5 mars Sen blogg med minnen från en svunnen tid
Det blev en lång dag idag. Ikväll har det varit möte med fullmäktigegruppen. Inga direkt stora, principiella frågor, att avgöra på fullmäktige på tisdag. Jag hoppas att barn-- och utbildningsnämndens ordförande, Pierre Månsson, då besvarar min fråga om han ämnar förbjuda modersmålsundervisningen i skolan, vilket en folkpartistisk skolpolitisk grupp föreslagit.
Jag funderade med en god vän om när solidariteten upphörde att vara något eftersträvansvärt. Nu har det nog inte upphört att vara det i och för sig, men om man ser värdegrundens förändring i samhället några decennier bakåt kan man grunna på den utveckling som varit.
Jag blev vuxen i mitten av 70- talet, jag var 20 år 1975. Mina minnen från den tiden handlar om solidaritet och om hur vi skulle göra världen till en bättre plats att leva i. Men någonstans i slutet av 70- talet tog den våg slut, som burit fram tusentals unga, med drömmen om en bättre värld. På högerkanten började man prata om frihet och menade med det motsatsen till organisering. månad efter månad, år efter år malde dom på med budskapet om att kollektiv organisering och handling hotar individens frihet. Vänstern blev någonstans defensiv. Vi tillät höger och nyliberaler att sno frihetsbegreppet. Som om det stod i något motsatsförhållande till kollektiv, gemensam, styrka. Det är ju precis tvärtom. Verklig frihet för de många kräver kollektiv handling när vi lever i ett samhälle där inte alla har samma förutsättningar till makt och inflytande.
Min slutsats är att för att vi till vänster, vi som vill ha en generell och skattefinansierad välfärd, ska vinna måste vi vinna tillbaka frihetsbegreppet. Nyliberalernas frihet är en frihet för fåtalet. Nyliberalernas frihet är att få välja mellan 500 PPM- fonder och vem som ska leverera strömmen. Verklig frihet är att alla människor ska få möjligheter att ta tillvara och utveckla sina inneboende egenskaper som gör att man som individ växer till en stark, kunnig och trygg människa.
Jag funderade med en god vän om när solidariteten upphörde att vara något eftersträvansvärt. Nu har det nog inte upphört att vara det i och för sig, men om man ser värdegrundens förändring i samhället några decennier bakåt kan man grunna på den utveckling som varit.
Jag blev vuxen i mitten av 70- talet, jag var 20 år 1975. Mina minnen från den tiden handlar om solidaritet och om hur vi skulle göra världen till en bättre plats att leva i. Men någonstans i slutet av 70- talet tog den våg slut, som burit fram tusentals unga, med drömmen om en bättre värld. På högerkanten började man prata om frihet och menade med det motsatsen till organisering. månad efter månad, år efter år malde dom på med budskapet om att kollektiv organisering och handling hotar individens frihet. Vänstern blev någonstans defensiv. Vi tillät höger och nyliberaler att sno frihetsbegreppet. Som om det stod i något motsatsförhållande till kollektiv, gemensam, styrka. Det är ju precis tvärtom. Verklig frihet för de många kräver kollektiv handling när vi lever i ett samhälle där inte alla har samma förutsättningar till makt och inflytande.
Min slutsats är att för att vi till vänster, vi som vill ha en generell och skattefinansierad välfärd, ska vinna måste vi vinna tillbaka frihetsbegreppet. Nyliberalernas frihet är en frihet för fåtalet. Nyliberalernas frihet är att få välja mellan 500 PPM- fonder och vem som ska leverera strömmen. Verklig frihet är att alla människor ska få möjligheter att ta tillvara och utveckla sina inneboende egenskaper som gör att man som individ växer till en stark, kunnig och trygg människa.
Kommentarer
Trackback
