väl inte de vara, men ett antal nyckelpersoner på strategiska positioner kunde åstadkomma rätt mycket skit. Han förmodade att det handlade om att i första hand destabilisera, skapa oro och ta fram syndabockar. Lyckades det skulle man antagligen fortsätta med att misskreditera demokratin och visa på dess misslyckande för att skapa ordning och trygghet i samhället. Han hade en känsla av att det nu skulle komma att krävas betydligt tuffare tag från deras sida. Han väntade sig att de i cellen skulle få mer och bättre information än vad de hittills fått om hur välorganiserade de var. Det fanns en fördel med nassar, tänkte han, de är så jävla fyrkantiga. Deras tro på hierarkier, starka ledare och disciplin gör dem så förbannat rigida och fantasilösa. Därför är det i allmänhet bäst att slå mot ledarskapet och det är väl det vi måste göra, tänkte han.

 27.

"Jag tror vi börjar få bilden rätt klar för oss nu.", sa Olle till de andra i cellen. De hade jobbat hårt för att kartlägga vad ett antal personer sysslat med, analyserat och haft kontakt med strategiska utskottet flera gånger. "Jag måste säga att jag är lite chockad ändå, av den här bilden av att det finns ett antal som jobbat på som några slags mullvadar sen sjuttiotalet. Att vi inte förstått eller anat det tidigare! Ja menar Bengt Gudmarsson, kommunalråd för moderaterna i den här stan, vem hade kunnat tro att han började sin bana i tonåren i början på sjuttiotalet? Demokratisk allians kallade de sig för, ett bålverk mot allt som betraktade som rött ".

"Enligt strategiska finns alltså ett antal personer som bildade någon slags undergrupp till Demokratisk allians och mer eller mindre gick under jorden", fyllde Åsa på. "Nu dyker dom upp i ledande roller inom politiken, i media och näringsliv. Det här känns riktigt obehagligt. Ska vi ha något att sätta emot här behöver vi både trimma vår egen organisation och framför allt rekrytera fler."

"Det är klart att vi behöver fler", sa Lena, "men det är ju en process som tar rätt lång tid och det verkar som om vi behöver agera rätt snabbt."

"Men vi kan inte agera på egen hand just nu", fortsatte Martin". Jag för min del tror att strategiska måste samordna en rätt tung insats om det ska få någon effekt."

"Jag känner inte den där Gudmarsson", sa Olle, "Men min far gör det. Han gillar honom inte, det vet jag. Det märks tydligt när han nämner hans namn. Tror faktiskt det beror honom att han verkar ha tappat sugen när det gäller hans arbete. Men det var mer en privat fundering."

"Jag tror att det är viktigt nu att vi ändå inte förhastar oss", sa Alex. Jag håller med Martin om att strategiska måste ta ett ansvar för det här. Ska vi göra något nu, bara för att vi fått den kartläggningen redovisad, eller ska vi ta den till oss och skaffa oss en handlingsberedskap och mer kunskap om vad det är dom sysslar med?"

"Jag tycker att strategiska bör kalla till ett särskilt möte om det här. Kan vi inte föreslå det i vår nästa rapport", sa Katarina."Vi behöver ha en ordentlig diskussion om det här."

"Du vet hur ogärna de kallar folk", sa Lena. "Det ska till något alldeles särskilt i så fall."

"Men det är väl ändå det här", sa Alex. "Vi har fått belägg för att det finns en underjordisk nazistisk organisation som ägnat de senaste tjugofem- trettio åren till att infiltrera olika organisationer och institutioner. Vi har sett en del mönster, men inte har vi anat det här."

"Jag delar nog uppfattningen att strategiska bör tänka igenom det här mycket noga", sa Olle. "Och det bör naturligtvis vara väl förankrat. Om det sker i en större samling, vi vet hur svårt det är att rigga det, eller på något annat sätt vet jag inte just nu, men vi ställer frågan i rapporten. Linus, vad är din uppfattning, du har inte sagt något ännu"

Linus: "Jag vet faktiskt inte. Jag blir egentligen mest rädd för vilken räckvidd det här nätverket kan ha. Är inte säker på att vi sett hela ännu. Men nu gäller det att inte förhasta sig, tror jag. Så jag delar nog uppfattningen att det behövs en genomgripande och grundlig fundering om det här. Och det får naturligtvis strategiska ta ansvar för. Jag, menar här kan det ju bli annat än att skrämma skiten ur vår lokala stöveltrampare."

