18 sept Den bruna sörjan
Göran Hägglund fiskar i den bruna sörjan efter något som han kallar vad vanligt folk tycker och vanligt folks värderingar. Han går till storms mot "kultureliten" som försöker tvinga på det vanliga, hårt arbetande folket sina kulturyttringar och värderingar. Det är vämjeligt! Finns det en mall, undrar jag, för det vanliga? Vad är det som är sunt och bra och i samklang med någon slags normalitet och vanlighet? Finns det en forskande och prövande hållning till det som händer och sker i samhällen när de förändras? Eller ska pappa gå till jobbet och mamma vara hemma och städa och laga mat? Får man diskutera könsroller och delad föräldraledighet? Är konst bara sådant som man ser vad det föreställer eller får den vara prövande och uttrycksfull utan att man ser att den föreställer en älg eller en skog? Borde Picassos tavlor kanske inte visas? Får man skriva dikter som inte är på vers? Är den kristna etiken ett moraliskt föredöme när den dömer människors kärlek som olika mycket värd beroende vem man älskar och vem man är älskad av?
Kd och Sd blir allt mer släkt med varandra, det är uppenbart. De fiskar i samma grumliga vatten efter något som inte finns och aldrig har funnits. De mytologiserar ett avlägset "fosterland" och Sd säger "Ge oss Sverige tillbaka". Kd säger precis samma sak när Hägglund pratar om kultureliter som tvingar sig på "vanliga" människors vardag och "vanliga" människors värderingar.
Jag undrar vilket Sverige vi ska ha tillbaka? Vilken tidpunkt i historien är det man efterfrågar? Är det innan den stora moderniseringen av bostäder när det var dass på gården och ingen centralvärme? Är det när en familj slet på ett litet småbruk med två kor, som mjölkade uselt, en gris och en sliten hästkrake och barnen var snoriga och utan riktiga kläder och fick vara inne på vintern för det inte fanns skor till dem? Eller är det 60- tal med Hylands hörna på lördagar och alla bara pratade om ett och samma Tv-program på jobbet dagen efter att det sänts? Skulle vi ha stannat tiden då? Är det när arbetarungarna fick stryk i skolan och kvaddat självförtroende och det var svårt med klassresor och platserna på universiteten var reserverade för en överklass för vilken makten var så självklar att man inte kunde tänka något annat?
För vi ska ha klart för oss att den allra största förändringen inte handlar om invandringen till Sverige eller påstådda kultureliters övergrepp på "vanligt" folk. Den allra största förändringen handlar om ett lands förvandling från ett fattigt, odemokratiskt, u- land där majoriteten av folk trampade en liten jordplätt och försökte överleva på det, till ett av världens mest utvecklade och högtekonologiska länder, där föräldrar kan vara föräldralediga och 90- åringar blir kranskärlsopererade.
Den vilsenhet man kan känna i tillvaron ska vi prata om, det behövs nog när hela världen finns i vårt vardagsrum dagligen och bomber släpps och räntor höjs och börser faller och påverkar pensionsfonder och regimen i Burma är för jävlig och en tsunami dödar sexhundra svenskar och hundratusen andra. Så låt oss prata om det med öppna sinnen och utan fördömanden av det som stökar till det i världen.
Nej, det Sverige Sd och Kd vill ha tillbaka vill inte jag ha tillbaka! Det har nämligen aldrig funnits. Deras "sanning"
är en myt.
Solidaritetens och gemenskapens Sverige är mycket bättre. Det har framtiden för sig. Det tål att bygga vidare på. Därutöver finns det mycket i våra traditioner vi ska vara glada och stolta över. Det är värt att dela med sig av.
Kd och Sd blir allt mer släkt med varandra, det är uppenbart. De fiskar i samma grumliga vatten efter något som inte finns och aldrig har funnits. De mytologiserar ett avlägset "fosterland" och Sd säger "Ge oss Sverige tillbaka". Kd säger precis samma sak när Hägglund pratar om kultureliter som tvingar sig på "vanliga" människors vardag och "vanliga" människors värderingar.
Jag undrar vilket Sverige vi ska ha tillbaka? Vilken tidpunkt i historien är det man efterfrågar? Är det innan den stora moderniseringen av bostäder när det var dass på gården och ingen centralvärme? Är det när en familj slet på ett litet småbruk med två kor, som mjölkade uselt, en gris och en sliten hästkrake och barnen var snoriga och utan riktiga kläder och fick vara inne på vintern för det inte fanns skor till dem? Eller är det 60- tal med Hylands hörna på lördagar och alla bara pratade om ett och samma Tv-program på jobbet dagen efter att det sänts? Skulle vi ha stannat tiden då? Är det när arbetarungarna fick stryk i skolan och kvaddat självförtroende och det var svårt med klassresor och platserna på universiteten var reserverade för en överklass för vilken makten var så självklar att man inte kunde tänka något annat?
För vi ska ha klart för oss att den allra största förändringen inte handlar om invandringen till Sverige eller påstådda kultureliters övergrepp på "vanligt" folk. Den allra största förändringen handlar om ett lands förvandling från ett fattigt, odemokratiskt, u- land där majoriteten av folk trampade en liten jordplätt och försökte överleva på det, till ett av världens mest utvecklade och högtekonologiska länder, där föräldrar kan vara föräldralediga och 90- åringar blir kranskärlsopererade.
Den vilsenhet man kan känna i tillvaron ska vi prata om, det behövs nog när hela världen finns i vårt vardagsrum dagligen och bomber släpps och räntor höjs och börser faller och påverkar pensionsfonder och regimen i Burma är för jävlig och en tsunami dödar sexhundra svenskar och hundratusen andra. Så låt oss prata om det med öppna sinnen och utan fördömanden av det som stökar till det i världen.
Nej, det Sverige Sd och Kd vill ha tillbaka vill inte jag ha tillbaka! Det har nämligen aldrig funnits. Deras "sanning"
är en myt.
Solidaritetens och gemenskapens Sverige är mycket bättre. Det har framtiden för sig. Det tål att bygga vidare på. Därutöver finns det mycket i våra traditioner vi ska vara glada och stolta över. Det är värt att dela med sig av.
Kommentarer
Trackback
