25 mars Hemma igen efter skolriksdagen
Åter hemma igen efter två dagar på skolriksdag. Idag var det partimöten på förmiddagen. Mycket bra med besök av Ibrahim Baylan, vår nye partisekreterare. Eftersom han var på vårt årsmöte i arbetarekommunen i måndags så var det i och för sig inte så mycket nytt sen dess. Lite skolfrågor tog han dock med, med sin bakgrund som skolminister.
Därefter talade Marie Granlund, riksdagsledamot och ansvarig för skolrådslaget. Jag har hört Marie tidigare och upplevt henne som lite oklar. Nu var det något helt annat. Nu börjar ideerna hamna på plats. Marie var mycket tydlig och framför allt ideologisk skarp. Vi ska ha en skola för alla och vi vill ha en hög utbildningsnivå. Det betyder bland annat att gymnasieskolan ska ge alla en allmän behörighet till högskola. Inte för att alla ska studera på högskolan utan för att ett modernt samhälle behöver människor med en god utbildning också i ämnen som svenska och matematik.
Björklund raljerade igår om att alla inte kan bli akademiker. Han brukar göra så med sitt med sitt mycket förenklade budskap. Han förstår absolut ingenting. Han förstår uppenbarligen inte ens poängen med att vi ska hålla en hög kunskaps- och bildningsnivå i samhället som gör att så många som möjligt kan äga makten över sina liv och sina livsval, som gör så att många som möjligt kan bli aktiva medborgare i bygget av ett demokratiskt och modernt land.
Björklund är en intellektuell katastrof. För den svenska skolan är hans demagogi förödande.
Marie talade i övrigt om att små barn inte ska betygsättas och om att barn redan i 11- årsåldern inte ska behöva göra val som är avgörande för deras framtid. Hon talade om vikten av att upprätthålla idén om det livslånga lärandet. Med en väl utbyggd vuxenutbildning ges nya chanser i livet. Det är ledsamt att den borgerliga alliansregeringen inte förstår vikten av det här.
Ibland sägs det i den allmänna debatten att partierna är lika och att alla egentligen sluter upp bakom idén om en generell välfärd, gemensamt finasierad. Det är inte så, det blir allt mer uppenbart. Skolan är åter på väg att bli en sorteringsskola. Den offentliga sektorns möjligheter att skapa lika förutsättningar håller på att rustas ner till förmån för skattesänkningar som i huvudsak gynnar de som redan har det mycket gott ställt. Den vägen är också ett vägval, ett tydligt sådant. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi behöver ett starkt samhälle och vi behöver särskilt mycket just nu.
Därefter talade Marie Granlund, riksdagsledamot och ansvarig för skolrådslaget. Jag har hört Marie tidigare och upplevt henne som lite oklar. Nu var det något helt annat. Nu börjar ideerna hamna på plats. Marie var mycket tydlig och framför allt ideologisk skarp. Vi ska ha en skola för alla och vi vill ha en hög utbildningsnivå. Det betyder bland annat att gymnasieskolan ska ge alla en allmän behörighet till högskola. Inte för att alla ska studera på högskolan utan för att ett modernt samhälle behöver människor med en god utbildning också i ämnen som svenska och matematik.
Björklund raljerade igår om att alla inte kan bli akademiker. Han brukar göra så med sitt med sitt mycket förenklade budskap. Han förstår absolut ingenting. Han förstår uppenbarligen inte ens poängen med att vi ska hålla en hög kunskaps- och bildningsnivå i samhället som gör att så många som möjligt kan äga makten över sina liv och sina livsval, som gör så att många som möjligt kan bli aktiva medborgare i bygget av ett demokratiskt och modernt land.
Björklund är en intellektuell katastrof. För den svenska skolan är hans demagogi förödande.
Marie talade i övrigt om att små barn inte ska betygsättas och om att barn redan i 11- årsåldern inte ska behöva göra val som är avgörande för deras framtid. Hon talade om vikten av att upprätthålla idén om det livslånga lärandet. Med en väl utbyggd vuxenutbildning ges nya chanser i livet. Det är ledsamt att den borgerliga alliansregeringen inte förstår vikten av det här.
Ibland sägs det i den allmänna debatten att partierna är lika och att alla egentligen sluter upp bakom idén om en generell välfärd, gemensamt finasierad. Det är inte så, det blir allt mer uppenbart. Skolan är åter på väg att bli en sorteringsskola. Den offentliga sektorns möjligheter att skapa lika förutsättningar håller på att rustas ner till förmån för skattesänkningar som i huvudsak gynnar de som redan har det mycket gott ställt. Den vägen är också ett vägval, ett tydligt sådant. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vi behöver ett starkt samhälle och vi behöver särskilt mycket just nu.
Kommentarer
Trackback