"Bra", sa Katarina, "jag uppfattar det som om vi är överens om att det nu behövs ytterligare tankemöda för att tackla det här på rätt sätt. Jag formulerar det ungefär så i rapporten, så får vi se sen vad uppfattningen är i stort. Sen får vi se vad strategiskas slutsatser blir. Vi bör kunna få del av det inom en månad. Om det ska bli något större möte tar ju det rätt mycket tid och kraft att förbereda. Vi får se. Till dess är det väl egentligen bara att avvakta och hålla ögon och öron öppna."

35.

Det blev tyst, där de satt i vardagsrummet.

"Tack, pappa, för att du berättade", sa Pia efter en stund. "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är i alla fall väldigt glad för det. Även om jag är bekymrad också, för hur du har det och så. Eller vad säger du", sa hon vänd mot Olle.

"Det är klart att jag också förstått att du har det jobbigt på något sätt", sa Olle. "Du hörde av dig mycket oftare, bara för något år sen. Men jag har ju inte heller varit så bra på att höra av mig till dig. Det har nog Pia varit bättre på."

"Ja, så här är det och nu vet ni det", sa han. "Ingen av er behöver känna det minsta dåliga samvete för min skull, det ska ni verkligen veta. Men ni betyder väldigt mycket för mig."

"Men, pappa", sa Pia, "det känns så ledsamt det här med Matilda. Jag tänkte nog att det var något mellan dig och henne, men jag tyckte inte det var något konstigt med det.  Men jag ville inte fråga något om det. Jag tänkte nog mest att jag inte hade med det att göra. Just då mådde jag väldigt bra igen och hade fullt sjå att umgås med mina vänner och gå i skolan. Jag hade så mycket att ta igen. Jag funderade nog egentligen inte så mycket på dig och Matilda, hade liksom inte tid med det."

"Olle", sa han. "Hur upplevde du egentligen den där tiden när du nästan fick se till så att jag kom upp på morgnarna och till och med fick ordna mat till oss? Du var ju bara tolv år"

"Jag begriper ju nu att det var ett för stort ansvar för en tolvåring, men jag upplevde det ändå inte så just då", sa Olle. "På något sätt kändes det så självklart att hjälpa dig och jag förstod väl på en tolvårings sätt att du var väldigt ledsen. Det var väldigt konkret och jag tänkte nog inte djupare på det. Sen blev det ju ändå bättre. Och jag var nog också mer orolig för Pia när hon inte kom på kvällarna. Sen blev jag väldigt rädd när hon kom och jag såg hur eländig hon såg ut, med trasiga kläder och blek och mager. Glad var hon inte heller. Det bekymrade mig allra mest. Sen när Pia blev som vanligt igen kändes allt nästan som vanligt, fast med den skillnaden att mamma inte fanns längre. Det verkade ju som att du blev som vanligt också. Jag tyckte Matilda var väldigt trevlig. Jag var ju sådär sexton sjutton då och var väl inte dummare än att jag också förstod att det var något mer än jobb mellan er. Men inte ville jag fråga om det. Jag blev nog mer fundersam när jag förstod att ni slutat att träffas. Det du berättade nu, om att Matilda ville ha barn, ja det känns så sorgligt alltihop. Men det är klart att jag förstår att du funderat en hel del på det. På varför du gjorde som du gjorde."

"Ja, fy fan, om ni ursäktar uttrycket", sa han, "det känns alldeles bedrövligt, nu när jag tänker på det igen. Jag har väl lyckats förtränga det under några år. Jag har grävt ner mig i annat istället och tankarna på mamma har jag i huvudet hela tiden. Det känns förbanne mig inte riktigt sunt. Men nu känns det verkligen bra att prata om det med er. Det borde jag kanske ha gjort för flera år sedan. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte ni ska känna er för tyngda av mina bekymmer. Det vill jag absolut inte att ni ska bli! Ibland tänker jag att jag kanske borde ta kontakt med Matilda igen, men jag tror det har gått för lång tid, vi kanske inte skulle ha något att säga varandra. Det blir bara en någon slags barnslig dröm om något som var en gång. Nej, det är nog bättre att jag låter bli. Men jag skulle gärna vilja prata lite mer om mamma. Står ni ut med det? Och orkar? Pia, jag kan ta hand om Edit i morgon bitti. I så fall, kan vi inte titta på lite gamla kort en stund innan kvällen är slut. Är det OK? Trevligt! Då går jag och letar reda på den gamla diaprojektorn, det var länge sen den var framme."